Led, ledgång (Lat. articulatio), anat., den apparat, i och genom hvilken hvarandra berörande ben (knotor) eller brosk kunna, inom vissa bestämda gränser, glida mot hvarandra. I en led ingå minst två ben eller brosk eller ett af hvartdera slaget. I en af ben bildad led äro ändarna oftast på de mötande ytorna klädda af broskskifvor, ledbrosk (b). Dessa ändar omgifvas af en mer eller mindre vid bindväfssäck, ledkapseln (k), hvilken visar två olika delar. Den inre (prickade linien på fig.), som vetter åt ledhålan (h), är en tunn bindväfshinna, klädd med ett enkelt lager platta celler. Hon sträcker sig åt ömse håll till benändarna, vid hvilka hon fasthänger intill broskkanten,
Schema af en led.
men går icke öfver glidytorna. Hon är, liksom brosket, något klibbig af en tunn vätska, ledvätskan (synovia), hvilken i friska tillståndet finnes i så ringa mängd, att ytorna blott varda fuktiga och slippriga deraf, men ökas i vissa sjukdomar och kallas då "ledvatten". Med afseende på denna vätska kallas hinnan äfven synovialhinna; och i de flesta leder finnas vårtlika eller greniga utväxter från henne, "synovialfransar", än små, än stora, hvilka utgöra en svällbar och sammantrycklig fyllnadsmassa i ledhålan. Kapselns yttre del är mer eller mindre fast bindväf, som åt ömse håll öfvergår i benhinnan (p) och ofta utanpå ytterligare förstärkes af band mellan de i leden ingående benen och af förbigående muskelsenor. Stundom finnas äfven inne i sjelfva ledhålorna sådana sammanhållande och rörelsen styrande band, eller ock broskskifvor, som modellera eljest icke kongruenta ledytor. -- Rörelsernas i ledgångarna form bestämmes af ledytornas, deras utsträckning dels af denna, dels af bandens och kapslarnas längd, riktning och vidd. Strängt taget kan man säga, att hos menniskan, utan jämförelse med ledgångarna hos andra vertebrater, icke en led är fullt lik den andra. Men så stor likhet finnes dock mellan somliga, att man med afseende på rörelserna uppställt dem i grupper, af hvilka följande äro de väsentligaste. Några ledgångar äro så beskaffade, att ytorna äro mera plana och så fästa, att de kunna blott obetydligt förskjutas mot hvarandra i ett par eller flere riktningar; de kallas "stramma leder" eller amfiartroser, t. ex. lederna mellan handlofvens knotor inbördes. I öfriga leder äro rörelserna större, emedan ledytorna der äro hvälfda, den ena upphöjd, den andra motsvarande insänkt; rörelserna ega rum kring vissa axlar och ske i bestämda riktningar. Ske de kring endast en axel, kan denna ligga antingen vinkelrätt mot de sig rörande benens längdaxlar, då rörelsen kan ske blott i vinkel, gångjernsled (ex. armbågsleden), eller kring eller nära kring det ena benets längdaxel, rull-led (ex. radius' rullning i underarmen). Ske de kring två axlar, äro dessa ställda vinkelrätt mot hvarandra, t. ex. i handens led mot underarmen. Finnas flere rörelseaxlar, äro ytorna kulformiga, och leden kallas kul-led (t. ex. skulderleden). Stundom äro dessa former blandade, t. ex. i knäleden, i hvilken läggen kan röras i vinkel mot låret och, när leden är böjd, äfven rullas kring sin längdaxel. Se vidare Ledgångssjukdomar. G. v. D.