Lacy

Lacy [la'ssi], von (mindre riktigt Lascy). -- 1. Peter von L., grefve, rysk fältherre, f. 1678 uti irländska grefskapet Limerick, härstammade från en normandisk slägt. Han följde 1691 den afsatte konung Jakob II till Frankrike, började der sin militära bana under Catinat samt trädde efter hvartannat i österrikisk, polsk och slutligen rysk krigstjenst. Han sårades vid Poltava 1709, fick 1719 öfverbefälet på ryssarnas härjningsfärd till de svenska kusterna, var i början af polska tronföljdskriget (1733--35) general en chef för den ryska armén samt kämpade under 1736--39 års turkiska krig framgångsrikt på Krim. Under de ryska fälttågen i Finland 1741--42 var han den ryska arméns öfverbefälhafvare, vann d. 23 Aug. 1741 slaget vid Villmanstrand och mottog d. 24 Aug. 1742 den föga underlägsna svenska härens kapitulation i Helsingfors. I Juni 1743 lyckades han med 48 ryska galèrer smyga sig förbi den svenska örlogsflottan ut ur Finska viken samt hade förenat sig med Keiths förut utlupna galèrer, då preliminärfreden i Åbo gjorde slut på kriget. L. blef derefter guvernör öfver Livland och dog i Riga 1751. -- 2. Franz Moritz von L., grefve, österrikisk fältmarskalk, den föregåendes son, f. 1725 i Petersburg, blef 1750 öfverste i österrikisk tjenst. Under sjuåriga kriget utmärkte han sig bl. a. 1757 i slagen vid Prag och Breslau och samlade efter bataljen vid Leuthen den österrikiska härens spillror. Utnämnd till fältmarskalklöjtnant, reorganiserade han 1758 armén, i egenskap af fältmarskalk Dauns generalqvartermästare, tjenstgjorde såsom sådan vid Olmütz' undsättning och öfverrumplingen vid Hochkirch s. å. samt vid Maxen 1759. Sistn. år befordrades L. till "feldzeugmeister". Under fälttåget 1760 blef L., jämte Daun, genom en skicklig marsch från Schlesien till Sachsen, Dresdens räddare (i Juli), och i början af Okt. s. å. framträngde han med en sjelfständig kår till Berlin, samtidigt med det att ryssarna från ett annat håll besatte staden. Likasom dessa uppgaf han dock redan efter ett par dagar tanken på att hålla sig qvar der och aftågade samma dag som den svenske befälhafvaren i Pommern, Lantingshausen, mottog hans förslag att äfven svenska hären skulle marschera dit (d. 13 Okt.). Han förenade sig åter med Daun och blef jämte denne slagen vid Torgau (d. 3 Nov.). Med Daun led han senare äfven nederlagen vid Burkersdorf och Reichenbach (1762). Efter Dauns död, 1766, blef L. fältmarskalk och president i hofkrigsrådet, visade sig vara en förträfflig organisatör samt vann Maria Teresias och Josef II:s synnerliga förtroende. 1773 måste han för sjuklighet draga sig tillbaka, men utnämndes till medlem af statskonferensen. Under bajerska tronföljdskriget (1778) och kriget mot Turkiet 1788--91 trädde han åter i förgrunden såsom den förtrognaste rådgifvaren å högsta ort, men hans personliga ledning af 1788 års fälttåg utmärkte sig endast för motgångar. L. dog i Wien d. 24 Nov. 1801.