Kristus (Grek. Christos, den smorde, den invigde, en öfvers. af det arameiska messias), ett namn, som tillägges Jesus af Nasaret, den kristna religionens stiftare. Jesu Kristi uppträdande utgör ostridigt medelpunkten för hela verldshistorien, hvilken, såsom Hegel säger, "strömmar från honom och till honom". Hans lif och verk bilda utgångspunkten för ett nytt lif i menskligheten. Hans uppenbarelse i menskligheten hvilar ytterst på Guds eviga beslut att sända sin son till verldens frälsning. Och "i tidens fullbordan" (Gal. 4: 4) sände Gud sin son. Menniskoslägtet var då såväl inom hednaverlden som inom det utvalda folket Israel förberedt på hans ankomst. De s. k. klassiska folken hade i vissa hänseenden nått en hög grad af utveckling och dermed ådagalagt den naturliga, på den allmänna uppenbarelsens ståndpunkt stående menniskans både makt och vanmakt. På samma gång som de nämligen i statslif, konst och vetenskap åstadkommit bildningsresultat af högt och oförgängligt värde, visade sig deras hedniska religion, i likhet med alla andra dylika, vara ur stånd att tillfredsställa menniskoandens religiösa behof. Vid slutet af den gamla tiden voro skepticism och ateism allmänt rådande bland både bildade och obildade. Derjämte herskade en allmän och grof osedlighet. Hos de bättre tänkande och djupare kännande förefanns derför en stark längtan efter något bättre, efter en ny och kraftig insats i mensklighetens religiösa och sedliga lif. -- På ett mera direkt sätt var frälsningen förberedd inom Israel. Den gudomliga lagen afsöndrade detta folk från hedendomens besmittelse, höll skuldmedvetandet vaket och gjorde frälsningsbehofvet känbart. Gudstjenstens hela anordning, i synnerhet offren, pekade förebildligt på en kommande frälsare, och profetian bebådade honom i uttryckliga ord. Under den gamla tidens sista århundraden hade dessutom de svåra straffdomar och den nöd, som öfvergått Judafolket, varit for detsamma en helsosam tuktan till bättring och stegrat dess längtan efter förlossning, om ock det religiösa nitet blifvit missledt i fariseisk riktning och messiasförväntningarna voro mera af judisk-politisk än religiös-etisk art. -- Äfven den gamla verldens yttre ställning var vid tiden för kristendomens framträdande gynsam för hans emottagande. Större delen af den då kända verlden var förenad till ett rike. Samfärdseln mellan folken var lifligare än någonsin förut; grekiskt språk och grekisk bildning voro allmänt utbredda, och judarnas redan då började kringspridning hade gjort deras messiasförhoppningar kända äfven bland hedningarna. Också omtala hedniska författare, såsom Tacitus och Suetonius, en gängse sägen att "från Judéen verldens herrar på denna tid skulle utgå".
Jesu barndoms- och ungdomshistoria (enligt Matteus och Lukas). Sedan profetians ande i Israel varit förstummad i öfver 400 år, vaknade den åter upp hos Zakarias och Elisabet, Simeon och Hanna, bebådande, att tidens fullbordan var inne. Med bebådelsen om Johannes Döparens, Jesu förelöpares, födelse öppnas Nya testamentets heliga historia. Sex månader derefter förkunnades för Maria, en i Nasaret i Galiléen bosatt jungfru af Juda stam, att hon skulle blifva moder åt verldens Frälsare (slägtregistret hos Matteus är Jesu fosterfaders, Josefs; det hos Lukas är Marias; de härstammade bägge från konung David). Det sades både till Maria och till hennes trolofvade, att denna aflelse skett på öfvernaturligt sätt, genom den Helige andes kraft, och att derför hennes son var Guds son (Luk. 1: 35; Matt. 1: 20. Jfr Es. 7: 14). Jesu födelse inträffade, i enlighet med profetian Mik. 5: 1, i Betlehem, då Josef och Maria för skattskrifning befunno sig derstädes. Tidpunkten derför kan icke fullt noggrant angifvas; men det var sannolikt omkr. 7 år före början af vår antagna tidräkning (se Kristi födelse). Några fromma herdar voro de förste, som tillbedjande hyllade den nyfödde Frälsaren. Sedan barnet genom omskärelsen blifvit "födt under lagen" (Gal. 4: 4) och dervid erhållit sitt namn (Jesus, "Gud hjelper l. frälsar"), frambars det, enligt den för förstfödda gällande lagen, i templet inför Herren och mottogs dervid af de efter Israels tröst väntande Simeon och Hanna. Derefter följde de vise männens besök, flykten till Egypten och barnamordet i Betlehem, hvarpå Jesu föräldrar, efter Herodes' död, återvände med barnet och bosatte sig i sin fädernestad, Nasaret. Af Jesu barndom och ungdom är oss för öfrigt genom de kanoniska evangelierna intet bekant, förutom att han "växte upp, stärktes i anden och uppfylldes med vishet, och Guds nåd var öfver honom" (Luk. 2: 40), att han "var sina föräldrar underdånig samt växte till i visdom, ålder och nåd för Gud och menniskor" (v. 52), samt slutligen hans besök i templet vid 12 års ålder, hvarvid han genom sina förståndiga frågor och svar försatte de skriftlärde i förvåning.
Jesu offentliga verksamhet (enligt de fyra kanoniska evangelierna). De omedelbara förberedelserna dertill utgjordes, förutom af Johannes Döparens verksamhet, af Jesu dop såsom en invigning till hans kall, hvarvid han erhöll vittnesbörd om Faderns välbehag samt en meddelelse af Andens fullhet; vidare hans frestelse och de fem första lärjungarnas anslutning till honom (Joh. 1: 35--51). Jesus var då omkr. 30 år gammal (Luk. 3: 23). -- Inom hans derpå följande offentliga verksamhet kan man särskilja följande perioder: 1) Från kort före påsken 1:sta året till Johannes Döparens tillfångatagande (Nov. s. å.). Under denna tid gjorde Jesus först ett kort besök i Galiléen (Joh. 2: 1--12), men for derefter till påsken ("1:sta påskhögtiden") upp till Jerusalem och verkade sedan i Judéen (2: 13--3: 36). 2) Från Nov. 1:sta året till kort före den sista löfhyddohögtid, som Jesus upplefde (Okt. 3:dje året). Döparens fängslande bildar ett nytt uppslag i Jesu historia. Otron och fiendskapen träda honom alltmera till mötes, och af sin förelöpares exempel ser han hvad som skall öfvergå honom sjelf. Han vinnlägger sig derför företrädesvis om att bilda en honom tillgifven krets af närmare lärjungar. Efter att vid ett besök i sin fädernestad, Nasaret, hafva blifvit ytterst fientligt emottagen (Luk. 4: 16--30) valde Jesus Kapernaum till medelpunkt för sin följande verksamhet. Dels i denna stad, dels på Galiléens landsbygd verkade han outtröttligt genom lärande och unders förrättande, till dess han till påsken ("2:dra påskhögtiden"; enligt andra var denna i Joh. 5: 1 omtalade högtid en purimfest) åter begaf sig till Jerusalem. Der uppväckte hans friare uppfattning af sabbatsbudet mot honom de judiske folkledarnas dödliga fiendskap, hvarför han återvände till Galiléen, der han, efter en i bön tillbragt natt, utvalde sina lärjungar och bland dem tolf till apostlar. Till denna tidpunkt hör det fullständigast af Matteus (kap. 5--7) meddelade tal, som ar allmänt kändt under namn af "bergspredikan". Det innehåller de grundläggande etiska principerna för Jesu församling och är derför att betrakta såsom en grundlag i det Guds rike, som han skulle upprätta på jorden. Derefter fortsatte Jesus i sina lärjungars sällskap sin verksamhet i Galiléen, med Kapernaum till medelpunkt, och gjorde äfven ett kort besök på sydöstra stranden af Genesaret, i Gadara. Dels för att vidsträcktare sprida evangelium om sitt rike, dels till sina apostlars öfning utsände han dem för någon tid att på egen hand lära och verka och gaf dem för detta ändamål nödiga föreskrifter (Matt. 10: 5--42). Efter deras återkomst for han med dem till Genesarets östra strand och förrättade der kort före påsk ("3:dje påskhögtiden", hvilken Jesus icke bevistade i Jerusalem) det stora undret med de femtusendes bespisande, hvilket, jämte det tal om "lifvets bröd", som han derefter höll i Kapernaums synagoga, gaf anledning till att många af hans dittills varande lärjungar skilde sig från honom (Joh. 6). Sedan vandrade han med de tolf omkring i mera aflägsna trakter, såsom i närheten af Tyrus och Sidon samt på de nordliga stränderna af Genesaret. Derunder förkunnade han för första gången för sina lärjungar sitt förestående lidande och undervisade dem noggrannare om sitt rikes rätta art och väsende. Derunder egde äfven hans förklaring (se d. o.) rum. 3) Från Okt. 3:dje året till veckan före följande påskhögtid. Efter en kort tids vandringar i södra Galiléen, hvarunder Jesus utsände de 70 lärjungarna, begaf han sig till löfhyddohögtiden i Jerusalem, der hans underbara gerningar (i synnerhet den blindföddes botande på en sabbat; Joh. 9) och hans allvarliga ord rågade måttet af fiendskapen mot honom. Återkommen till Galiléen, fortsatte han sina vandringar i detta landskaps södra del, hvarefter han besökte tempelinvigningsfesten i Jerusalem (i Dec.; Joh. 10: 22, 23). Derefter vistades han omkr. två månader i Peréen, men återvände till Judéen for att i Betanien uppväcka Lasarus från de döda. Denna händelse gaf Jesu fiender anledning att mera bestämdt tänka på hans undanrödjande, hvarför han för en kort tid drog sig undan till en afsides trakt af sist nämnda landskap. Derifrån anträdde han 8 à 10 dagar före påsk ("4:de påskhögtiden") sin sista vandring till Jerusalem. 4) De sista dagarna, fr. o. m. ankomsten till Betanien t. o. m. himmelsfärden. Tilldragelserna under dessa betydelsefulla dagar ordna sig på följande sätt. a) 6 dagar före påsk, d. v. s. på lördagen: ankomsten till Betanien. b) Söndagen: intåget i Jerusalem samt grekernas besök (Joh. 12: 20--36). c) Måndagen: bannandet af fikonträdet samt templets renande, d) Tisdagen: strafftal i templet mot fariséerna och sadducéerna samt tal på Oljoberget om Jerusalems förstöring, verldens ände och den yttersta domen, e) Onsdagen: en måltid, hvarvid Jesus tvådde lärjungarnas fötter (enligt andra hör denna tilldragelse till följande dag och till påskmåltiden), f) Torsdagen : Judas Iskariots förrädiska aftal med Jesu fiender, hvilket föranleder desse att icke, såsom de annars tänkt, uppskjuta hans gripande till efter högtiden; påskmåltiden och nattvardens instiftande; afskedstalet till lärjungarna (Joh. 14--16), fullt af den innerligaste kärlek och i synnerhet betydelsefullt genom det upprepade löftet om den Helige andes sändande; den öfverstepresterliga bönen (Joh. 17); kampen i Getsemane, hvarefter Jesus gripes och föres till öfversteprestens palats, g) Fredagen: ransakningen inför öfverstepresten; Petrus' förnekelse; ransakningen inför stora rådet, som fäller dödsdomen öfver Jesus, emedan han sade sig vara messias och Guds son. Derefter anklagas han såsom upprorsstiftare inför den romerske ståthållaren Pilatus, hvilken, öfvertygad om hans oskuld, gör upprepade försök att frikänna honom, men slutligen besegras af menniskofruktan och judarnas enträgenhet samt dömer honom till korsfästelse. Omedelbart derefter skrider man till domens verkställande, hvarvid Jesus lider "såsom ett lam, det stilla tiger och icke låter upp sin mun". Han uttalar sina "sju ord på korset" och anbefaller slutligen döende sin ande i sin himmelske Faders händer. Jesu död åtföljdes af underbara naturtilldragelser och gjorde på åsyna vittnen det djupaste intryck. Redan samma dag verkställdes hans begrafning genom Josef af Arimatia och Nikodemus, h) Lördagen: Jesus hvilar i grafven. i) Söndagen: Tidigt på morgonen uppstod Jesus ur grafven med en "förklarad lekamen". -- Efter sin uppståndelse, under de 40 dagar, som följde till hans himmelsfärd, uppenbarade sig Jesus endast vid enstaka tillfällen för flere eller färre af sina lärjungar "och talade med dem om Guds rike" (Ap. G. 1: 3). Dessa uppenbarelser voro, för så vidt de kommit till vår kunskap, följande: 1) för Maria Magdalena (Joh. 20: 11--18); 2) för de andra qvinnorna (Matt. 28: 9, 10); 3) för Petrus (Luk. 24: 34; 1 Kor. 15: 5); 4) för två lärjungar på vägen till Emmaus (Luk. 24: 13--35); 5) för de församlade apostlarna utom Tomas (Joh. 20: 19--23); alla dessa uppenbarelser på första påskdagen; 6) åtta dagar derefter för alla elfva apostlarna (Joh. 24--29) 7) för sju lärjungar vid Genesaret, hvilken uppenbarelse är särskildt betydelsefull genom Petrus' upprättelse (Joh. 21: 1--17); 8) på ett berg i Galiléen för mer än 500 lärjungar, hvarvid han gaf apostlarna i uppdrag att förkunna evangelium i hela verlden och förordnade dopet i den treenige Gudens namn (Matt. 28: 16--20; 1 Kor. 15:6); 9) för Jakob, "Herrens broder" (1 Kor. 15: 7); 10) på Oljoberget, nära Betanien, vid himmelsfärden (Ap. G. 1: 2--11). Slutligen framställes det, som hände Paulus på vägen till Damaskus, af honom sjelf såsom ännu en sista uppenbarelse af den uppståndne (1 Kor. 15: 8). -- Kronologien i Jesu lefnadshistoria erbjuder, vid en jämförelse mellan de fyra evangelierna, åtskilliga mycket stora svårigheter, hvilka af olika exegeter lösas på olika sätt. Ofvan stående öfversigt är hufvudsakligen gjord efter V. Rudin: "Synoptisk-kronologisk tafla öfver Jesu lif" (i "Teol. tidskr.", 1881). Se vidare Kristologi. E. J. Ö.