Kurck, två svenska adliga ätter. Den äldre, sedan gammalt bosatt i Finland, utslocknade på manssidan 1522 med biskopen i Åbo Arvid K. (se nedan K. 1). Den yngre, till hvilken den äldres gods öfvergingo, härstammade från en halfsyster till Arvid K., Elin, och en småländsk frälseman, Knut Eriksson. Denne skref sig till Laukko (den äldre ättens stamgods i Vesilaks socken af Björneborgs län), var 1514 lagman i Österbotten och Satakunta, inkallades 1523 af Gustaf I i rådet och sändes s. å. såsom fredsunderhandlare till Ryssland. 1525--33 var han åter lagman i Österbotten och Satakunta och 1533--35 i hela norra Finland samt var död 1538. Hans son, Jöns Knutsson till Laukko (f. 1503, död före 1586), hvilken 1535 efterträdde honom såsom lagman i Österbotten och Satakunta samt 1539 blef riksråd, upptog moderns namn, med bibehållande af fädernevapnet. Dennes sonson, Jöns Knutsson K. (se nedan K. 3), introducerades 1625 å riddarhuset samt upphöjdes 1651 till friherre med rätt att bära titel efter Lempelä. En ättling af honom, presidenten i Kammarkollegiet, en af rikets herrar, frih. Arvid Fredrik K. (f. 1735, d. 1810), blef 1797 grefve, men tog icke introduktion såsom sådan och hade inga manliga ättlingar. Den friherrliga ätten fortlefver ännu.
1. Kurck, Arvid, biskop i Åbo, Finlands siste katolske biskop, föddes sannolikt 1464 på Laukko gård. Hans barndom fördystrades genom minnet af en sorglig familjehändelse. Hans fader, Klas K., domare i Öfre Satakunta, innebrände nämligen under inflytande af oberättigade misstankar Arvids styfmoder, Elin Jönsdotter, hvars sorgliga öde blifvit besjunget i en vacker finsk folkvisa. Arvid nämnes såsom baccalaureus i Paris 1485--86 och såsom "incipient" 1486--87. Återkommen till fäderneslandet såsom magister, nådde han snart den finska kyrkans högsta värdigheter. År 1490 namnes han såsom, kanik och kyrkoherde i Åbo. Efter Laurentius Suurpääs död (1510) valdes han till biskop och spelade sedermera en icke obetydlig rol under unionens sista strider såsom den ende bland den tidens prelater, hvilken ställde sig på det fosterländska partiets sida. Han deltog i riksdagarna i Stockholm 1517 och i Arboga 1518 samt bidrog till de vid dem fattade besluten emot ärkebiskop Gustaf Trolle. Om hans verksamhet inom kyrkan förtäljer häfden deremot icke mycket. Sedan Kristian II 1520 bemäktigat sig väldet i Sverige, sökte K. på Kuustö slott skydd för fiendens stämplingar. Klok och varsam, undvek han att framkalla segrarens vrede öfver sig; han sökte t. o. m., ehuru endast skenbart, i ett ytterst ödmjukt bref af d. 21 Sept. 1521 gå denne till mötes. Den 20 Nov. s. å. sände konungen såsom svar ett vänskapligt bref till biskop Arvid och riksråden i Finland. Denna välvilja var dock å ömse sidor endast låtsad. Redan då Gustaf Vasa på hösten 1521 sände Nils Arvidsson och Henrik Jönsson för att belägra Åbo slott, gaf biskop Arvid belägringshären understöd. Försöket att taga slottet misslyckades, hvarför biskopen, fruktande Kristian II:s hämd, beslöt att fly från Kuustö, der han icke mera trodde sig säker. Han begaf sig med talrikt följe längs kusten norrut och steg i Närpes om bord på ett fartyg, som skulle föra honom öfver till Sverige. Man hade redan anländt till trakten af Öregrund, då fartyget förliste, hvarvid biskopen och alla hans följeslagare omkommo, d. 23 Maj 1522. M. G. S.
2. Kurck, Axel Jönsson, krigare, son till den ofvannämnde Jöns Knutsson K. till Laukko, ingick tidigt i krigstjenst, omtalas 1583 såsom ryttmästare samt utnämndes till domare 1587 i Öfre Satakunta och 1590 i Vehmo. Under striderna mellan Sigismund och hertig Karl sökte han till en början iakttaga en sjelfständig hållning, utan att förbinda sig med någotdera partiet. Derför hoppades de österbottniske bönderna att i honom finna en ledare, då de under klubbekriget drogo söder ut. Men K. samlade en truppstyrka, med hvilken han i närheten af sin gård, Anola i Ulfsby socken, gick bönderna under Bengt Pouttu till mötes samt helt och hållet tillintetgjorde dem. Från denna tid slöt K. sig bestämdare än förut till det kungliga partiet, men spelade dock icke under Klas Flemings lifstid någon betydande rol. Efter dennes död framträdde han mera och utnämndes på hösten 1598, sedan Sigismund återvändt från sitt misslyckade tåg till Sverige, till befälhafvare för krigsmakten i Finland, medan Arvid Stålarm i öfrigt hade högsta befälet i landet. Det visade sig snart, att denna anordning icke var synnerligen lycklig. Stålarms omfattande planer behagade icke den allvarsamme K., som nogsamt insåg huru farlig ställningen var. Hans farhågor blefvo snart bekräftade. Sedan hertig Karl för andra gången landstigit i Finland, blef K:s armé i grund slagen d. 29 Aug. 1599 i S:t Mårtens socken. K. räddade sig med spillrorna af hären till Viborg, men föll i hertig Karls händer, då denna stad d. 22 Sept. s. å. gaf sig. Han delade derefter Arvid Stålarms öde, hölls flere år fången och drogs gång på gång inför rätta, men blef 1602 benådad och användes derefter i flere offentliga värf. Så var han t. ex. en af Jakob De la Gardies underbefälhafvare under dennes ryska fälttåg. K. var en grundlig kännare af den finska adelns genealogiska förhållanden, hvarför man ofta af honom begärde upplysningar derom. Han dog d. 30 Maj 1630 och begrofs i Ulfsby kyrka. M. G. S.
3. Kurck, Jöns Knutsson, friherre till Lempelä, riksråd, den föregåendes brorson, f. i Finland 1590, studerade vid flere utländska universitet och företog vidsträckta resor i vestra Europa samt ingick derefter i krigstjenst. Han var en tid ståthållare på Åbo och derefter på Viborgs slott samt tillträdde 1632 presidentsämbetet i Åbo hofrätt. 1633 utnämndes han till riksråd och 1641 till lagman i Vestergötlands och Dals lagsaga. 1651 upphöjdes han i friherrligt stånd. K. var en af Finlands rikaste män, ty utom sina förläningar med titeln Lempelä friherreskap egde han en mängd gårdar, spridda i olika delar af landet. Hans lefnadssätt var lysande. Hans hus i Åbo kallades "hof", och att uppvakta honom kallades att "gå till hofvet". K. hade vidsträckta juridiska och historiska studier och var en ofta anlitad rådgifvare i alla frågor, som rörde den finska adelns genealogi. Han författade en (otryckt) skrift Censura de jure haereditario. I finska språket egde han för sin tids förhållanden grundliga kunskaper och var verksamt intresserad för lagens öfversättande till finska. K. dog d. 21 Maj 1652 och begrofs i Åbo domkyrka. M. G. S.
4. Kurck, Knut, friherre, riksråd, den föregåendes son, systerson till Axel Oxenstierna, föddes d. 8 Sept. 1622 och blef 1651 landshöfding i Vestmanlands län. 1660 inkallades han i riksrådet, vardt s. å. ledamot af Kommersekollegium och 1663 dess president, förlänades 1666 med lagmansdömet öfver Nerike, senare äfven med ett par norrländska häradshöfdingesysslor, och var 1677--80 president i Svea hofrätt. Inom rådet blef han en afgjord motståndare till M. G. De la Gardie och samverkade med Sten Bielke, Biörenklou och Klas Rålamb. Så deltog han i klandret öfver vanvården vid konungens uppfostran och öfver slöseriet med kronans gods, tillhörde den pluralitet af rådet, som beslöt Sveriges deltagande i trippelalliansen (1668), var med om att utarbeta det under namnet "Blå boken" kända välmenande statsregleringsförslaget af 1668 och protesterade 1671 jämte sex andra rådsherrar mot det till sina följder olycksbringande förbundet med Frankrike. Under riksdagen i Upsala 1675 bevistade han de hemliga öfverläggningar, som af åtskilliga rådsherrar höllos hos Rålamb till De la Gardies störtande, samt gick derhän i sin ifver, att han jämte Rålamb angaf rikskansleren för förgripliga yttranden om konungen. Denna angifvelse, hvilken ledde till formlig process mellan rikskansleren och de båda riksråden, synes hafva icke obetydligt bidragit till Karl XI:s växande köld mot De la Gardie. Den vid samma riksdag inledda räfsten med förmyndarestyrelsen betraktades af K. såsom ett godt vapen mot rikskansleren, men han visade sig på samma gång mycket angelägen att fritaga rådet från allt ansvar för regeringens beslut. När räfsten, efter 1680 års riksdag, sattes i verkställighet och äfven vändes mot rådet, var det hufvudsakligen K:s bestämda uppträdande, som åvägabragte tillåtelsen för rådsherrarna att svara hvar för sig. Först vid tiden för domarnas afsägande kunde han förmå sig att erkänna den tillsatta kommissionens behörighet. Vid samma tid (Okt. 1681) blefvo K. och en af hans ämbetsbröder, Gustaf Sparre, ställda under åtal inför Svea hofrätt och förvista från hofvet, emedan de vägrade underteckna en skrifvelse från slutet af 1680, hvari rådet i fråga om gränserna för sin myndighet uttalade sig i enlighet med konungens och ständernas uppfattning. Efter att hafva ingifvit böneskrifter fingo de likväl snart rättegången nedlagd och förvisningen upphäfd. K. upphörde emellertid i slutet af 1681 med all ämbetsutöfning och var en af de åtta rådsherrar, som afskedades i Maj 1682. Räfsten med förmyndarestyrelsen i förening med reduktionen drabbade K. så hårdt, att i slutet af 1685 hans hus i Stockholm och åtskillig lösegendom gingo under klubban. K. dog d. 26 Juni 1690 å Hedensö, i Södermanlands län.
5. Kurck, Gustaf, friherre, riksråd, den föregåendes broder, föddes d. 10 Okt. 1624 på Klackeborg i Jerstads socken af Östergötlands län, tjenade såsom officer under 30-åriga kriget och befordrades 1651 till öfverste för ett finskt regemente, blef 1658 landshöfding i Östergötlands län och utnämndes 1664 till rådsherre, i hvilken egenskap han 1667 fick plats i Krigskollegiet. 1665 blef han innehafvare af häradshöfdingesysslan i Hammarkinds, Björkekinds och Östkinds härad samt fick 1674 lagmansämbetet i Kalmar län. Icke fullt så betydande som brodern, understödde han denne i striderna inom rådet, utom vid särskilda tillfällen, såsom vid riksskattmästarevalet 1668, då han rikskansleren till behag röstade på Bååt mot löfte att få efterträda denne såsom generalguvernör öfver drottning Kristinas förläningar, ett ämbete, som han 1669--74 beklädde. Samtidigt med brodern förständigades han att ingifva sin begäran om afsked från riksrådsämbetet (Maj 1682), hvarefter han drog sig undan till sin egendom Ållonö i Östergötlands län. Der afled han d. 12 Mars 1689.