Sida 145
Kupera ...
deras samtycke i fråga om förmögenheten vidkommande rättshandlingar.
Äfven i den moderna rätten skiljes dock allmänneligen förmynderskap från kuratel. Så sker äfven i svensk rätt. Och härvid inbegripas under förmynderskap alla de fall, då någons hela förmögenhet ställes under förvaltning af annan på grund deraf att han icke har erforderliga egenskaper (minderårig, vanvettig, slösare) för att sjelf besörja densamma. Förmynderskapet kan dervid dessutom gifva anledning till en vårdnadspligt i fråga om myndlingens person. Oaktadt denna åtskilnad stå dock de båda instituten hvarandra särdeles nära. Och detta är af synnerligt stor betydelse, då, såsom fallet är i svensk rätt, det allenast i fråga om förmynderskap finnes mera utförliga lagstadganden. Ty vid sådant förhållande är man berättigad att i tillämpliga delar låta dem gälla jämväl med afseende på kuratel. Grundsatsen kan dock ej utan vidare användas i fråga om sådana bestämmelser, som mera bero på positiv lag än på rättsförhållandenas egendomliga beskaffenhet, såsom förhållandet torde få anses vara med den förmånsrätt, som myndling åtnjuter med afseende å fordran hos förmyndare. -- För öfrigt må en särskild afart af kuratel här anmärkas. Då nämligen till skilnad från förmynderskapet, hvilket kan uppstå allenast på grund af lagens stadgande eller enskild persons förordnande, ett kuratel enligt regel städse anordnas af laga myndighet efter dess fria bepröfvande, så eger dock i vissa fall af osäkerhet om eganderätten till ett förmögenhetsområde den eventuella rättsegaren anspråk på förvaltningen deraf, oafsedt huruvida han är dertill duglig eller icke (se i svensk lag Ärfda balk en 7: 2 och 15: 3 samt k. förordn. d. 27 Nov. 1854). Detta rättsförhållande skall, derest det i framtiden verkligen kommer till en redogörelse, naturligen behandlas som kuratel, hvarvid dock vissa lindringar medgifvas förvaltaren. Företeelsen har så tillvida historiskt intresse, som den synes hafva varit den ursprungliga formen för ett germanskt kuratel. Den förekommer tidigt och finnes jämväl omnämnd i Sveriges gamla landskapslagar (jfr Förmynderskap). -- 2. En kurators befattning eller ämbete. Se Kurator. A. W.
Kurator (Lat. curator, af cura, omsorg), egentl. ombesörjare, uppsyningsman; titel på åtskilliga tjenstemän i den romerska staten, särskildt under kejsaredömets tid (t. ex. på dem, som hade tillsyn öfver vägar, skeppsfart, kloakväsende, statyer, fördelning af spanmål etc.). -- Äfven i det moderna samfundet nyttjas ordet i denna bemärkelse, t. ex. om den person, som af myndighet förordnats att omhändertaga annans rätt, då denne ej är i tillfälle att öfvervaka densamma, vare sig i egen person eller genom målsman, förmyndare eller laga fullmäktig (se Kuratel 1). I Sverige är kurator (förut curator ad litem) titeln på en viss tjensteman i Stockholms förmyndarekammare (se Förmyndarekammaren). Vid de svenska universiteten kallas, sedan 1600-talet, ordföranden för en "nation" eller afdelning deraf kurator eller förste kurator. Bär ordföranden titeln förste kurator, kallas kassaförvaltaren andre kurator och bibliotekarien någon gång tredje kurator. Sammanträde mellan samtliga förste kuratorer vid ett universitet kallas kuratorskonvent (jfr Konvent). I äldre tider var det sed att en nation valde någon högättad studerande, som tillhörde densamma, till curator honorarius l. curator illustris (hederskurator). I Preussen är kurator titeln på en person (någon hög ämbetsman), som å statens vägnar utöfvar inseende öfver ett universitet. Vid Lunds universitet funnos från dess stiftelse (1666; det trädde i verksamhet först 1668) till 1676 tvänne "kuratorer", hvilka å kanslerens vägnar handhade den närmaste öfverstyrelsen.
Kurbaan-bairam [-ban-bajram]. Se Bairam.
Kurbits (T. kürbis, af det latinska växtnamnet cucurbita), bot. Se Cucurbita. -- Det hos profeten Jona, kap. 4, omtalade trädet kikajôn (af Luther öfversatt med kürbis) har vanligen, men utan tillräcklig grund, antagits vara Ricinus communis; äfvenså har man gissat på Citrullus colocynthis (nat. fam. Cucurbitaceae).
Kurck, två svenska adliga ätter. Den äldre, sedan gammalt bosatt i Finland, utslocknade på manssidan 1522 med biskopen i Åbo Arvid K. (se nedan K. 1). Den yngre, till hvilken den äldres gods öfvergingo, härstammade från en halfsyster till Arvid K., Elin, och en småländsk frälseman, Knut Eriksson. Denne skref sig till Laukko (den äldre ättens stamgods i Vesilaks socken af Björneborgs län), var 1514 lagman i Österbotten och Satakunta, inkallades 1523 af Gustaf I i rådet och sändes s. å. såsom fredsunderhandlare till Ryssland. 1525--33 var han åter lagman i Österbotten och Satakunta och 1533--35 i hela norra Finland samt var död 1538. Hans son, Jöns Knutsson till Laukko (f. 1503, död före 1586), hvilken 1535 efterträdde honom såsom lagman i Österbotten och Satakunta samt 1539 blef riksråd, upptog moderns namn, med bibehållande af fädernevapnet. Dennes sonson, Jöns Knutsson K. (se nedan K. 3), introducerades 1625 å riddarhuset samt upphöjdes 1651 till friherre med rätt att bära titel efter Lempelä. En ättling af honom, presidenten i Kammarkollegiet, en af rikets herrar, frih. Arvid Fredrik K. (f. 1735, d. 1810), blef 1797 grefve, men tog icke introduktion såsom sådan och hade inga manliga ättlingar. Den friherrliga ätten fortlefver ännu.
1. Kurck, Arvid, biskop i Åbo, Finlands siste katolske biskop, föddes sannolikt 1464 på Laukko gård. Hans barndom fördystrades genom minnet af en sorglig familjehändelse. Hans fader, Klas K., domare i Öfre Satakunta, innebrände nämligen under inflytande af oberättigade misstankar Arvids styfmoder, Elin Jönsdotter, hvars sorgliga öde blifvit besjunget i en vacker finsk folkvisa. Arvid nämnes såsom baccalaureus i Paris 1485--86 och såsom "incipient" 1486--87. Återkommen till fäderneslandet såsom magister, nådde han snart den finska kyrkans högsta värdigheter. År 1490 namnes han såsom, kanik och kyrkoherde i Åbo. Efter Laurentius Suurpääs död (1510) valdes han till biskop och spelade sedermera en icke obetydlig rol under
Källa: Project Runeberg ·
