Franska språket. -- Dess första uppkomst; langue d'oïl. Öfver hela det gamla romerska väldet -- som från hufvudstaden Rom fick sin juridiska och civila organisation, genomfors af romerska köpmän och hölls i tukt af romerska legioner -- utbredde sig snart i jämnbredd med Roms kultur äfven dess språk, latinet. Detta blef småningom det herskande och bibehöll sig äfven såsom sådant inom de delar af det vidsträckta riket, hvilkas innevånare voro mest mottagliga för den nya civilisationen och derför kommo i den intimaste beröring med romarna. I dessa delar, som omfatta hela det vestra Europa, nämligen Italien, Spanien och Frankrike, öfvergåfvo infödingarna sålunda sitt eget språk och antogo sina eröfrares. Detta var dock icke latinet, sådant det föreligger i Roms rika klassiska literatur, utan sådant det talades af det romerska folket. I den mån det spridde sig öfver en stor yta, skilde det sig alltmera från det klassiska högspråket. Egendomligt nog tyckes detta latinska folkspråk en tid bortåt hafva utvecklats någorlunda likformigt öfver hela riket, der det öfverallt kallades "lingua romana" eller "romancium". Under tidens lopp blefvo dock de territoriella skiljaktigheterna, hvilka naturligen i ej ringa mån berodde på de olika idiom, som undanträngdes, allt större och mera påfallande, så att vid en tidpunkt, som kanske bör förläggas inom 4:de eller 5:te seklet e. Kr., "lingua romana" befanns hafva delat sig i flere dialekter, hvilka sedan grupperade sig omkring några vissa hufvuddialekter, ur hvilka så småningom nya romanska högspråk uppstodo. En sådan dialektgrupp -- eller exaktare tvänne -- utvecklades i det nuvarande Frankrike, som före den romerska eröfringen innehades af trenne olika folkstammar, ibererna i sydvest, kelterna eller gallerna i midten och belgerna i nordöst. Dessa stammar visade stor mottaglighet för den romerska kulturen och utbytte småningom sina egna idiom mot "lingua romana". Under nötningen mot de ursprungliga folkspråken förenklades alltmera dess formlära, och dess ljudsystem grumlades i en oafbruten progression. På detta sätt uppstodo dialekter, som snart ej längre kunde kallas "lingua romana", och som bildade tvänne grupper, af hvilka den sydliga kallades langue d'oc (Prov. oc, ja), den nordliga langue d'oïl ("d'oui"). Det är ur den senare som den moderna franskan utgått, hvilken som högspråk numera omfattar hela Frankrike, det södra Belgien och en del af det vestra Schweiz. Så vidsträckt område hade dock ej "langue d'oïl", hvars sydliga gräns ungefär följde floden Loire. Benämningen "langue d'oïl" utbyttes småningom mot "français", af "lingua francisca", frankernas språk. När dessa öfvergåfvo sin germanska dialekt, öfverflyttade de nämligen på sitt nya idiom den gamla benämningen. I inskränkt mening betecknade "français" först den dialekt af "langue d'oïl", som talades i Ile de France, men i den mån denna dialekt blef den herskande, fick benämningen vidare omfång; under medeltiden förblandades den dock aldrig med "langue d'oc". -- "Langue d'oïl" var sålunda en ur latinska
folkspråket framgången dialekt, som talades i det nordliga Frankrike. Af dess ordförråd var grundfonden hemtad ur "lingua romana", och dess formlära hade samma ursprung som detta. Denna omedelbara fortsättning af latinet ombildades successivt, under inflytelse af fransmännens ursprungliga idiom, efter vissa bestämda lagar, af hvilkas utredande äran tillkommer den moderna lingvistiken. Genom frankernas inryckande uppblandades det tidigt med germanska element, liksom äfven en del keltiska, ehuru påfallande ringa, höll sig qvar i det nya språket. Dertill kommer, att det ecklesiastiska literära latinet, som var en fortsättning af det klassiska, ständigt öfvade ett starkt inflytande på språkets ordförråd och dit i oafbruten följd aflemnade en mängd ord och uttryckssätt. Sedan dessa ord en gång upptagits i folkspråket, följde de med dess utvecklingsprocess, hvaraf följer, att ett latinskt ord, som ingått i franskan, blifvit starkare modifieradt i den mån det längre tillhört detta senare språk. Ofta fanns ett sådant ord der redan förut, men intogs på nytt genom förmedling af literaturspåket i en i förhållande till det klassiska latinet trognare form och betydelse, hvarigenom uppstått s. k. dublettord. Som exempel må anföras ordet causa, orsak, som ursprungligen på franska och troget efter ljudlagarna blef chose samt fick den konkreta betydelsen "sak", men sedermera åter upptogs under formen cause och då bibehöll den abstrakta betydelse det har i latinet. "Langue d'oïls" formlära stod latinet närmare och bibehöll ännu två af dess kasus, nominativus och ackusativus, hvarigenom språket sålunda ännu egde qvar en deklination, och dess analytiska tendens ännu ej så skarpt framträdde som längre fram i dess utveckling. Medan landet ännu saknade någon fast central organisation, kunde intet bestämdt högspråk utvecklas, hvarför hvar och en talade och skref sitt språk på sådant sätt, som han lärt det i sin hembygd. Under denna period hade språket sålunda ingen säker enhet, utan skiftade fritt dialektalt från den ena landsänden till den andra. När sedan Paris blef hela landets politiska medelpunkt, erkändes det der talade språket som det normala och antog plats som högspråk. Men innan detta kan betraktas som ett fullt afslutadt faktum, för hvilket tidpunkten knappast kan sättas tidigare än i slutet af medeltiden, hade "langue d'oïl", hvars dialektala skiftningar nästan uteslutande tillhöra ljudläran, hunnit utbilda sig till organ för en rik literatur och i sammanhang dermed vunnit en motsvarande formel utveckling. Denna dess glansperiod kan sägas infalla under 12:te och 13:de seklen, hvarefter språket småningom inträdde i det öfvergångsstadium, som slutar med dess ombildande till modern franska. Denna öfvergångsperiod karakteriseras af dess flexiviska förfall, hvarigenom det förlorade sin deklination och blef alltmera analytiskt. Ur lingvistisk synpunkt var detta visserligen ett vanslägtande, men som det faktiskt ledde till den moderna franskan, hvilken är ett vida bättre redskap i kulturens tjenst, får det dock från en mera praktisk synpunkt betraktas som ett framsteg. Vidare bör man ihågkomma, att "langue d'oïl" aldrig hade den vidsträckta användning, som den moderna franskan fick, ty det nyttjades aldrig som vetenskapens, kyrkans eller politikens språk, på hvilket i Frankrike, liksom annorstädes, latinet under hela medeltiden hade privilegium. -- Till "langue d'oïls" historia hör äfven, att det följde med norrmannerna på deras eröfringståg till England och der höll sig uppe som finare umgänges- och literaturspråk till inemot slutet af 1300-talet. På denna s. k. angelnormanniska dialekt skrefs en rik literatur, som för literaturhistorikern är af stort intresse.
Modern franska. -- Att uppgifva en bestämd tidpunkt, då "langue d'oïl" öfvergick till modern franska kan endast blifva godtyckligt, ty språkens lif följa ej våra mått, utan deras metamorfoser hafva så långsamt förlopp, att de ej med årtal kunna bestämmas. Verklig modern franska kan knappast räknas längre tillbaka än till renaissancens och reformationens tid, då de nya idéerna i den literära produktionen ingöto nytt lif. Å andra sidan hade emellertid "langue d'oïl" långt förut förlorat sina mest karakteristiska kännetecken. Ett vigtigt datum i franska språkets historia är 1539, då det genom kungabref förklarades för landets officiella språk. Deraf framgår, att det då var nog rikt utveckladt att göra latinet öfverflödigt. -- För de vida fält, som renaissancens mäktiga kulturrörelse öppnade åt den literära franskan, räckte ej dess gamla tillgångar, hvarför den tidens författare ofta sökte fylla bristen genom att utan kritiskt val ösa ur den latinska literaturen. Derigenom bemängdes språket med en stor mängd latinismer, af hvilka dock de öfverflödiga rensades bort af en följande mera kritiskt sofrande generation. Sedermera har dess vidare utveckling gått sin jämna gång; paris-franskan, sådan den talas af de bildade klasserna, har alltid erkänts för högspråket, och landsmålen hafva allt hastigare sjunkit ned till simpla "patois". Utanför landets egna gränser har det spelat en glänsande rol; den högre societeten använde det länge som universelt umgängesspråk, hvarigenom det på de öfriga språkens ordförråd fick stort inflytande, och diplomatien har dermed ersatt latinet, hvartill början gjordes mot slutet af Ludvig XIV:s regering. -- Under vexlande kulturperioder har dess ordförråd ökats från skilda håll, t. ex. från Italien och Spanien samt i vår tid ej obetydligt från England; dertill kommer att grekiskan och latinet fortfarande förse dess terminologi med de nya uttryck, som vetenskapens och industriens framsteg göra behöfliga. På det rent literära språket har en reglerande inflytelse utöfvats af den år 1635 stiftade Franska akademien, hvars ordbok i successiva, öfversedda upplagor (1694, 1718, 1740, 1762, 1798, 1835 och 1877) ansetts innehålla alla de ord och konstruktioner, med hvilka en vitter författare behöfver röra sig. Derigenom har språket visserligen skyddats mot sjelfsvåldigt nyhetsmakeri; men detta reglerande har äfven haft ett menligt inflytande så till vida, att literaturspråket hållits för knappt och derigenom gått i mistning af den friska, fulla fägring, som det med större frihet kunnat vinna.
Genom den romantiska literära rörelsen framkallades en delvis ganska våldsam reaktion mot ett sådant strängt system. Men erkännas måste, att den redan hotar med öfverdrift, ty flere yngre författare söka att åt sin stil vinna en originel anstrykning genom att tillåta sig djerfva konstruktioner och i sitt ordförråd inblanda termer och talesätt, hemtade från gatan. Inom vissa gränser bör detta förfarande gillas, ty det finnes knappast någon annan utväg till literaturspråkets förnyelse, men det innebär dock den faran att den literära stilen lätt kan förfalla i en vulgär och sjelfsväldig yppighet, hvilken sedan framkallar en ännu starkare reaktion i motsatt riktning. P. A. G.