Kräftdjuren

Kräftdjuren, Crustacea, zool., utgöra en särskild klass bland leddjuren (Arthropoda l. Articulata). De lefva öfvervägande i vatten eller på fuktiga ställen och andas derför (till största delen) med gälar. De hafva 2 par antenner samt vanligast hufvud och mellankropp förenade till en sammanhängande, oledad kroppsdel, hvaremot bakkroppen är bildad af segment eller ringar, förenade medelst leder. De hafva minst 5 par egentliga ben och fötter, men ofta många fotpar, fasta under bröstdelen och bakkroppen. De under bakkroppen sittande s. k. abdominalfötterna uppbära ofta gälar ("gälfötter"). Fötterna å bröstdelen äro efter regeln större, och främsta fotparet kan blifva mycket stort, såsom hos hummern, samt är försedt med kraftiga "klor", bildade såsom en tång eller en sax med ena "käften" rörlig, tjenande till fångst. Äfven de följande fotparen hafva dylika klor, men mycket mindre. Kroppen är, såsom det latinska namnet angifver, täckt med ett vanligtvis hårdt och med kalkafsättningar uppfyldt skal (crusta), hvarifrån "hinnkräftorna" göra undantag. Genom de till kräftdjuren hänförda "rankfotingarna" (Cirrhipedia) öfvergå kräftdjuren till musslorna och genom de icke ledade Lerneae till maskarna. Nervsystemet består af ett ogrenadt halsganglion, från hvilket alla nerver utgå. Synorganen äro dels punktögon, dels sammansatta facettögon, sittande hos en del på skaft. Hörselorgan förekomma vanligast vid basal-leden af de främre eller inre antennerna och undantagsvis vid bakkroppens fjällika simskifvor. Matsmältningskanalen går i rak riktning från munnen till bakkroppens ände. Organen för blodomloppet äro i hög grad vexlande till form och anordning. Kräftdjuren äro skildkönade, med undantag af "rankfotingarna". Hannen är ofta mindre än honan, stundom så liten, att han ser ut som ett vid honan fäst parasitdjur. Fortplantningen sker genom ägg (runda korn, "rom"), hvilka af de större kräftdjurens honor bäras fästa under bakkroppen. De nykläckta ungarna hafva endast undantagsvis föräldrarnas form, och hos parasitiska kräftdjur eger ofta en tillbakagående metamorfos rum, i det att organ, som icke vidare behöfvas under det parasitära lifvet, försvinna. Tillväxten hos skalkräftorna sker under ombyte af skal. Det gamla skalet afkastas, vanligast en gång om året (hos högre kräftdjur), hvarefter kroppen tilltager i storlek, tills det nybildade skalet hämmar tillväxandet (se vidare nedan). Nästan alla kräftdjur lefva af djuriska ämnen; många suga, såsom parasiter, safter ur lefvande djur. Man kan urskilja följande ordningar bland kräftdjuren: 1. Thoracostraca (Podophthalmata, "skaftögda"; underordn. Stomatopada, Decapoda m. fl.), 2. Arthrostraca l. Edriophthalmata (ledkräftor; Amphipoda, Isopoda), 3. Phyllopoda (bladfotingar), 4. Ostracoda (musselkräftor), 5. Copepoda (loppkräftor) och 6. Cirrhipedia l. Cirrhopoda. De två första ordningarna kallas sedan gammalt med ett gemensamt namn Malacostraca, i motsats till Entomostraca, som omfatta ordningarna 3, 4 och 5. -- De större kräftdjuren, såsom den vanliga flodkräftan samt de i hafvet lefvande hummerarterna och räkorna, hafva välsmakande kött och räknas bland bordets läckerheter. Kräftfångst drifves derför, såväl i Sverige som i öfriga delar af Europa, ganska ifrigt. Värdet af fångsten är icke närmare kändt, men stiger antagligen till rätt betydligt belopp. Från Tyskland exporteras ganska mycket kräftor till Frankrike, hufvudsakligen till Paris, hvarest mellan 200--300 tusen tjog kräftor förtäras årligen. Fångsten sker på flerehanda sätt: med spön, håfvar och burar. Den har drifvits alla årstider, men på senare tider har man i Sverige såsom i andra land på lagstiftningsväg sökt motarbeta kräftornas minskning. Så finnas nu (1885) redan utfärdade eller under handläggning stadgar för kräftfångsten uti samtliga södra och mellersta Sveriges län, i hvilka kräftor förekomma. I landskapen vid vestkusten, Bohus län och Halland, förekommer icke kräftan i nämnvärdt antal, liksom hon saknas i vissa trakter äfven inom andra delar af hennes utbredningsområde. Till hvad som redan i art. Flodkräftslägtet anförts må läggas ett par upplysningar rörande fortplantningen och skalfällningen, hvilka äro af vigt att känna för kräftfångstens rationella bedrifvande. Honor och hannar bland kräftorna skiljas från hvarandra genom ett par på första och andra stjertringarna hos hannen befintliga bihang, hvilka, utsträckta, räcka till sädeskanalernas öppningar på femte benparets höftleder, hvarifrån genom dessa bihang säden öfverföres dels till äggstockarnas mynningar på femte benparets höftleder hos honan, dels till stjertfenans undersida. Sädesvätskan, som stelnar i vattnet, bildar här s. k. spermatoforer, och äggen komma i beröring med säden vid utträdet ur äggledarna samt på undersidan af stjerten, der de fästas, medelst en slemmig afsöndring, vid stjertsegmentens bihang. Kräftornas parning eger rum på senhösten (i Okt. och Nov.), hvarefter de drägtiga honorna hålla sig gömda uti i strandbrädden gräfda hålor, ur hvilka de på våren framkrypa. Ungarna utkläckas i slutet af Juni eller i Juli och sitta första tiden fortfarande fästa vid moderkräftan, tills de mist gallblåsan. Äggens antal är ringa, vanligen ej öfverstigande ett par hundra. Kräfthonan synes ej fortplanta sig oftare än hvartannat år. För kräftornas skyddande är det af stor vigt, att de skonas under fortplantningen, synnerligast på våren, då de drägtiga honorna framkomma ur sina kryphål. Man har derför i stadgarna för kräftfångsten städse föreskritvit deras fridlysning under våren och sommaren, under hvilken sistnämnda tid en annan för kräftan ytterst vigtig process försiggår, nämligen skalfällningen. Denna sker hos de äldre en gång, hos ungarna flere gånger om året. Någon tid före skalfällningen, som inträffar från slutet af Juli till början af Aug., börjar skalet, synnerligast på ryggen, att förtunnas genom kalkbeståndsdelarnas resorption, af hvilka de s. k. kräftstenarna bildas, och långs gripklorna uppstå en eller flere remnor. Kräftan kryper vid skalömsningen ryckvis ur det gamla skalet, och det nya erhåller på omkr. en vecka normal fasthet. Vid bildningen af det nya skalet förbrukas kräftstenarna, och kräftan äter upp det gamla skalet. Efter skalömsningen är kräftfångst, enligt under senare åren utfärdade stadgar, tillåten under Aug., Sept. och Okt. månader. I några stadgar äro fångst af kräftor under tre decimaltums längd samt försäljning af kräftor under fridlysningstiden förbjudna. Kräftan anses växa tämligen långsamt, och först vid tre års ålder, då hon vanligen har en längd af omkr. 9 cm., är hon fortplantningsduglig. Hon når en längd af ända till 19 cm. och väger då omkr. 125 gr., men anses vid denna störlek vara ganska gammal. Kräftan hålles på vissa ställen i dammar eller bassänger och är föremål för ett slags odling. O. T. S. R. L.