Kust (kustbildning), den mot haf eller större insjöar närmast gränsande delen af landet, antingen detta senare är ett fastland eller en ö. Kusterna utgöra således de delar af landet, som äro utsatta för verkningarna af ebb och flod samt för vågornas angrepp. Somliga kuster fortlöpa långa sträckor nästan rätlinigt eller som svagt buktande linier, andra förete en oafbruten vexling af ut- och ingående uddar och vikar. Somliga äro sönderstyckade af djupa, långt inskurna fjordar, begränsade af höga bergsidor (Norge, Skotland, Nord-Amerika m. fl.); flere höja sig tvärbrant ofvan vattnet, andra äro flacka eller långsamt sluttande (t. ex. större delen af Nord-Tysklands, Danmarks och Hollands kuster). Dessa kusternas olika former och begränsningar hafva sin orsak dels i sjelfva berggrundens geologiskt olika beskaffenhet och lagerbyggnad, dels i forna geologiska verkningar, dels också i de nuvarande verkningarna af vind och våg. Fjordbildningen, ett fenomen, som är bundet vid jordens nordliga och sydliga breddgrader, har uppkommit genom den urhålkande inverkningen af istidens inlandsis och glacierer på bergarter, sådana som Skandinaviens gneiser och graniter m. fl.
Kust, der berglagren luta m emot landet (tvärprofil).
Kust, der berglagren luta från landet (tvärprofil).
Lösare bergarter sönderbrytas vid kusterna och utjämnas af vågorna hastigare än hårda samt hastigare, om lagren luta in emot landet, än om de luta från detsamma. Kustranden och sjöbottnen närmast densamma äro derför vanligen betäckta med sönderbrutna delar af landet i form af stenar, grus, sand och klippblock. På flacka, låga kuster uppkasta vågorna stora massor af sand, som mångenstädes (Jylland, Holland, Bretagne etc.) hopa sig i långsträckta kullar och åsar samt derefter af vinden föras inåt land (dyner). Ett förökande af landets massa, en till-landning, kan sålunda inträffa. Afnötning och bortförande af material ega deremot rum på andra ställen af kusterna, i synnerhet der dessa bestå af ler- eller grusmassor eller af lösa jordarter i allmänhet. Vid Englands, Danmarks och Skånes kuster inkräkta vågorna på flere ställen rätt märkbara partire af landet. Kusterna undermineras och störta delvis ned i hafvet; flerstädes hafva byggnader, ja hela byar på sådant sätt gått förlorade. -- Förutom den afnötning och den till-landning, som kusterna genom vågornas eller ebbens och flodens verksamhet undergå, äro de utsatta för en långsamt försiggående höjning eller sänkning, hvarigenom sjelfva kustlinien i viss grad förändras. Man har nämligen iakttagit, att somliga delar af jorden (t. ex. Skandinaviens och vissa delar af Englands kuster m. fl.) småningom höja sig, andra åter långsamt nedsänkas i förhållande till hafvets medelyta, dock endast få fot på århundradet. -- I Norge, Sverige och flere andra land har man uti de terrassformiga afsatserna eller åsformiga vallarna längs flere kuster, den ena på högre nivå än den andra, ett bevis för en sådan försiggången landhöjning (eller vattenminskning?). På Gotlands vestkust kunna flere tiotal sådana strandvallar räknas öfver hvarandra. -- Ett egendomligt förhållande eger rum med Hollands kuster, hvilka äro lägre belägna än den nuvarande hafsytan och måste genom konstgjorda fördämningar skyddas mot hafvets ingrepp. E. E.