Lås betecknar i allmänhet en inrättning för tillslutande af dörrar, lådor m. m. Vanligen innehåller låset en regel, som genom en nyckel sättes i rörelse, men i öfrigt kan anordningen vara af många olika slag. Redan de gamle egypterna, grekerna och romarna gjorde bruk af lås med nyckel. I synnerhet är det egyptiska låset bekant och användes ännu flerestädes. Under medeltiden stod låstillverkningen ganska högt i Tyskland, i synnerhet i konstindustrielt hänseende. Men långt fullkomligare inrättningar för samma ändamål äro under den nyare tiden uppfunna, och konstruktioner af lås äro ett af de vanligare föremålen för uppfinnarnas verksamhet. Den konstindustriella sidan af låstillverkningen har likväl snarare gått tillbaka än framåt, ehuru under de senaste åren en förbättring äfven härutinnan gifvit sig tillkänna. Fabriksindustrien börjar äfven att alltmer bemäktiga sig låstillverkningen och undantränga handtverket. Derigenom har priset för äfven ganska invecklade lås i hög grad sjunkit.
Är ett lås så inrättadt, att nyckeln kringvrides icke fullt ett hvarf, kallas det enkelt. Sådant är det s. k. tyska låset. Nyckelaxet intränger då i en på regeln befintlig öppning och skjuter honom fram ett litet stycke. För att kunna något mera framskjuta regeln har man två inskärningar på densamma, och nyckeln bör i detta fall kringvridas två slag. Låset säges då vara dubbelt. Det s. k. franska låset, som nu mest användes, är dubbelt. Nycklarna måste vara så formade, att låset ej kan utan svårighet öppnas med en främmande nyckel eller dyrk. För den skull gifvas åt nyckelaxen många olika former, nyckelhålet utskäres efter dessa och i låset anbringas ett s. k. »inrikte», hvilket utgör en till axets inskärningar passande följd af bleckremsor. Dessa hindra icke den rätta nyckelns inträngande och kringvridande, men stå deremot i vägen for nycklar, som ej ega motsvarande utskärningar. Likväl erbjuda inriktena ej någon synnerlig trygghet, hvilket framgår redan deraf att samma hufvudnyckel kan öppna flere lås, då inriktena äro olika, ehuru låsen för öfrigt äro lika hvarandra. -- Vid de äldre låsen var nyckelröret ihåligt och kringvreds med en i nyckelhålet anbragt dorn. Numera begagnas sällan denna inrättning. Vanligen finnes i låsen en fjäder, som antingen skjuter regeln i den ställning, hvari tilläsningen sker (snapp- eller springlås), eller ock fasthåller honom, när låset är öppet eller slutet (tillhållningslås). Tillhållningen gör regeln i hvarje läge orörlig.
Vid de nyare låsen har man sökt höja säkerheten företrädesvis genom att tillämpa kombinationsprincipen, så att låsets särskilda delar måste sättas i ett bestämdt läge, olika för olika lås, innan öppnandet kan försiggå. Sådan är grundtanken för det af Joseph Bramah mot slutet af 1700-talet uppfunna och efter honom benämnda bramahlåset, hvilket sedermera väsentligt förbättrats. I detta finnas flere kombinerade tillhållningar, som måste lyftas till en passande höjd före öppnandet, hvarjämte regeln icke skjutes fram och tillbaka omedelbart med nyckeln, utan med tillhjelp af en med nyckeln vridbar cylinder. En nyare konstruktion å »säkerhetslås» är det äfven efter uppfinnaren benämnda chubblåset. Detta innehåller, liksom det förra, flere tillhållningar, men dessa äro här rörliga som häfstänger, hvarjämte finnes en s. k. upptäckare, som vid nästa uppläsning gifver till känna om försök blifvit gjordt att med falsk nyckel öppna låset. -- Af de många olika låsformerna må äfven nämnas hänglåset. Detta anordnas vanligen såsom franskt lås; men är det litet, gifver man regeln form af en skifva, som vrides kring sin medelpunkt och på ena sidan är försedd med tillhållning. -- Om det s. k. bokstafslåset se d. o. och om gevärslås se Eldhandvapen. G. R. D.