Sida 261
Læsö ...
stå i ett bestämdt sammanhang med de medeltidsfranska "fabliaux" ej blott genom den yttre formen, ty båda äro små rimmade noveller, utan äfven genom den sjelfsvåldiga frihet, som han i dem tillät sig mot anständighetens fordringar. Under åren 1664--75 utgaf han af dem fyra samlingar, af hvilka den sista såsom osedlig blef genom polisorder förbjuden. L. visar sig i dem som en qvick och underhållande berättare med ovanligt välde öfver formen. Ungefär samtidigt, 1668--79, utgaf han sina bekanta fabler (Fables) i elfva böcker, till hvilka han 1694 lade en tolfte bok. Det är i dem han koncentrerat hela sin underbara förmåga att af mestadels gamla, redan bekanta fabler göra små, fint utarbetade konstverk, i hvilka man lika mycket måste beundra hans skarpa blick för menniskornas svagheter som det mästerskap, hvarmed han kort och träffande målar de mest olika situationer. Dervid begagnar han språket och dess tillgångar med en konstnärlighet, som ger honom en obestridd plats bland verldens främste stilister. Det anslående i hans skriftställareskap ökas ytterligare af ett behagfullt, genialt sjelfsvåld och af den naivt humoristiska ådra, hvaraf det genomströmmas, och som gör hans fabler till det bästa uttrycket för en viss sida af det franska folklynnet, för hvilket humorn ej är främmande, ehuru den endast sällan spåras inom den franska skönliteraturen. -- I den högt ansedda samlingen "Les grands écrivains de la France" har M. H. Regnier börjat (1883) utgifva en fullständig och rikt kommenterad upplaga af L:s arbeten; i första delen af denna upplaga har M. P. Mesnard meddelat en vidlyftig och tillförlitlig biografi af författaren. P. A. G.
Lafontaine [-fångtän], August Heinrich Julius, tysk romanförfattare, född i Braunschweig 1758, studerade teologi och medicin, följde 1792--93 preussarna såsom fältprest på tåget till Champagne, var 1796--1800 en uppburen predikant i Halle och bodde sedan på sin egendom nära denna stad, odeladt egnande sig åt sitt skriftställeri. Död 1831. -- Hvad Iffland och till en del Kotzebue voro på dramats område, var L. på romanens; hans fält var den sedelärande familjeromanen. Dessutom skref han socialpolitiska romaner med hänsyftning på tidsfrågor och vanligen pedagogisk tendens. Hans fantasi var uppfinningsrik, hans berättarestil särdeles klar och ledig. Hälst utbreder han sig i blödsinta skildringar af kärlekens makt, på samma gång han varnar för de faror, i hvilka passionen inleder. L:s frasrikhet och kälkborgerligt ytliga uppfattning framträda allt tydligare i hans senare romaner, hvarest ingifvelsen tryter och han alltjämt å nyo framförer karakterer och situationer från sina under 1790-talet skrifna romaner. Den nyromantiska kritiken uppvisade tidigt L:s haltlöshet, men allmänhetens läshunger sökte länge sin näring hos den med öfverspänd beundran omfattade skriftställaren. Hans romaner och noveller (de upptaga närmare 150 bd) öfversattes massvis på svenska, danska, holländska, engelska, franska, italienska, ryska och polska. Bland dem må nämnas endast Der naturmensch (1791), Qvinctius Heymeran von Flamming (4 bd. 1795--96) och Die familie von Halden (1797), alla, jämte några tiotal andra, öfversatta på svenska.
La Fosse [-fåss], Charles de, fransk målare, f. i Paris 1636, var först lärjunge af Le Brun och reste sedan till Italien, der han studerade i Rom förnämligast efter antiken och Rafael. Genom hemsända kopior vann han en gynnare i Colbert, som skaffade honom understöd af konungen, så att han fick egna tre år i Venezia till fortsatta studier. Hemkommen till Paris, erhöll han flere uppdrag att måla i kyrkor och slott, t. ex. väggmålningar i S:t Eustache (numera förstörda), i Versailles och Meudon. L. blef 1673 medlem af akademien genom en framställning af Proserpinas bortröfvande, hvarefter han utnämndes till professor och sedermera under olika titlar deltog i akademiens högsta styrelse. Efter att i London hafva utfört vidlyftiga arbeten för lord Montagu fick han vid sin återkomst till Paris, 1692, uppdrag att måla Invalidkyrkans kupol och dess svicklar, ett ofantligt arbete, som han slutade 1705. Hufvudgruppen framställer Ludvig den helige, som nedlägger krona och svärd i händerna på Kristus, hvilken visar sig i gloria, omgifven af madonnan och änglar med passionsverktygen. Detta var L:s förnämsta verk. För öfrigt dekorerade han en mängd kyrkor och palats, och särskildt arbetade han åt den bekante konstsamlaren Crozat, med hvilken han var personligen nära förbunden. Han dog i Paris 1716. C. R. N.
Lafrans Botvidsson, byggmästare från Eskelhem, uppförde, enligt bevarad runinskrift öfver södra kyrkodörren, Hellvi kyrka på Gotland (omkr. 1250). Denna kyrka är hållen i gotisk stil och ett särdeles omsorgsfullt arbete. -rn.
1. Lafrensen, Nicolas d. ä., miniatyrmålare, född i Stockholm i Nov. 1698, egnade sig först åt fältskärsyrket, i hvilket han blef gesäll, men öfvergick sedan till målarekonsten, som han till en början utöfvade i olja, enligt hvad ännu bevarade prof visa. Det är ej bekant vid hvilken tidpunkt han öfvergick till miniatyrmålningen; ej häller känner man hvem som var hans lärare i denna. Enligt den då rådande seden var hans teknik hufvudsakligen ett slags gouachemålning, med föga användande af grundens (papperets eller pergamentets) naturliga färg för åstadkommande af dagrar och karnationens ljusa partier. Nationalmuseet eger två tämligen stora målningar af honom från 1743, framställande bibliska scener och till sammansättningen kopior efter Carle van Loo. Sitt ej obetydliga rykte vann L. såsom porträttör, i hvilken egenskap han flitigt användes äfven af hofvet under Lovisa Ulrikas tid. Hans porträtt, oaktadt saknaden af signatur tämligen lätt igenkända, förekomma ej sällan, och Nationalmuseum eger prof äfven af dylika. De bästa bland dem utmärka sig genom förträfflig teckning, en behaglig och lefvande uppfattning af personerna samt en harmonisk färg, med någon betoning af konturerna. Hans färgskala är ganska rik: i karnationen visar han stundom
Källa: Project Runeberg ·
