Sida 326
Landbodaler ...
och 1833 filos. magister, utnämndes 1835 till apologist vid Upsala katedralskola, tog 1838 teol. kandidatexamen och förordnades 1839 till skolrektor i Hudiksvall. 1842 blef han kyrkoherde i Delsbo pastorat af Upsala stift, 1845 kontraktsprost, 1860 teol. doktor och 1876 biskop i Hernösands stift. Förutom uppsatser i "Tidskrift för Svenska kyrkan" (1849, 51) och "Theologisk tidskrift" (1861, 68, 70, 73, 74, 76, 80--81) samt smärre särskildt utgifna skrifter har L. på det teologiska området författat Grunddragen till läran om dopet (1855; 2:dra, tillökade, uppl. 1859), Grunddragen till läran om kyrkan (1856; 2:dra uppl. 1874), Grunddragen till läran om helgelsen (1861), Grunddragen till läran om Gud (1865) och Öfversigt af de protestantiska missionernas uppkomst och närvarande tillstånd (2 delar, 1871--72). Såväl med pennan som i den omedelbara utöfningen af sina kyrkliga ämbeten har L. med kraft ingripit mot sekteriska rörelser. Äfven för folkundervisningens och nykterhetens främjande har han varit särskildt verksam. Han var ledamot af presteståndet vid riksdagarna 1856--58 och 1862--63, tillhörde 1867--68 riksdagens Första kammare och har bevistat tre kyrkomöten: 1868 såsom ombud för Upsala stift, 1878 och 1883 såsom sjelfskrifven ledamot. L., som visat varmt intresse för fornminnens bevarande och författat en Uppränning till en grammatik för delsbomålet (1862; 2:dra uppl. 1870), är ledamot af Nord. Oldskrift-selskabet i Köpenhamn och sedan 1878 hedersledamot af Vitterhets hist. o. ant. akademien. 1884 kallades han till ledamot af Vetenskapsakademien.
Landgångspenningar, sjöv. 1. För sjökadetter, såväl sjökrigsskolans som extra kadetter, består staten s. k. landgångspenningar, hvilka omhänderhafvas af fartygschefen utan redovisningsskyldighet. De beräknas till 15 öre pr dag för hvarje kadett, så länge expeditionen varar. -- 2. Ett visst öfverenskommet penningebelopp pr dag, hvilket befälhafvare å seglande handelsfartyg i främmande hamn får tillgodoräkna sig såsom ersättning för de utgifter, hvilka han för fartygets räkning nödgats vidkännas. L. H.
Landhusholdningsselskab, Det kongelige danske, stiftades 1769 för att befordra landtbrukets och öfriga näringars utveckling, särskildt genom utdelande af belöningar såväl för teoretiska arbeten som för rent praktisk verksamhet. Dess egentlige upphofsman var K. Martfelt, hvilken äfven blef dess förste sekreterare (1769--87). Sällskapets förste president var statsministern J. H. E. Bernstorff, och bland de senare böra ihågkommas J. K. Drewsen, B. S. Jörgensen och E. Tesdorpf (sedan 1880). Sällskapet har på många sätt verkat till landtbrukets fromma, såsom genom belöningar åt godsegare, som afskaffat fästeväsendet, samt åt bönder, som visat utmärkt flit och omtanke, genom utgifvande af skrifter (11 bd, 1776--1817; "Tidskrift för landökonomi", sedan 1831; flere läroböcker i agronomi), genom att sätta bonddrängar i lära hos skickliga landtbrukare, genom att utbilda mejerskor, genom att sprida nyare landtbruksredskap, genom reseunderstöd och befordrande af vetenskapliga forskningar o. s. v. I mera än en riktning har sällskapet gifvit uppslaget till företag, som staten sedermera tagit om hand. Så utfördes genom dess försorg meteorologiska iakttagelser från 1859 till 1873, då staten upprättade det meteorologiska institutet. Från 1837 understödde sällskapet en enskild landtbruksskola, tills landbohöjskolen kom till stånd (1858). Likaledes främjade det ängsvattningar och skogsplanteringar i Jylland, innan "Hedeselskabet" stiftades (1866). Landhusholdningsselskabets verksamhet har likväl icke blifvit erkänd så, som den förtjenat, och sällskapet har icke alltid funnit den tillslutning från landtmännens sida, som man haft rätt att vänta. Medlemsantalet, som 1770 var 210, steg 1781 till 393, sjönk sedermera 1802 till 204 och steg åter 1817 till 417; men derefter var det i jämnt fallande till år 1854, då det icke uppgick till mera än 64. Sedermera har det tillvuxit samt utgjorde 446 år 1869 och 912 år 1884. Sällskapets nu gällande stadgar äro af år 1872. I spetsen för detsamma stå 3 presidenter och en styrelse af 36 medlemmar, 18 valda af sällskapets ledamöter och 18 af amtens landboföreningar. Sällskapets grundfond är omkr. 300,000 kr., dess årliga utgifter omkr. 55,000 kr. I statsanslag uppbär det 16,000 kr. E. Ebg.
Landhöjning, geol., en naturföreteelse, som yttrar sig deruti att det ömsesidiga nivåförhållandet mellan haf och land småningom förändras, så att inom somliga delar af jorden landet synes mer och mer höja sig och vattnet i samma mån falla undan eller minskas. Inom Skandinavien har en sådan landhöjning, längs svenska kusten, varit känd och iakttagen redan sedan förra hälften af 1700-talet. Anders Celsius (f. 1701, d. 1744) var en bland de förste, som fäste uppmärksamheten på detta fenomen, hvilket då ansågs bero af en vattenminskning. Derefter, och sedan äfven inom andra delar af jorden en dylik landhöjning iakttagits, gjorde sig den åsigten gällande, att ifrågavarande förändringar i läge icke berodde af någon vattenminskning eller sänkning af hafsytans nivå, utan härrörde från en uppåtgående, långsam rörelse inom vissa delar af sjelfva den fasta jordskorpan, således från en verklig höjning hos landet. Goda skäl för ett sådant antagande synas också framställa sig vid betraktande af de storartade omgestaltningar inom jordens yta, som egt rum under förgångna geologiska tider. Dervid hafva mäktiga berglager, hvilka ursprungligen bildats i hafvet, blifvit, genom tryck från sidorna, böjda i ofantliga veck eller vågor, hvilkas högsta ryggar pressats upp till flere tusen meters höjd öfver nuvarande hafsyta. Exempel derpå lemna såväl alptrakterna inom Schweiz, som jordens öfriga högsta bergskedjor.
Under de senaste årtiondena hafva dock inom geologien teorier framstälts, hvilka sökt bevisa, att de långsamma vexlingar i hafvets och landets höjdförhållanden, som inom norra halfklotet egt rum under den senaste geologiska perioden, istiden, icke härrört från någon
Källa: Project Runeberg ·
