Kurderna

Kurderna, den talrikaste delen af befolkningen i det efter dem benämnda landet Kurdistan (se d. o.), äro ett sedan uräldsta tider i dessa trakter inhemskt iranskt folk, splittradt i en mängd små sjelfständiga stammar. Kurdernas antal uppskattas till omkr. 2 1/4 mill. Omkr. 1 1/2 mill. lyda under turkisk och 3/4 mill. under persisk öfverhöghet. Redan hos klassiska författare omtalas detta folk under namnen karducher, gordyéer (Xenofon, Strabon) och kyrtier (Polybios), och dess land under namnet Gordyaja eller Gordyene. Syriska författare kalla folket karduj, armeniska korduch. Ofta har man velat sätta namnet kurder, karducher, i etymologiskt sammanhang med kaldéer (Hebr. kasdim, Assyr. kaldi), hvaraf skulle följa, att de bibliske kaldéerna vore de nuvarande kurdernas förfäder. Men mot denna hypotes talar den omständigheten att kaldéerna, den i Babylonien omkr. 900 f. Kr. herskande folkklassen, talade ett semitiskt språk, hvaremot de nuvarande kurderna tala ett iranskt. Efter inhemska källor, framförallt Sjerefs berömda arbete "Tarich el-akrad" (Kurdernas historia), dela sig kurderna, hvilka sjelfva härleda sitt inhemska namn kurd (plur. akrad) från det pers. kurd, tapper, i 4 stora grenar: kurmandsj, lur, kelhur och guran. Såsom en femte gren måste dertill läggas de zaza-dialekten talande stammarna dusjik och dumbeli i norra Kurdistan (jfr Kurdiska språket). I allmänhet omfattar namnet kurmandsj alla vestliga och under Turkiet lydpligtiga stammar, men kelhur de östliga, dels till Turkiet, dels till Persien hörande stammarna, hvartill i s. ansluta sig de helt och hållet inom Persien bosatte lurerna, hvilka från språklig synpunkt måste räknas till kurderna. Namnet guran (urspr, "bergsbor") utmärker numera i större delen af Kurdistan den åkerbruksidkande befolkningen, i motsats till asjiret, den nomadiserande, hvilken sjelf betraktar sig som en förnämligare ridderlig-aristokratisk klass. Till största delen äro kurderna sunnitiska muhammedaner, blott få äro kristna med katolsk, armenisk eller nestoriansk kult, men deras religion är, såsom hos alla egentligen nomadiska orientaler, inskränkt till några ytliga plägseder. Med de herskande folken, turkar och perser, stå de i ett ständigt fientligt förhållande, skilda från de förra genom ett fullkomligt olika språk och från de senare genom religionshatet mellan sunniter och sjiiter. Kurderna äro ett frihetsälskande, obändigt folk, berömdt för tapperhet, gästfrihet och en viss hederskänsla. Hafva de äfven genom ständiga ströftåg och plundringar gjort sig fruktade af sina fredliga grannar, armenier, syrer och perser, så kan detta till en del förklaras af den usla, despotiska, blott på utpressningar betänkta styrelsen, hvars makt öfver de många sjelfständige stamhöfdingarna ofta är blott nominel. I allmänhet torde kurderna vara bättre än sitt rykte, och erfarna resande vitsorda både begåfning och ridderlighet hos detta folk, hvarifrån män sådana som Saladin och Nadir sjah utgått. Qvinnan står hos dem i högre anseende än vanligt hos orientalerna, ehuruväl äktenskapet såsom öfverallt i Orienten blott är en handel, hvarigenom fadern afyttrar sina döttrar, ofta vid 10 till 11 års ålder. Under vintern bo alla kurder i byar, af hvilka flere tillsammans bilda en stam. De bofasta stammarna odla ris, sesam, hvete, hampa, lin och samla galläpplen; de nomadiserande ega hjordar af kameler, hästar, nötboskap och får. Stammarna kring Bitlis gälla för att vara de mest civiliserade; renast från främmande inflytande hafva de centrala stammarna hållit sig, medan de nordliga, mellan Ararat samt sjöarna Van och Urmia, till stor del uppgifvit sin nationalitet. Till kurderna höra etnografiskt de af dem hatade jesiderna, en sekt med egendomliga religiösa bruk, som har sitt förnämsta tillhåll i Sindsjarbergen v. och Bahdiranbergen n. om Mosul. Utom den i Kurdistan bosatta hufvudmassan finnas flere enstaka kurdiska stammar och kolonier i angränsande land, i synnerhet Persien och Korasan, dit kurder flyttades af Sjah Abbas (1586--1628), och s. derom i Kuhistan samt vidare kring Asterabad vid norra gränsen mot jorund-turkmenerna och bitsje-kurderna kring Demavend m. fl. I Syrien finnas kurder kring Aleppo och så långt sydligt som mellan Höms och Baalbek. I Mindre Asien nå de i v. till Angora och i n. till Ersirum. -- Jfr bl. a. Rich, "Narrative of a residence in Koordistan" (1836); Millingen, "Wild life among the Koords" (1870); Veliaminov, "Scheref-nameh ou Histoire des kourdes par Scheref, prince de Bidlis" (1862); Schläfli, "Beiträge zur ethnographie Kurdistans" (Peterm. mittheil., 1863) samt en mängd intressanta uppsatser af Ainsworth, Rawlinson, Shiel m. fl. i "Journal of geographical society" (bd 8--11). H. A.