Lao-tse

Lao-tse, kinesisk teosof, upphofsman till en mycket utbredd religiös sekt, föddes omkr. år 600 f. Kr. i nuv. provinsen Honan. Om hans lefnad, hvilken folktron efteråt utsmyckat med en mängd myter, vet man endast, att han var historiograf och arkivarie vid Tsjeu-dynastiens hof samt på äldre dagar drog sig tillbaka i enslighet och hängaf sig åt filosofisk betraktelse. Han hette egentl. Li Urh. Namnet Lao-tse ("silfverhårig son" l. "gammal tänkare") förklaras i en myt så, att hans moder efter ett öfvernaturligt undfående gått hafvande med honom i 62 år, till följd hvaraf han vid födelsen hade hår och ögonbryn hvita af ålder. Enligt en annan tydning, som var gängse bland Kong-fu-tses efterkommande, bör namnet tolkas såsom "den vördnadsvärde tänkaren". Han kallas ofta äfven Lao-kiun ("gammal furste"). Åtminstone en gång (517) sammanträffade L. med Kong-fu-tse, hvilken efter detta möte omnämnde honom med synnerlig beundran. En sägen vill veta, att L. uppnått en ålder af 160 år. -- Hans filosofiska skrift Tao-te-king ("kanon om förnuftsvägen och dygden") är till omfånget ringa (den innehåller endast 5--6 tusen skriftecken), och dess sammanträngda, i mystik dränkta uttryckssätt gör, att flere vigtiga delar äro i hög grad svårfattliga. Särskildt gäller detta om lärans grundprincip, "tao", som betyder "väg" och omvexlande tolkats med "förnuft", "natur" och "logos". L. synes med "tao" velat beteckna såväl rätta normen för menniskans handlingar som ock ett rent andligt väsende, skapelsens urgrund, från hvilket menniskoanden emanerat, och dit han bör återvända genom att afkasta lekamlighetens bojor, förinta sina lidelser, afvisa själens böjelser liksom kroppens njutningar. Den sanna dygden nås genom sträfvandet att med "taos" tillhjelp begripa och försänka sig i "tao", vandra i honom och slutligen varda ett med honom. Den enskilde skall inom sig sjelf söka det rättas grundsatser, draga sig undan alla verldsliga värf och tankar samt sålunda vinna själens fullständiga ro. Underordnandet under den yttre maktens former gör alltså icke tillfyllest, böner och offergåfvor äro ej af nöden. Menniskostadgar äro ett hinder för dygden och böra upphäfvas. L. lägger hufvudvigten vid individen och dennes inre fullkomning, men underkänner samhällets och familjens kraf, i skarp motsats till Kong-fu-tse. som hänvisar på de gamle vises auktoritet och söker grundvalen till ett fullkomligt lif i upprätthållandet af statsordningens former. L. var en drömmare; han hade ingen sympati för kulturens framsteg, för industri, vetenskap och konst. Men han står högt genom sina lärors sedliga renhet. Han inskärper flärdlöshet, ödmjukhet, sjelfförsakelse. Han säger, att vi böra vedergälla ondt med godt och visa vänlighet icke blott mot de redlige och dygdige, utan ock mot de orättrådige och förderfvade. "De, som äro heliga, skola behandla alla menniskor såsom en fader behandlar sina barn." -- På en låg missuppfattning af L:s idéer grundar sig sekten Tao-se ("förnuftets lärjungar"), hvilken bildades mera än 500 år efter L:s död och sedan 2:dra årh. e. Kr. spridt sig öfver Kina, Japan, Annam, Birma och Siam. Den sysslar med allsköns vidskepelse, andebesvärjelser, spådomskonster, alkemi o. s. v. Tao-se lånade från buddhaismen sitt religiösa system, med tempel, asketiskt klosterlif, liturgi och gudstjenstordning. Det vildaste mångguderi har fått insteg i sekten. I äldre tider räknade den flere framstående skriftställare och stod mer än en gång i gunst vid kejsarehofven. Jfr Kinesiska språket, skriften och literaturen, sp. 722--23.