Read Runeberg

Nordisk familjebok · första upplagan

Legend

Ämne: Mynt, myntväsen och penningbegrepp · Mynt, metaller och metallhantverk

Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 9 (1885), sp. 987–988 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗

Legend (af Lat. legendus, som bör läsas). 1. Berättelse om eller ur ett helgons eller en martyrs lif; helgonhistoria, helgonsaga; sägen, saga i allmänhet. -- Legenda (neutr. plur.) l. legendarii (näml. libri, böcker) kallades under medeltiden af kyrkan auktoriserade samlingar af berättelser ur helgonens och martyrernas historia, hvilka vid gudstjensten upplästes på helgonens och martyrernas åminnelsedagar. Dervid skilde man på passionarii, som afhandlade martyrernas lidandeshistoria, och legendarii i inskränkt mening, som innehöllo märkvärdiga drag i allmänhet ur heliga mäns och qvinnors lif. Sedan blef "legenda" benämning äfven på helgonhistorier, skrifna till privat bruk och icke afsedda att begagnas vid gudstjensten. Slutligen blef legenda l. legend det brukliga namnet på hvarje enskild berättelse ur en sådan samling. Den mest bekanta och mest betydande legendsamlingen under medeltiden är den af dominikanmunken Jacobus de Voragine i 13:de årh. utgifna Legenda aurea. Den fullständigaste, på historisk kritik grundade legendsamlingen innehålles i de s. k. bollandisternas 1643--94 i Antwerpen utgifna stora verk Acta sanctorum. -- De förnämsta svenska legendsamlingar äro: "Ett forn-svenskt legendarium, innehållande medeltids klostersagor om helgon, påfvar och kejsare ifrån 1:sta till 13:de årh. Efter gamla handskrifter (de flesta från 1300- och 1400-talen) utgifna af George Stephens" (1--3, Stockholm 1847--74, utgörande saml. 7 i "Samlingar utg. af Svenska Fornskriftsällskapet"), åtskilliga legender i "Klosterläsning" m. m. efter gammal handskrift utg. af G. E. Klemming (1877--78; tillh. äfven Sv. Fornskriftsällskapets saml.), "Legenda suecana vetusta S. Magni, comitis Orcadensium" (ed. J. H. Schröder. Ups. 1839) och "Legendae svecanae. Helgonasagor" af J. E. Rietz (i 2:dra del. af dennes "Scriptores svecici medii aevi" (Lund 1843--45). I "Svenska folkböcker" af P. O. Bäckström (1848) äro åtskilliga legender intagna, af hvilka flere upplagor äro såsom folkskrifter utgifna bland det s. k. skillingstrycket. -- 2. Numismat., inskrift eller omskrift på mynt, hvarigenom man lättast kan bestämma dettas hemland och ålder. Legenden angifver myntherren, hans titel, valspråk m. m. Den är anbragt på myntets ena sida eller på båda, antingen kretsformigt, såsom omskrift, eller i räta linier på en eller flere rader. Stundom, t. ex. på Thasos' och arsacidernas mynt, bildar legenden en fyrkant. Ofta bilda båda sidornas legender ett sammanhang. Legend på de äldsta grekiska och romerska mynten saknades eller bestod af få, merendels enstaka bokstäfver. De äldsta fullständiga legender finnas på mynt från Syrakusa och Rhegium. 1. J. P.