Sida 259
Læsö ...
på egen bekostnad (han hade efter föräldrarna ärft en furstlig förmögenhet) ett fartyg och stod just i begrepp att lemna Frankrike, då han på engelska ambassadörens föreställningar arresterades af regeringen. Han lyckades rymma ur arresten och, ehuru förföljd af två engelska kryssare, komma öfver till Amerika. Der erbjöd han sig att tjena utan sold och såsom frivillig, och kongressen gaf honom "till följd af hans nit, lysande börd och förbindelser" generalmajors rang (d. 31 Juli 1777). I slaget vid Brandywine (d. 11 Sept. s. å.) fick L. sitt elddop och en blessyr. Hans der ådagalagda bravur förmådde Washington att åt honom utverka befälet öfver en division, och han kämpade oförskräckt vid återtåget från Barren Hill (d. 19 Maj 1778) samt vid anfallet på engelsmännens ställning vid Monmouth. Sedan äfven Frankrike (1778) förklarat England krig, gjorde L. (Jan. 1779) ett sex månaders besök i sitt fädernesland, der han arbetade för Amerikas sak. Efter återkomsten till Förenta staterna och ända till hösten 1781 hade han till uppgift att leda försvaret af Virginien och sparade dervid ej på egna medel för ändamålets vinnande. Efter det för hela kriget afgörande slaget vid Yorktown (1781), der L. med heder deltog, återvände han till Frankrike, ett mål för två folks beundran och af Ludvig XVI belönt med samma militära grad vid franska armén som den han haft vid den amerikanska. 1789 var L. ett af adelns ombud i les états généraux (riksständerna) och slöt sig i den ödesdigra konflikten mellan tredje ståndet och konungamakten genast till det förra. Populär för sina amerikanska hjeltedater, svärmande för friheten, utan egennytta, men också utan att klart fatta sitt mål i sigte samt ej litet lysten efter folkgunst, kom han att intaga en framskjuten plats i början af den franska revolutionen. Efter mönstret af Jeffersons sjelfständighetsförklaring uppsatte L. och framlade i Konstituerande församlingen d. 11 Juli 1789 den ryktbara "förklaringen öfver menniskans rättigheter" (se Déclaration des droits de l'homme). Dagen efter Bastiljens stormning (d. 14 Juli s. å.) utropades han till öfverbefälhafvare för det nybildade nationalgardet i Paris, inlade stor förtjenst om dess organisation och blef för en tid genom sin ställning såsom högste chef för Frankrikes samtliga nationalgarden en mäktig man. Ehuru han vid det beryktade qvinnotåget till Versailles d. 5--6 Okt. 1789 räddade den kungl. familjen ur pöbelns händer, var han genom sin reformifver ett mål för rojalisternas misstro. Och äfven hos radikalerna (jakobinerna), hvilkas öfverdrifter han ogillade, förlorade han snart fotfäste. Hans program: ett inskränkt konstitutionelt konungadöme med folkrepresentation, jury, pressoch religionsfrihet samt utan adel och privilegierade klasser, tycktes dem vara ett för litet steg framåt från absolutismen. Hans kredit hos ytterlighetsmännen ökades ej deraf att den kungl. familjen -- trots hans verkligen utomordentliga vaksamhet och trägna inspektering i slottet -- lyckades fly från Paris (d. 20 Juni 1791), ej häller deraf att han med vapenmakt undertryckte de af Brissot ledde republikanernas upprorsförsök (d. 17 Juli 1791). Efter konstitutionens antagande (Sept. s. å.) drog L. sig tillbaka till sina gods, men kallades vid utbrottet af kriget mot Österrike (våren 1792) att taga befälet öfver Ardennerarmén. Hans uppmärksamhet upptogs dock mindre af kriget än af jakobinernas allt djerfvare operationer i Paris. Han såg den fara, som från deras sida hotade den dåvarande samfundsordningen i Frankrike, och han uppmanade Lagstiftande församlingen att undertrycka jakobinklubben. Fyra dagar derefter (d. 20 Juni 1792) stormade massorna in i Tuilerierna och insulterade konungen. L. skyndade till Paris, men utan trupper, för att upptaga striden mot omstörtningsmännen. Förgäfves yrkade han i Nationalförsamlingen, der han fått företräde, på deras bestraffning, förgäfves erbjöd han sig att föra den kungl. familjen i säkerhet till Compiègne. Svaghet mötte på det ena, misstro på det andra hållet. Endast jakobinerna gingo med kraft och tillförsigt mot sitt mål. Visserligen lyckades de icke att i Nationalförsamlingen genomdrifva, att L., "den franska frihetens förstfödde", skulle förklaras för fäderneslandets fiende, men två dagar derefter (d. 10 Aug.) störtade de det konstitutionella konungadömet. Ett ögonblick tänkte L. marschera mot Paris med sina trupper, men den republikanska smittan var för mycket utbredd bland dem, och i Aug. 1792 flydde han från Frankrike. I Liége försäkrade österrikarna sig om hans person och höllo honom i strängt fängelse till 1797, då Bonaparte vid fredspreliminärerna i Leoben utverkade hans befrielse. Först efter Bonapartes statskupp (1799) fick L. tillåtelse att återvända till Frankrike, der han icke spelade någon politisk rol förrän under de "hundra dagarna" (1815). Napoleon erbjöd honom då pärsvärdigheten, men han föredrog en plats i representantkammaren, såsom hvars vicepresident han efter katastrofen vid Waterloo yrkade på Napoleons afsättning. Han var ock en af de kommissarier, hvilka underhandlade med Blücher och Wellington. Under restaurationen ådagalade han såsom medlem af deputeradekammaren sin gamla frihetskärlek och bekämpade bourbonernas sträfvande efter envälde. Vid underrättelsen om Julirevolutionens utbrott (1830) skyndade han till Paris, fick befälet öfver denna stads, sedermera öfver alla Frankrikes nationalgarden och medverkade till att Ludvig Filip öfvertog regeringen. Den nya författningen motsvarade dock ej hans frisinnade förväntningar, och han slöt sig redan 1831 åter till oppositionen. Han afled d. 20 Maj 1834. -- I Amerika var L:s popularitet varaktigare än i Europa. Det visade sig bl. a., då han 1824--25 såsom "nationens gäst" aflade ett besök i Förenta staterna. Hans mottagande vid ankomsten och resan genom landet påminde om ett triumftåg. Ej färre än 24 städer i Nord-Amerika äro uppkallade efter honom. -- L:s Mémoires et manuscrits utgåfvos 1837--40.
Lafbränvin. Se Bränvin.
La Fère, städer i Frankrike. Se Fère.
Källa: Project Runeberg ·
