Sida 260
Læsö ...
Laffeld, by nära Maastricht, der marskalken af Sachsen d. 2 Juli 1747 i spetsen för 98,000 fransmän slog hertigen af Cumberland i spetsen för omkr. 82,000 man engelska och tyska trupper.
Laffitte [-fitt], Jacques, fransk statsman, f. 1767, d. 1844 i Bayonne, son af en handtverkare, fick 1788 plats på bankiren Perrégaux' kontor och blef inom kort associé samt efter Perrégaux' död chef för firman, hvilken under namnet Laffitte et C:ie blef ett af de förnämsta bankirhusen i Paris. Efter att hafva på ett lika utmärkt som oegennyttigt sätt skött flere förtroendeplatser utnämndes L. i April 1814 till "gouverneur" för Frankrikes bank. Såsom sådan inlade han under dessa svåra och farliga tider de största förtjenster om landets kredit. Under "hundra dagarna" (1815) var han medlem af representanternas kammare. Sedan Ludvig XVIII s. å. återkommit, invaldes L. af staden Paris i deputeradekammaren, der han slöt sig till den liberala oppositionen, till hvars förnämste och mest populäre ledare han hörde på 1820-talet. Sin plats som "gouverneur" för Frankrikes bank måste han lemna 1819. L:s hem utgjorde mötesplatsen för det liberala partiets politiska och literära celebriteter. Med storartad frikostighet understödde och beskyddade han många gryende talanger, bland dem äfven Thiers och Mignet. Under Juli-revolutionen 1830 spelade L. en stor politisk rol och bidrog mer än någon annan att skaffa hertigen af Orléans (Ludvig Filip) konungakronan. Såsom statsminister utan portfölj var L. medlem af den första ministèr, som följde efter Juli-revolutionen, och d. 3 Nov. 1830 utnämndes han till konseljpresident för det liberalaste af de många kabinett, som aflöste hvarandra under Ludvig Filips regering. Men snart började L:s liberalism blifva besvärlig för konungen. Redan d. 10 Mars 1831 nedlade L. sitt ämbete som konseljpresident, men ända till sin död tillhörde han deputeradekammaren, der han under sina senaste år röstade med yttersta venstern. Till följd af olyckliga konjunkturer förlorade L. större delen af sin ofantliga förmögenhet och måste äfven sälja sitt hus i Paris, som han likväl återfick genom en nationalsubskription. Han grundade emellertid sedermera med framgång nya bankföretag. Förenande ovanlig affärsskicklighet och företagsamhet med den mest glödande kärlek till friheten och fosterlandet, var L. tillika känd för den mest glänsande frikostighet och ädlaste hjelpsamhet. E. W.
Lafitte, ett slags vin. Se Bordeaux-vin.
La Flèche, stad i Frankrike. Se Flèche.
Lafont [-få'ng], Charles Philippe, fransk violinist, f. 1781, erhöll sin utbildning af Kreutzer och Rode, gjorde tidigt konstresor i Europa, blef 1809 kammarvirtuos i Petersburg samt fick 1815 en liknande befattning i Paris. Död genom olyckshändelse under en resa i Frankrike 1839. L. var en utmärkt violinvirtuos, särdeles i den graciösa genren. Han skref åtskilliga kompositioner för sitt instrument samt dessutom inemot 200 på hans tid allmänt omtyckta sånger. A. L.
La Fontaine [-fångtän], Jean de, fransk fabeldiktare, föddes d. 8 Juli 1621 i Château-Thierry i Champagne. Hans fader var jägmästare, och familjen gjorde anspråk på att vara adlig. I sin första ungdom och äfven sedan visade han ringa böjelse för studier och allvarligt arbete, men var det oaktadt, dels af håg, dels af beräkning, betänkt att beträda den presterliga banan. Denna plan egde han dock ej nog energi att fullfölja, hvarför hans fader på honom öfverlät sin egen syssla, hvilken han nästan aldrig skötte, men dock innehade 20 år. L. bortgiftes 1646 med den 15-åriga Marie Héricart; men deras äktenskap, i hvilket en son föddes, blef ej lyckligt, och de båda makarna började snart lefva hvar för sig, utan att dock afbryta all inbördes förbindelse. Ehuru länge improduktiv som författare, fick L. dock ganska tidigt anseende som en angenäm och qvick literär person, hvarför hans sällskap söktes af många. Han hade sålunda lätt att få mäktiga beskyddare af båda könen och behöfde äfven sådana, ty hans sorglöst sjelfsvåldiga, något indolenta lynne gjorde det svårt för honom att hålla ekonomien uppe. Bland hans förste beskyddare märkes den en tid mäktige generalprokuratorn Fouquet, som han äfven efter dennes fall troget försvarade. Hertiginnan af Bouillon medförde L. 1664 i sin svit till Paris, som han redan förr besökt, och som nu blef hans stadiga hemvist. Der gjorde han sig snart bekant inom de literära kretsarna och blef en mycket omtyckt umgängesvän i det kotteri, som bildats af Boileau, Molière, Racine och Chapelle, och han fick af dem det träffande epitetet "le bon homme". Det är från denna tidpunkt hans egentliga skriftställareverksamhet kan dateras. Redan samma år blef han kammarherre hos enkehertiginnan af Orlèans, Marguerite de Lorraine, hvilken sålunda tog honom under sitt beskydd. Efter hennes död, 1672, fick han en liknande fristad hos M:me de la Sablière, som dog 1693, hvarefter han till sin död hade ett hem hos en familj d'Hervart. År 1683 invaldes L. i Franska akademien, men detta val sanktionerades af konungen först det följande året, sedan äfven Boileau blifvit invald. Efter en svår sjukdom 1692 återvaknade hos honom en religiöst asketisk riktning, hvartill anledning förefanns i hans stundom melankoliska lynne, och som sedan ända till hans död beherskade honom. Han afled i Paris d. 13 Apr. 1695. -- Ehuru L. tidigt började syssla med literär verksamhet, framträdde han dock sent offentligt som författare, och hans första större publikation utgjordes af en öfversättning af Terentius' "Eunuchus" (1654). Likt andra samtida skref han vid olika tillfällen smärre dikter af den art, som då var på modet. Men han hade redan hunnit 40-talet, innan han funnit den diktart, som bäst passade honom, hvilket kan förklaras deraf att den fordrar en rik fond af personlig erfarenhet och en mycket öfvad blick för menniskolifvet i alla dess skiftningar. De diktsamlingar han efter sin ankomst till Paris började utgifva äro af tvänne slag: "contes" och fabler. De förra (Contes; 1665)
Källa: Project Runeberg ·
