La Fontaine

La Fontaine [-fångtän], Jean de, fransk fabeldiktare, föddes d. 8 Juli 1621 i Château-Thierry i Champagne. Hans fader var jägmästare, och familjen gjorde anspråk på att vara adlig. I sin första ungdom och äfven sedan visade han ringa böjelse för studier och allvarligt arbete, men var det oaktadt, dels af håg, dels af beräkning, betänkt att beträda den presterliga banan. Denna plan egde han dock ej nog energi att fullfölja, hvarför hans fader på honom öfverlät sin egen syssla, hvilken han nästan aldrig skötte, men dock innehade 20 år. L. bortgiftes 1646 med den 15-åriga Marie Héricart; men deras äktenskap, i hvilket en son föddes, blef ej lyckligt, och de båda makarna började snart lefva hvar för sig, utan att dock afbryta all inbördes förbindelse. Ehuru länge improduktiv som författare, fick L. dock ganska tidigt anseende som en angenäm och qvick literär person, hvarför hans sällskap söktes af många. Han hade sålunda lätt att få mäktiga beskyddare af båda könen och behöfde äfven sådana, ty hans sorglöst sjelfsvåldiga, något indolenta lynne gjorde det svårt för honom att hålla ekonomien uppe. Bland hans förste beskyddare märkes den en tid mäktige generalprokuratorn Fouquet, som han äfven efter dennes fall troget försvarade. Hertiginnan af Bouillon medförde L. 1664 i sin svit till Paris, som han redan förr besökt, och som nu blef hans stadiga hemvist. Der gjorde han sig snart bekant inom de literära kretsarna och blef en mycket omtyckt umgängesvän i det kotteri, som bildats af Boileau, Molière, Racine och Chapelle, och han fick af dem det träffande epitetet "le bon homme". Det är från denna tidpunkt hans egentliga skriftställareverksamhet kan dateras. Redan samma år blef han kammarherre hos enkehertiginnan af Orlèans, Marguerite de Lorraine, hvilken sålunda tog honom under sitt beskydd. Efter hennes död, 1672, fick han en liknande fristad hos M:me de la Sablière, som dog 1693, hvarefter han till sin död hade ett hem hos en familj d'Hervart. År 1683 invaldes L. i Franska akademien, men detta val sanktionerades af konungen först det följande året, sedan äfven Boileau blifvit invald. Efter en svår sjukdom 1692 återvaknade hos honom en religiöst asketisk riktning, hvartill anledning förefanns i hans stundom melankoliska lynne, och som sedan ända till hans död beherskade honom. Han afled i Paris d. 13 Apr. 1695. -- Ehuru L. tidigt började syssla med literär verksamhet, framträdde han dock sent offentligt som författare, och hans första större publikation utgjordes af en öfversättning af Terentius' "Eunuchus" (1654). Likt andra samtida skref han vid olika tillfällen smärre dikter af den art, som då var på modet. Men han hade redan hunnit 40-talet, innan han funnit den diktart, som bäst passade honom, hvilket kan förklaras deraf att den fordrar en rik fond af personlig erfarenhet och en mycket öfvad blick för menniskolifvet i alla dess skiftningar. De diktsamlingar han efter sin ankomst till Paris började utgifva äro af tvänne slag: "contes" och fabler. De förra (Contes; 1665) stå i ett bestämdt sammanhang med de medeltidsfranska "fabliaux" ej blott genom den yttre formen, ty båda äro små rimmade noveller, utan äfven genom den sjelfsvåldiga frihet, som han i dem tillät sig mot anständighetens fordringar. Under åren 1664--75 utgaf han af dem fyra samlingar, af hvilka den sista såsom osedlig blef genom polisorder förbjuden. L. visar sig i dem som en qvick och underhållande berättare med ovanligt välde öfver formen. Ungefär samtidigt, 1668--79, utgaf han sina bekanta fabler (Fables) i elfva böcker, till hvilka han 1694 lade en tolfte bok. Det är i dem han koncentrerat hela sin underbara förmåga att af mestadels gamla, redan bekanta fabler göra små, fint utarbetade konstverk, i hvilka man lika mycket måste beundra hans skarpa blick för menniskornas svagheter som det mästerskap, hvarmed han kort och träffande målar de mest olika situationer. Dervid begagnar han språket och dess tillgångar med en konstnärlighet, som ger honom en obestridd plats bland verldens främste stilister. Det anslående i hans skriftställareskap ökas ytterligare af ett behagfullt, genialt sjelfsvåld och af den naivt humoristiska ådra, hvaraf det genomströmmas, och som gör hans fabler till det bästa uttrycket för en viss sida af det franska folklynnet, för hvilket humorn ej är främmande, ehuru den endast sällan spåras inom den franska skönliteraturen. -- I den högt ansedda samlingen "Les grands écrivains de la France" har M. H. Regnier börjat (1883) utgifva en fullständig och rikt kommenterad upplaga af L:s arbeten; i första delen af denna upplaga har M. P. Mesnard meddelat en vidlyftig och tillförlitlig biografi af författaren. P. A. G.