Landnámabók

Landnámabók, en af den isländska medeltidens märkligaste literära företeelser, innehåller meddelanden om Islands besittningstagande (Isl. landnám) af nybyggarna, från trakt till trakt, från gård till gård, börjande med Ingolfr Arnarsons besittningstagande af Reykjavik samt derifrån fortsättande åt vester, norr, öster och söder, vidare om "landnamsmännens" efterkommande, för de flesta slägterna ända in i 12:te årh., och om de märkligaste tilldragelserna inom hvarje slägt. Tillsammans nämnes mera än 3,000 personer och 1,400 ställen. L. föreligger i flere redaktioner. Enligt den yngsta, Hauk Erlendssons (från första delen af 14:de årh.), börjades L. af Are Frode och Kolskegg Vitre, hvilken särskildt sysselsatte sig med östfjerdingen. En i behåll varande handskrift, kallad "Melabok", tillägges Sturlassönernas syskonbarn Markus Tordsson på Melar, derför att i denna slägtleden föras ända ned till honom. En annan, men förlorad redaktion tillskrifves Snorre Sturlassons äldre samtida Styrmer Frode, en tredje Snorres brorson Sturla lagman (d. 1284), och denna anses bevarad i en handskrift, som är särdeles utförlig i fråga om sturlungarnas ätt. På grundvalen af Styrmers och Sturlas arbeten verkställde Hauk Erlendsson, enligt egen uppgift, sin redaktion, den ännu i behåll varande s. k. "Hauksboken", som äfven innehåller författarens egen stamtafla. Troligen hafva, på samma sätt, många andra förut lemnat bidrag till L., hvilken således torde böra betraktas såsom det isländska folkets gemensamma gerning under hela sagotiden. I nyare tider har L. blifvit flere gånger utgifven, senast af Det nordiske oldskriftsselskab i Köbenhavn i samlingen "Islendinga sögur" (1843). C. R.