Languedoc

Languedoc [langgdå'k], fordom provins i Frankrike, den näst största i landet och rikets hufvuddel i söder, sträckte sig, i en utdragen båge, från Garonnes östligaste lopp till Medelhafvet samt vidare utefter dettas kust till Rhônes mynning och upp efter denna flod, hvilken utgjorde dess östra gräns. I öfrigt omgafs L. af provinserna Lyonnais och Auvergne i n., Guienne-et-Gascogne i v. samt Foix och Roussillon i s. Provinsen motsvaras nu af depart. Tarn, Aude, Hérault, Gard, Ardèche. Lozère, delar af Haute-Loire, Tarn-et-Garonne och Haute-Garonne samt mindre stycken af Ariége och Pyrénées-erientales. Hufvudstaden var Toulouse. -- Ungefär samma område bildade i 4:de årh. romerska provinsen Narboriensis I. Det eröfrades i början af 5:te årh. af vestgoterna, öfversvämmades i början af det 8:de af araberna och lades 759 af Pipin den lille till det frankiska riket. Under länsväsendets blomstringstid voro grefvarna af Toulouse de mäktigaste herrarna i denna del af Frankrike, hvilken gjorde sig bemärkt dels genom sin municipala lifaktighet och yppiga civilisation, dels såsom ett stamhåll för kätterska rörelser inom kyrkan. Albigenskriget (1209--29) och inqvisitionen förödde det sjelfständiga lifvet i dessa landsdelar, och de indrogos 1271 till franska kronan. Sedan samma tid är L. en territorial benämning. -- Om ordets ursprungliga betydelse såsom namn på den sydfranska dialektgruppen se Franska språket, sp. 269.