Latium

Latium (Latien), forntida landskap uti Italien. Taget i sin vidsträcktaste betydelse, gränsade landskapet i n. till Tibern och i s. till Liris, men i äldre tider ansågs L. ej sträcka sig längre än till Anxur, ja ursprungligen blott till Albas berg och floden Numicus. I öster räknades senare aequernas och hernikernas land till L. Landskapet hvilade på vulkanisk grund, hade en i allmänhet fruktbar jordmån och var till större delen slättland. Bland dess berg voro särskildt det albanska (Monte Cavo), Algidus och höjderna vid Tusculum bekanta. Af sjöarna må nämnas den albanska och Regillus. Pontinska träsken (mellan Antium och Anxur), fordom en blomstrande bygd, blefvo genom flodernas öfversvämningar förvandlade till en ohelsosam sumptrakt. L. var rikt på städer, hvilka i äldre tider bildade ett förbund med Alba longa till hufvudort. Sedan Rom blifvit grundlagdt -- det utgjorde för Latium en gränspost mot Etrurien --, uppkom täflan mellan Alba och Rom, hvilket senare fick öfverhanden. Efter Albas förstöring vann Rom hegemonien i L., men förlorade den, sedan konungaväldet fallit (509 f. Kr.). L. trädde derefter i förbund med Rom; men småningom öfvergick bundsförvandtskapet till ett faktiskt beroende, till en del måhända derför att latinernas krafter brutits i de långvariga volskiska krigen. Efter kriget 340--338 f. Kr. blef L. fullständigt beroende af Rom, men dess innevånare innehade dock främsta platsen bland Roms italiska bundsförvandter och kunde under vissa förutsättningar förvärfva sig romersk medborgarerätt. De förblefvo också Rom trogna, särskildt under kriget mot Hannibal. Efter 338 anlades i Italien kolonier, som åtnjöto samma rätt som latinerna ("latinsk rätt"); och när hela Italien efter bundsförvandtkriget (91--88 f. Kr.) införlifvats i det romerska medborgaresamfundet, gafs "latinsk rätt" först åt innebyggarna i Gallien norr om Po, sedermera åt samhällen i Spanien och på andra ställen. Vissa frigifna (latini juniani) erhöllo under kejsaretiden i st. f. fullständigt romerskt medborgareskap den "latinska rätten". Genom L. gingo flere vägar. Särskildt vigtig var Via appia (se Appiska vägen). Landskapets städer voro till en del anlagda på höjder, der, enligt forntidens sed, borgar kunde fördelaktigt byggas. De vigtigaste städerna voro Rom, Alba longa, Tibur (Tivoli), Praeneste (Palestrina), Tusculum (vid Frascati), Lavinium, Antium, Anxur (nu Terracina). R. Tdh.