Kungsgård

Kungsgård och kungsladugård, förv., äro de ansenligaste och äldsta bland statens jordbruksfastigheter. De olika benämningarna härröra ej af olikheter i kameralt afseende, ty några väsentliga sådana förefinnas ej dem emellan, utan torde bero på det olika användningssättet fordom. Kungsgårdarna hade i allmänhet stort jordbruk, vid hvilket ortens allmoge var skyldig att biträda med s. k. hjelpdagsverken, något alldeles ensamt för kungsgårdar (se Dagsverken). Det var jämväl allmogen ålagdt att bygga och underhålla kungsgårdarnas hus (se Byggningshjelpen). Kungsladugårdarna deremot voro hufvudsakligen anlagda för ladugårdsskötsel. Kungsgårdens ståtliga, ofta befästa hufvudbyggnad var stundom residens för konungens befallningshafvande i orten, och länet uppkallades då efter gården. Det fanns t. ex. ett Gripsholms, ett Näsgårds, ett Väsby, ett Ulfvesunda län; och ännu finnes Kronobergs län, uppkalladt efter den kungsgård af samma namn, som intill sista tiden varit upplåten åt landshöfdingen i länet. En tid brukade kronan sjelf de kungsgårdar, hvilka ej voro bortförlänade. Gustaf Vasa höll personligen sträng tillsyn öfver gårdsfogdarna och utfärdade för dem reglementariska föreskrifter. I Kammararkivet förvaras kungsgårds-redogörelser ända från 1530-talet, utmärkta genom den prydlighet och noggranhet, med hvilka gårdsförvaltningen i de minsta detaljer angifves. -- Rabenius d. ä. ser i Upsala öd stommen till våra kronogods, och Botin betonar särskildt den tillökning i kungsgårdar, som erhölls genom inhemska förmögna ätters -- exempelvis Folkungarnas -- upphöjande på tronen. Det förtjenar äfven ihågkommas, att genom freden i Köpenhamn 1660 ganska många adliga gods i Skåne tillföllo svenska kronan i betalning för Bornholm. Den största tillökningen i kronogods vanns dock genom de andliga och adliga reduktionerna. Af den mängd kungsgårdar, hvilken sålunda samlats, anordnade Karl XI en god del till chefsboställen vid indelta armén. Vid regleringen 1875 återkommo de till kronans omedelbara disposition. Åtskilliga andra, som varit anordnade till landshöfdingarna, återfördes till kronan genom regleringen 1884. I § 77 af 1809 års regeringsform, der bestämmelser rörande domänernas förvaltning äro inrymda, framhålles särskildt, att konungen icke utan riksdagens samtycke får afhanda kronan kungsgårdar och kungsladugårdar med dertill lydande hemman och lägenheter. Ej fullt ett år efter tillkomsten af denna grundlag hotades dessa egendomar af en allvarsam fara, ehuru ej från det åsyftade hållet. Rikets ständer sjelfva beslöto nämligen d. 28 April 1810, att kungsgårdarna skulle sönderstyckas och försäljas till skatte, men konungen vägrade sitt bifall dertill. Sistnämnda år inträffade äfven en reglering med afseende å de kungsgårdar och kungsladugårdar, hvilka dittills stått till konungens enskilda disposition. Svartsjö, Ventholm, Gripsholm, Sundbyholm och Ribbingelund öfverlemnades till staten, hvarjämte större delen hemman under lustslotten öfvergick till statsverket och utarrenderades. För närvarande disponerar konungen inga andra kungsgårdar än Rosersberg och Tullgarn. Arméförvaltningen disponerar Karlberg, Marieberg och Herrevadskloster. Till landtbruksinstitut äro upplåtna Alnarp och Ultuna. Med dessa få undantag äro samtliga kungsgårdar och kungsladugårdar utarrenderade för statens räkning. De betydligaste äro Arnö, Bråborg, Billesholm, Bäckaskog, Kastellgården, Kungs-Norrby, Kungsör, Landsberga, Lillö, Lindshof, Leckö, Månstorp, Roma, Sundbyholm, Torrarp och Venngarn kungsgårdar samt Borgholm, Eskilstuna, Gripsholm, Johannisberg, Starby, Svartsjö och tvänne i Nikolai socken af Södermanland belägna kungsladugårdar. Största arrendet lemnade 1883 Starby med 14,800 kr. och Leckö med 11,000 kr. Se vidare Arrendemedel och Domän. Kbg.