Nordisk familjebok. 1800-talsutgåvan. 9. Kristendomen - Lloyd

benägenhet för gult och brunrödt. Ett särdeles intressant minne af sin konst har L. efterlemnat i en foliant, innehållande kopior i gouache af en mängd porträtt i Gripsholmssamlingen, hvilken bok, försedd med text af Tessin, titelblad af Taraval och vignetter af Rehn, 1747 af den förstnämnde gafs som julklapp till dåv. kronprinsessan Lovisa Ulrika och nu förvaras i k. biblioteket. Antagligen utbildade L. åtskilliga lärjungar. Man känner emellertid af dessa endast A. M. Hilfeling och L:s son, Nicolas L. d. y. (se nedan). L. afled i Stockholm i midten af Mars 1756. -rn.

2. Lafrensen, Nicolas d. y., genre- och porträttmålare, den föregåendes son, föddes i Stockholm i Okt. 1737 och handleddes af fadern i miniatyrmålning. Sannolikt lemnade han efter dennes död (1756) fäderneslandet för att vidare utbilda sig i Paris; man saknar dock bestämd uppgift härom. För öfrigt känner man intet vidare om honom, förrän han i Aug. 1773 kallades till ledamot af k. mål. och bildh.-akademien samt vice professor. Kort derefter lemnade han å nyo Sverige och bosatte sig i Paris (1774), enligt gammal sägen derför att han gick miste om en professorssyssla vid nämnda akademi. Från denna tid vidtager hans egentliga konstnärsbana; åtminstone känner man numera intet arbete af hans hand äldre än det han till akademien öfverlenmade såsom medlemsstycke. L. (fransmännen skrefvo hans namn Lavreince) egnade sig nu hufvudsakligen åt gouachemålningen, som genom Baudouin och Fragonard blifvit särdeles omtyckt; och han valde äfven rätt ofta samma galanta, ja frivola ämnen, som gjort dessa ryktbara. Hans små taflor tillvunno sig allt lifligare bifall, och snart täflade gravörerna om att mångfaldiga dem. Under Ludvig XVI:s regering blefvo sålunda mer än sextio af L:s kompositioner spridda genom grafstickeln, och de Launay, Dequevauviller, Janinet, Vidal m. fl. voro verksamma härför. Genom gravyrerna kan man numera bäst studera L:s konst, sådan den ter sig på höjden af hans bana. Än är det fint kända och med fulländad trohet utförda interiörer ur de högre klassernas lif han skänker oss (Consolation de l'absence, Le billet doux, Qu'en dit l'abbé? m. fl.), än rikare sammansättningar, der mera en yttre kostymbild än inre karakteristik eftersträfvats (L'assemblée, Le concert). Men han för oss också med skalkaktig humor in i de små modisternas vindskammare eller upp till finstrykerskans lilla kyffe. Än är det en liten hund, som njuter sin herskarinnas vård, än den unga damen sjelf, som sköter sin helsa. Ja konstnären tvekar ej att föra fram tidsåldern äfven i dennas mest ogenerade "déshabillé". Hans mjuka pensel framkallar då och då för oss tämligen fria scener, der endast den sista slöjan försigtigt lemnas att fladdra öfver nuditeterna. Någon djupare lidelse, någon egentlig kraft spårar man ej i dessa bilder. Men der träffas tidsparfym, naturlig berättelse, en lätt, behaglig anordning; med ett ord, de utmärkas af sin tids bästa konstnärsegenskaper. -- Revolutionen kom, och med den flydde oåterkalleligt hela denna njutande, sorglösa, lättsinniga societet, hvars nöjen och fester, hvars små sorger och tokroligheter L. förstått att så naturligt skildra. Han lemnade således af helt begripliga skäl Paris och återvände 1791 till Stockholm, der han med välvilja mottogs af konungen och de förnäme. Der tillbragte han, sedan återstoden af sin lefnad i lugn och ro samt, i enlighet med sitt blygsamma väsende, tämligen indraget, men utan brödbekymmer, i det han egnade sig dels åt miniatyrporträttmålning, i hvilken han nått en särdeles framstående plats, dels åt historiska genrer, som han mestadels utförde åt den kungliga familjen, Hans arbeten från denna tid äro ej ovanliga, och Nationalmuseum samt flere ensidlda samlingar ega ganska rika förråd af dem. Så träffas i den förra samlingen Gustaf III:s porträtt (i hel figur, måladt 1792, och till en del grav. af Gaucher), vidare det märkvärdiga helfigursporträttet af Sofie Hagman (utfördt 1795 i ett ovanligt bredt manér) samt några genrer (s. k. konversationsstycken) m. m. I sina gouachemålningar har L. tyvärr användt material, som urblekts, hvadan blott få af dem gifva ett fördelaktigt begrepp om tekniken i hans konst. Deremot äro hans miniatyrporträtt vanligen väl konserverade, målade med en både rask och fin pensel, behagliga och karakteristiska, utan att alltför mycket lysa med starka färger eller kraftfull modellering. Tvärtom råder ofta en dämpad, fint grå ton i det hela. Han målade porträtt äfven i olja, ehuru sällan och då alltid i mindre format. L. afled i Stockholm d. 6 Dec. 1807. Så vidt man känner, var han den siste af en fordom blomstrande slägt. -- Jfr H. Vienne: "Nicolas Lavreince, peintre à la gouasse" (1869) och "Les gravures françaises du 18:e siècle par E. Bocher: 1. N. Lavreince" (1875). -rn.

Lafskrikan. Se Garrulus.

Lafstärkelse, lichenin, kem., ett i lafvar, i synnerhet i islandslaf förekommande kolhydrat, C₆ H₁₀ O₅, som erhålles, om lafven macereras med saltsyra och den filtrerade lösningen fälles med sprit. Den bildar en spröd och genomskinlig amorf massa, som sväller i kallt vatten, men fullständigt löses i hett vatten, hvarur den vid afsvalning afsätter sig i form af ett dallrande gelé. I kallt vatten svälld eller med alkohol fälld lafstärkelse färgas blå af jod, men deremot icke dess lösning i hett vatten. P. T. C.

Lafsyror, kem., en grupp organiska syror, som förekomma i lafvar, t. ex. evernsyra, vulpinsyra, usninsyra m. fl. De färgas ofta röda i luften genom oxidation, i synnerhet vid närvaro af ammoniak, hvarvid de gifva upphof till vackra färgämnen. P. T. C.

Laft, ett norskt ord, som enl. Aasen betecknar sammanhuggningen af bjelkarna i hörnet af en byggnad; hvarf af kanthugget timmer. I Sv. dial. har ordet betydelse af en horisontal, hyllformig afsats, t. ex. å en mur.

Lafuente, Modesto, spansk historieskrifvare, f. 1806, var först lärare och bibliotekarie i Astorga, började 1837 i Leon utgifvandet af