Krigsråd. 1. Den församling af högre befälhafvare, som en armés eller en sjelfständigt uppträdande truppafdelnings befälhafvare, vanligen då han råkat i en farlig belägenhet, sammankallar för att hemta råd af sina underlydande. Svaga och obeslutsamma befälhafvare taga ofta sin tillflykt till krigsråd och utgå ur dessa vanligen mera obeslutsamma, än de förut voro. (Historien om Sveriges krig mot Ryssland 1741--43 och mot Preussen 1757--62 lemnar exempel derpå.) Om kraftfulla befälhafvare än taga råd af enskilda underlydande, så undvika de dock krigsråd, så vida de icke sammankalla sådana för att stärka sina underbefälhafvares mod och tillförsigt eller för att inför dem belysa alla omständigheter, som kunna hafva inflytande på en krigsplan, eller för att pröfva dem (Gustaf II Adolf före slaget vid Breitenfeld, Fredrik II före slaget vid Leuthen, Napoleon I efter slaget vid Aspern). -- Enligt Regeringsformens § 15 ega cheferna för Landt- och Sjöförsvarsdepartementen att, om de finna några af konungen beslutna militära företag vara af en vådlig riktning eller grundade på
otillräckliga medel, tillstyrka konungen att kalla två eller flere högre militära ämbetsmän till ett krigsråd. Det står konungen fritt att sammankalla eller icke sammankalla ett sådant. Har han låtit sammankalla det, är han naturligtvis ej bunden af dess mening, men krigsrådets tankar skola föras till protokolls. -- 2. Fordom titel för de civile ledamöterna i det gamla Krigskollegium. Numera föres denna titel af de tre civile byråcheferna i Arméförvaltningen. Deras hufvudsakliga ämbetsgöromål äro beredningen och föredragningen inför vederbörande departementschef af de ärenden, som tillhöra hvars och ens byrå (Arméförvaltningens instr. d. 27 Maj 1881). 1. C. O. N. 2. A. Th. S.