Legohjon är en benämning, som numera vanligen ersättes i lagspråket med tjenstehjon och i dagligt tal med tjenare. Dermed betecknas en sådan person, hvilken, såsom vid vanlig tjenstelega (jfr Legoaftal), gentemot annan förbundit sig till tjensteprestationer, men till tjensteprestationer, som lemnats obestämda med afseende på tid, ort och beskaffenhet. Det aftal, som ligger till grund för ifrågavarande rättsförhållande, är i det hela obekant för äldre samfund. I dessa förefanns nämligen enligt regel slafveri (träldom), och legohjonsförhållandet, hvilket i det moderna samhället fyller samma sociala uppgift som fordom slafveriet (träldomen), har kommit att ersätta detta. Just på grund af den sociala betydelse, som legohjonsförhållandet sålunda eger, hafva emellertid sedan gammalt vissa statsintressen dervid gjort sig gällande. Derpå bero dels de föreskrifter, som ålägga personer i en viss sämre social ställning att träda in i tjenst, dels vissa egendomliga bestämmelser för sjelfva rättsförhållandet. Legohjonsförhållandet har nämligen tjenat staten såsom medel att afvända faran för en sysslolös proletarieklass och att tillgodogöra samhället lediga arbetskrafter. Endast undantagsvis hafva dock personer tvungits att tjena hos viss man. För närvarande bestå af dit syftande bestämmelser allenast dels föräldrars rätt till deras i huset qvarblifna barns tjenster till uppnådda 21 år, dels den liknande rättighet, som tillkommer dem, hvilka upptagit faderoch moderlöst barn, dels fattigvårdsstyrelses husbonderätt öfver fattighjon, hvarjämte hit äfven kunna föras bestämmelserna om att legohjon, som på grund af aftal inträdt i tjenst, må kunna såväl qvarhållas i denna längre tid, än som aftalats, -- såsom händelsen är, då husbonde gjort särskild omkostnad för tjenarens uppfostran och derför ännu icke fått full ersättning i tjenstetiden -- som ock i vissa fall öfverlåtas på annan än den ursprunglige husbonden. Det senare förhållandet kan nämligen ega rum vid husbondes dödsfall eller konkurs, äfvensom då husbonde försäljer fast egendom. Allt detta är dock undantagsbestämmelser. Ännu mindre än förr vet nu gällande lag af inskränkningar i friheten att välja sin tjenst, och häremot strider ej att för omyndiga personer, som ej förut lemnat föräldrars hus, föräldrar eller förmyndare ega att utse första tjensten och bestämma om dess upphörande. Äfven den förut bestående allmänna skyldigheten att till vinnande af laga försvar (se Försvarslös) skaffa sig tjenst har med de förändringar, som gjort sig gällande i fråga om laga försvar, alltmera förlorat i betydelse och omfång. Den fr. o. m. den 1 Okt. 1885 gällande k. förordn. ang. lösdrifveri låter begreppet laga försvar helt och hållet försvinna ur vårt rättssystem, ty enl. denna förordning upphör det ofvannämnda allmänna tjenstetvånget. Mot ifrågavarande allmänna tjenstetvång svarade för öfrigt de bestämmelser, som uppställde vissa vilkor för rätten att taga andra i sin tjenst. Dessa stadganden hafva i det hela delat det allmänna tjenstetvångets öde, och ofvannämnda förordning borttager äfven den af dessa stadganden slutligen ensamt qvarstående föreskriften att person, som genom den tjenst, hvari hon såsom husbonde antager annan, skall bereda denne laga försvar, sjelf måste hafva sådant samt verkligen använda och underhålla legohjonet. -- På grund af rättsförhållandet eger husbonden under legotiden att oinskränkt förfoga öfver legohjonets arbetskrafter. I fråga om tiden för och beskaffenheten hos tjensteprestationerna vet lagen icke af annan begränsning än att det föresatta arbetet skall vara skäligt, och hvad orten åter angår, fritager lagen legohjonet endast från att begifva sig till utrikes ort. I ersättning härför förutsättes husbonden skola lemna legohjonet, utom utlofvad lön, fullständigt underhåll under legotiden, d. v. s. kost och bostad. För öfrigt gäller enligt lag, att aftal om legohjonstjenst skall ingås för viss tid och med iakttagande af vissa formaliteter. I förstnämnda afseende innehåller nu gällande legostadga af d. 23 Nov. 1833, att legohjonsaftal skall slutas för tiden till nästkommande 24 Okt. eller, såsom i Stockholm jämväl kan ske, till 24 April (jfr Flyttningsdag) med dagen för tjenstens tillträdande såsom begynnelse. Man har alltså tänkt sig, att under vanliga förhållanden aftalet skall slutas i Stockholm för helt eller halft år och i öfriga delar af riket städse för helt år. Formaliteterna vid aftalet bestå deri att husbonden gifver legohjonet städjepenning (städsel) och af detsamma mottager orlofssedel. För att ett aftalsvis upprättadt legohjonsförhållande verkligen skall upphöra med tilländalupen legotid, är nämligen af nöden att den kontrahent, som icke önskar, att det må fortsättas äfven under den följande legoperioden, viss tid före legotidens slut bevisligen derom underrättar medkontrahenten (s. k. uppsägning). Har sådan uppsägning skett, är husbonden skyldig att till legohjonet utgifva orlofssedel. Denna innehåller, utom vitsord om legohjonets förhållande i tjensten, intyg om dess ledighet att antaga ny tjenst för följande legoperiod. Då legohjonet inlåter sig i underhandlingar om ny tjenst, är företeendet af orlofssedeln för medkontrahenten ett bevis på att legohjonet är behörigt att förfoga öfver sin arbetskraft och efter slutad öfverenskommelse tjenar orlofssedeln i nämnde medkontrahents hand dels till säkerhet för att legohjonet ej vidare må annanstädes kunna utbjuda sin tjenst för nästkommande legoperiod, dels ock, i fall legohjonet försöker undandraga sig fullgörandet af de åtagna tjensteprestationerna, till bevis om att aftalet verkligen kommit till stånd. Då person, som låter "städsla" sig (mottager städjepenning), förut icke innehaft tjenst, ersättes orlofssedeln af två i hennes församling boende trovärdige mäns intyg. Då legohjon med sin husbonde förenar sig om fortsatt tjenst, och detta icke sker i form af underlåtenhet att verkställa uppsägning, kan detta aftal ega rum när som hälst under den pågående legoperioden utan all städsel, hvarvid dock bör iakttagas, att husbonde bör återtaga orlofssedeln, om han på grund af uppsägning redan lemnat den till legohjonet.
Legostadgans bestämmelser passa ej fullt samman med de moderna lefnadsförhållandena och finna derför ej häller någon obestridd tillämpning. Först och främst torde det ej sättas i fråga, att icke vid aftalets ingående legohjonets prestationer till tid, ort och beskaffenhet kunna med laga verkan erhålla en bestämning utöfver hvad lagen i detta afseende innehåller, utan att aftalet derigenom behöfver upphöra att anses såsom ett legohjonskontrakt. Särskildt betraktas anställning i sådan befattning, som förutsätter intellektuel begåfning eller särskilda studier, i sig innebära, att husbonden afstått från att använda legohjonet i gröfre sysselsättningar. Vidtgående begränsningar i förutnämnda afseenden närma likväl aftalet till vanlig tjenstelega. Till den del, som rättsförhållandet i berörda punkter lemnas obestämdt, uppstår dock alltid det för legohjonstjenst karakteristiska förhållandet af under- och öfverordnad i kontrahenternas rättsställning. Och till följd häraf är det äfven förklarligt, att i svensk lag förordnats, att legohjonsstadgans föreskrifter i tillämpliga delar skola lända till efterrättelse för rättsförhållandet mellan näringsidkare samt handelsbetjent eller arbetare (k. förordn. d. 18 Juni 1864 §§ 15: mom. 3, 17: mom. 4). Såsom legohjon betecknade personer tänkas dock vanligen sysselsatta i hushåll eller vid jordbruk. Beträffande legohjons underhåll är sedan gammalt förutsatt, att detta må kunna utgå annorledes än in natura. Legohjonet behöfver ej bo tillsammans med husbonden eller ens å hans egor samt kan i stället för mat och dryck vid husbondens bord af honom bekomma s. k. kostpenningar eller stat. Legohjonstjenst åtages jämväl för helt andra tider än de lagbestämda och särskildt för vida kortare perioder, nämligen för månad eller t. o. m. vecka. I synnerhet vid dessa slags kontrakt, men äfven eljest försummas i lagen föreskrifna formaliteter. Legohjonet lemnar ej orlofssedel och husbonden ej städjepenning. -- Der dylika afvikelser från lagens stadganden föreligga, har rådt osäkerhet huruvida ett verkligt legohjonsförhållande förefunnits. I praxis synes man ej mera vara sinnad att betrakta iakttagandet af de stadgade legoperioderna samt orlofssedelns företeende och öfverlemnande vid aftalets ingående vara nödvändiga förutsättningar för ett legohjonsförhållandes upprättande, hvaremot mera vigt hittills blifvit lagd å städjepennings utgifvande. Men då den juridiska praxis i allt fall icke synes vilja betrakta här ofvan antydda rättsförhållanden såsom helt och hållet ogiltiga, återstår att afgöra i hvilken mån de, för så vidt de icke kunna anses uppfylla fordringarna på ett lagbestämdt legohjonsförhållande, dock falla under legostadgans bestämmelser. Och i detta afseende synes man hafva omfattat den grundsats att på dessa förhållanden tillämpa alla sådana stadganden, som icke särskildt bero på legohjonsinstitutets historiska utveckling och de politirättsliga ändamål, som dervid fullföljts.
Vid legohjonsaftal kunna utom orlofssedeln eller det denna ersättande intyget förekomma äfven andra skriftliga handlingar. Så förutsätter lagen, att legohjon vid tjenstens tillträdande öfverlemnar till husbonden intyg från sin förra husbonde om sitt förhållande i tjensten under tiden efter orlofssedelns utfärdande (afskedsbetyg) och vid öfverflyttande från en församling till annan dessutom för honom företer prestbevis från den församling, hvarifrån legohjonet flyttar. Legohjonet eger i sin ordning att vid aftalets ingående af husbonden fordra intyg om orlofssedelns mottagande och de legohjonet tillförsäkrade förmåner (städjobevis). I allmänhet sakna dessa stadganden tillämpning.
Aftal med legohjon förmedlas ofta genom personer (kommissionärer), som yrkesmässigt bedrifva sådan slags förmedling. K. kung. af d. 28 Nov. 1884 har gjort utöfningen af sådant yrke beroende af särskildt tillstånd och derjämte fordrat deponering af viss säkerhet för aftalens uppfyllande gent emot legohjonen, så framt detta tillstånd omfattar rätt att aftala om anställning å annan utrikes ort än Norge.
Sedan giltigt aftal blifvit slutet, skola kontrahenterna stå dervid. Legohjonet kan ej ensidigt träda från kontraktet i annat fall än att husbonden uppenbarligen brister i fullgörandet af sina förpligtelser mot detsamma (Legostadgan §§ 6, 9). Tager legohjon i krigstid värfning, befrias det emellertid från tjensten (§ 50). Vid lagstadgad legoperiod har tjenstehjon lagligt anspråk på uppskof med sin inställelse i tjensten, nämligen på landet under 7 och i staden under 4 dagar; men håller det sig eljest från tjensten, eger husbonde att låta hemta eller återtaga det. Utom hemtningspåföljden ådrager sig legohjon genom kontraktsbrott viss rättsförlust, delvis under form af böter. -- Husbonde åter kan mot utgifvande af ersättning för hela legotiden när som hälst skilja sig från legohjonet, hvarjämte husbonde utan sådan uppoffring kan häfva kontraktet på grund af dels iråkadt armod (§ 6), dels fortsatt hinder för legohjonets förrättande af tjensten (k. kung. d. 13 Nov. 1860 § 30 mom. 1, vapenöfningar öfver 8 veckor) eller dess försummelse deri (Legost. §§ 10, 15, 16, 45, 52). -- Då kontrahent under ofvan angifna omständigheter önskar att i förtid träda från kontraktet, har han, för det fall att medkontrahenten icke i allo fogar sig efter hans vilja, att vidtaga särskilda åtgärder. I denna händelse skall rättsförhållandets upplösning ytterst ske under medverkan af laga myndighet, dock så, att exekutiv myndighet i första hand må kunna anlitas (vräkning på husbondes begäran, entledigande på legohjonets). Vid försummelse af nämnda föreskrifter inträda de påföljder, som äro stadgade för ett obefogadt häfvande af kontraktet.
Hvad vidkommer sjelfva innehållet i parternas rättsförhållande, är det vigtigaste deras ömsesidiga rättigheter: husbondens rätt till legohjonets arbete och legohjonets rätt till underhåll och lön. Utöfver hvad härom ofvan blifvit sagdt må följande framhållas. Husbonde kan sätta annan i sitt ställe till förman för legohjonet. Legohjon är skyldigt att ansvara för den skada det förorsakar husbonde och till redovisning för hvad denne anförtror detsamma. För fordran, som husbonde sålunda förvärfvar, kan han verkställa afdrag å lönen och åtnjuter retentionsrätt till legohjons saker. Afkortning å lönen eger rum, äfven då legohjon försummar sin tjenst. Men deremot lider legohjon ej någon minskning i sin rätt till ersättning, för det fall att det genom sjukdom blir hindradt att förrätta sitt arbete (infördt med 1734 års lag). Hvad legohjonet bekommer utöfver kost och bostad faller under beteckningen lön. I fråga om denna har funnits en mängd bestämmelser, som gått ut på att stadga dels ett maximibelopp, som ej finge öfverskridas (öfvergifvet med 1805 års legostadga), dels ock de värdeören, i hvilka den finge utgå (öfvergifvet med 1833 års legostadga). Numera ega kontrahenterna full frihet vid bestämmandet af lönens storlek och beskaffenhet. Kan öfverenskommelse om lön ej bevisligen styrkas, utgår den till det belopp, som är vanligt i orten. I allt fall svarar husbonden för legohjonets personella utskylder och bör äfven bekosta legohjonets flyttning till sig. I motsats till underhållet utbetalas lönen först vid legotidens slut, hvarför husbonden bör taga bevis på lemnade förskott. Till sin säkerhet åtnjuter legohjonet vid husbondens konkurs för sista årets lön förmånsrätt i konkursboet. -- Utom dessa egentligen ekonomiska rättsverkningar medför legohjonsförhållandet äfven andra af en mera etisk beskaftenhet. Till någon del bidrager härtill det samboende, hvartill rättsförhållandet enligt regel gifver anledning. Men starkast har dock härvidlag verkat det underordnade förhållande, hvari legohjonet på grund af tjensteprestationernas obestämdhet träder i förhållande till husbonden. Derför äro ifrågavarande bestämmelser jämväl mestadels gifna utan afseende på huruvida samboende eger rum. Deras allmänna karakter består deri att det ålagts husbonden en särskild skyldighet till vårdnad om legohjonets person, hvaremot legohjonet dels förpligtats och dels antagits skola med särskildt intresse omfatta husbondens rätt och underordna sig hans vilja. -- Sitt starkaste uttryck får husbondens ofvannämnda vårdnadsskyldighet i det för honom stadgade åläggandet att för all framtid draga försorg om legohjon, som senast från sitt 30:de år tjenat honom alltintill sin ålderdom (först föreskrifvet i 1723 års legostadga). Men derjämte är särskildt ansvar stadgadt för husbonde, som obehörigen missbrukar sin myndighet öfver legohjonet, t. ex. om han nödgar eller lockar legohjon till deltagande i främmande trosbekännares andaktsöfningar (k. förordn. d. 16 Nov. 1869) eller förleder det till otukt (Straffl. kap. 18, § 12). Anstiftan till brott anses jämväl städse hafva egt rum under försvårande omständighet, då anstiftaren stått i förhållande af husbonde till den, som utfört brottet (Straffl. kap. 3, § 2). Ja legohjons förbrytelse kan i vissa fall räknas husbonde till last, oaktadt han ej haft mera än vetskap derom. Så sker nämligen vid legohjons förseelser mot k. förordningen om bränvinsförsäljning eller liknande stadganden. -- Legohjonets etiska förpligtelser framträda bl. a. i de stadganden, som med förhöjdt ansvar belägga legohjons brott mot husbondes person (Straffl. kap. 14, §§ 35, 36, 37) eller egendom, tillhörig honom eller någon hans gäst (Straffl. kap. 20, § 4), samt ålägga honom att tåla näpst från husbondens sida (se Husaga). För tjenare, som biträda vid hushållets skötande eller äro anställda till husbondens eller hans familjs personliga uppassning, gäller såsom allmän regel, att de ej ega att vittna i sak, hvari husbonden är part (Rätteg. B. kap. 17, § 7). I sin allmänna rättsställning lider legohjon genom rättsförhållandet numera ej någon egentlig minskning. Stadgadt är det dock, att legohjon ej må annanstädes än hos husbonden förvara sådana sina tillhörigheter, som det använder till dagligt bruk (Legost. § 17), samt att ingen må inlåta sig i köpslagan med legohjon, innan han förvissat sig om att det verkligen eger rätt att försälja (Hand. B. kap. 1, § 8). Tjenstedräng får ej häller af husbonden brukas såsom rättegångsfullmäktig (Rätt. B. kap. 15, § 15). Af medborgerliga rättigheter torde legohjon väl knappast kunna göra anspråk på sådana, för hvilkas utöfvande satts såsom vilkor att råda öfver sig sjelf. A. W.