Sida 327
Landbodaler ...
verklig sänkning eller höjning hos landet, utan från ett stigande och fallande af hafsytan inom nämnda trakter af jorden. De under istiden i de norra polartrakterna och deras närhet hopade väldiga ismassorna, flerestädes sannolikt uppnående mera än 1,000 m. i tjocklek, skulle nämligen hafva kunnat utöfva en så stark attraktion, att angränsande hafs vattenmassor liksom drogos ditåt och stego mer och mer upp på det dåvarande landet. När derefter, vid istidens slut, istäcket småningom smälte och de attraherande, fasta massorna således minskades, föll vattnet i samma mån åter undan: landet tycktes höja sig. -- Det är möjligt, att den "landhöjning", som ännu iakttages vid kusterna af Skandinaviska halfön, blott är en skenbar höjning och endast beror af en sedan istiden fortsättande sjunkning eller sänkning af hafsytan. -- Åtskilliga upplysningar rörande förevarande förhållanden inhemtas af Alb. Penck: "Schwankungen des meeresspiegels" (i "Jahrb. der Geograf. gesellsch. zu München"; 1882). Se för öfrigt Höjning, Istiden, Jorden. E. E.
Landini, Taddeo, italiensk bildhuggare i Florens under senare hälften af 1500-talet, samtidig med Giovanni da Bologna. Af hans hand är en af årstidsfigurerna på Ponte di S. Trinità i Florens, nämligen Vintern, representerad af en naken, frysande gubbe, samt den härliga Fontana delle tartarughe (sköldpaddsfontänen), den skönaste i Rom, utförd 1585, i hvilken man alltid beundrat den ypperliga sammansmältningen af arkitektur och plastik. Figurerna, fyra ynglingar och fyra sköldpaddor, äro så förträffliga, att kompositionen länge varit tillskrifven Rafael, en åsigt, som äfven biträdes af Passavant. C. R. N.
Landino, Cristoforo, italiensk lärd, född i Florens 1424, död 1504, var lärare åt Lorenzo och Giuliano de' Medici samt Angelo Poliziano. L. kommenterade och öfversatte flere latinska författare, hvarjämte han skref en utförlig, af forskare ännu mycket värderad kommentar till Dantes "Commedia divina" (1481; 27:de uppl. 1596).
Land-inspektörer kallas i Danmark sedan 1781 oaflönade tjenstemän, som utnämnas af konungen, sedan de underkastat sig en särskild examen, och som mot betalning utföra skiftes-, jordstyckningsoch taxeringsförrättningar. Till 1860 fanns i hvarje stift en aflönad stifts-landinspektör. E. Ebg.
Landkrabbor. Se Brachyura.
Landkänning, sjöv., något kändt föremål på land. Då något sådant föremål kommer i sigte och kan "pejlas", säges man "hafva landkänning". L. H.
Landligan l. Jordligan. Se Irland, sp. 795.
Landmandsbank, Den danske, stiftades i Köpenhamn d. 5 Okt. 1871 med ett aktiekapital af 12 mill. kr. och öppnades vid 1872 års början. Dess ändamål är att "utveckla krediten i landtbrukets och andra näringars tjenst". Banken verkar dels såsom en vanlig låneoch vexelbank, dels såsom hypoteksbank, dels såsom sparbank (32 1/2 mill. kr. innestående år 1883). Till år 1884 hade den utfärdat hypoteksobligationer till ett sammanlagdt belopp af 35 mill. kr. Banken har filialer i 9 danska landsortsstäder. Bankens omsättning 1883 var i allt 1,007 mill. kr. Den hade då en reservfond af 610,000 kr. och har i flere år gifvit 7 proc. årlig utdelning. E. Ebg.
Landmandsforsamlinger. Se Landtbruksmöten.
Landmårdarna l. egentliga vesledjur, Mustelina, zool., bilda första underfamiljen inom vesledjurens familj (Mustelidae), rofdjurens ordning (Ferae) och däggdjurens klass. De hafva mycket långsträckt kropp med jämntjock svans af medellängd, korta fötter med skarpa klor, som kunna dragas tillbaka, och mer eller mindre utbildade simhinnor, de främre fötterna ej utbildade för gräfning och öfre roftandens häl liten (icke upptagande hälften af tandkronan). Dessa djur gå antingen på tårna eller till en del på fotsulan, vistas på marken, i träd eller vid och i vatten, ligga icke i vinterdvala och hemta sin föda ur djurriket. Hit höra vesleslägtet, Mustela, mårdslägtet, Martes, och jerfslagtet, Gulo, hvilka alla förekomma i Sverige. C. R. S.
Landmärke. Se Sjömärke.
Landnámabók, en af den isländska medeltidens märkligaste literära företeelser, innehåller meddelanden om Islands besittningstagande (Isl. landnám) af nybyggarna, från trakt till trakt, från gård till gård, börjande med Ingolfr Arnarsons besittningstagande af Reykjavik samt derifrån fortsättande åt vester, norr, öster och söder, vidare om "landnamsmännens" efterkommande, för de flesta slägterna ända in i 12:te årh., och om de märkligaste tilldragelserna inom hvarje slägt. Tillsammans nämnes mera än 3,000 personer och 1,400 ställen. L. föreligger i flere redaktioner. Enligt den yngsta, Hauk Erlendssons (från första delen af 14:de årh.), börjades L. af Are Frode och Kolskegg Vitre, hvilken särskildt sysselsatte sig med östfjerdingen. En i behåll varande handskrift, kallad "Melabok", tillägges Sturlassönernas syskonbarn Markus Tordsson på Melar, derför att i denna slägtleden föras ända ned till honom. En annan, men förlorad redaktion tillskrifves Snorre Sturlassons äldre samtida Styrmer Frode, en tredje Snorres brorson Sturla lagman (d. 1284), och denna anses bevarad i en handskrift, som är särdeles utförlig i fråga om sturlungarnas ätt. På grundvalen af Styrmers och Sturlas arbeten verkställde Hauk Erlendsson, enligt egen uppgift, sin redaktion, den ännu i behåll varande s. k. "Hauksboken", som äfven innehåller författarens egen stamtafla. Troligen hafva, på samma sätt, många andra förut lemnat bidrag till L., hvilken således torde böra betraktas såsom det isländska folkets gemensamma gerning under hela sagotiden. I nyare tider har L. blifvit flere gånger utgifven, senast af Det nordiske oldskriftsselskab i Köbenhavn i samlingen "Islendinga sögur" (1843). C. R.
Landnamsmän. Se Island (historia) och Landnámabók.
Källa: Project Runeberg ·
