Laurus

Laurus L., lagern, bot., farmak., är ofta ett träd af 4--8 m. höjd, men förekommer äfven såsom en buske med uppåt riktade grenar. Bladen äro spiralställda, tättsittande, kortskaftade, lansettlika eller aflånga, glatta, läderartade, med hela och oftast vågiga kanter. Kronblad saknas, och blomman utgöres af den grönaktigt eller gulaktigt hvita foderkalken, som är fyrklufven och affaller efter blomningen. Blommorna äro skildkönade derigenom att honblommorna hafva endast 4 sterila ståndare. Hanblommorna hafva i allmänhet 9, men toppblomman i klasen 12 ståndare. Frukten är vid mognaden en blåsvart, rundad eller något äggformig stenfrukt, som torkad utgör drogen Fructus l. baccae lauri, lagerbär, hvilka på ytan äro oftast brunsvarta, stundom med grågrön anstrykning, och skrynkliga genom det sammantorkade, tunna fruktköttet, som bekläder det föga tjocka, spröda stenskalet, vid hvars insida det fina inre fröskalet är fastvuxet. Växtämnet fyller skalet och består hufvudsakligen af de tjocka, köttiga, plattkullriga hjertbladen. I dessa finnas en flyktig och en fet olja, hvilka tillsammans utgöra den officinella lageroljan, Oleum lauri, som fabriksmässigt beredes i norra Italien genom de friska eller torkade lagerbärens krossning, kokning med vatten och pressning. Lageroljan är en salvelik, kornig, af klorofyll grönfärgad massa, som har bärens lukt och aromatiska, något kärfva smak. Huvudbeståndsdelen är laurostearin och en färglös eller gulaktig flyktig olja, som ger lukten åt drogen. Lagerbladen, vanligen kallade "lagerbärsblad", voro förr officinella i Sverige och äro det ännu i andra land. De begagnas allmänt vid inläggning af gurkor, kryddsill o. d. Lageroljan är den öfvervägande beståndsdelen i s. k. "sensalva" (se d. o.). -- Lagerträdet är vackert, med sitt ständigt gröna löfverk, och utgör ett af södra Europas prydligaste träd. Det var i forntiden helgadt åt Apollon. Derifrån härleder sig bruket i våra dagar af lagerkransar såsom en utmärkelse åt sceniska konstnärer och såsom ett hederstecken för dem, som promoveras till filosofie doktorer. I forntiden voro fältherrar och skalder de, som företrädesvis erhöllo lagerkransar. Lagerqvistar buros af Pythia i Delfi och af Apollons prester. Lagern troddes vara skyddad mot blixten, hvarför Tiberius, den grymme kejsaren, bar en lagerkrans på hufvudet vid åskväder. -- Under forna geologiska perioder hade lagerslägtet en vida större utbredning än nu. Det uppträdde redan under kritperioden samt lefde såväl då som under den tertiära tiden t. o. m. på Grönland. O. T. S. A. G. N.