Lactucarium (Lactucarium anglicum Ph. Su. Ed. VI), farmak., med., kallas intorkad mjölksaft af Lactuca virosa L. och L. sativa samt, i senare tid, af den i Frankrike odlade L. altissima Bieb. från Kaukasien. Den förstnämnda arten växer vild i busksnår å bergiga ställen i södra och vestra delen af Europas kontinent samt i England. I sistnämnda land samt i vissa delar af Tyskland och Österrike odlas den för beredande af ofvannämnda drog. L. sativa L., sannolikt en odlingsform af L. scariola L., odlas allmänt såsom sallat och på några orter jämte L. virosa L. för samma ändamål som denna, men L. sativa lemnar endast en tredjedel så mycket lactucarium som L. virosa. I dessa arters gröna växtdelar finnes en hvit, gräddlik, opiumluktande mjölksaft, ymnigast under blomningen, då mjölksaften företrädesvis uppsamlas. Dervid tillgår så, att inristningar göras i stjelken, hvarefter den utflytande saften i beröring med luften snart blir öfverdragen med en rostfärgad hinna. Den halftorkade mjölksaften afskrapas från stjelken, samlas i glas- eller lerkärl samt undergår i dem en vidare torkning. Sålunda erhållet lactucarium förekommer i form af bruna, rödbruna eller på ytan askgråa bitar eller smärre, korniga klumpar, hvilka i färskt tillstånd lukta snarlikt opium och hafva en bitter, rifvande smak. Den i sådan form i handeln förekommande drogen är farmakopéns Lactucarium och erhålles hufvudsakligen från England (deraf namnet anglicum). Från Tyskland fås drogen i form af mera kompakta, mindre klot eller segment af sådana. -- Med det rätta lactucarium må icke förvexlas L. gallicum (Thridax), som erhålles genom afdunstning af stjelkarnas utpressade saft och vanligen utgöres af en svart extraktlik massa. -- I lactucarium finnas många olika ämnen. Den verksamma beståndsdelen kallas laktucin. Lactucarium var redan i forntiden kändt (af Dioscorides) såsom sömngifvande, men dess verkan är ganska osäker, hvarför det numera föga begagnas.
Nordisk familjebok · första upplagan
Lactucarium
Ämne: Läkeväxter och droger · Växter och botanik
Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 9 (1885), sp. 491–492 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗