Leopold (Fr. Léopold), konungar af Belgien. 1. L. I Georg Kristian Fredrik, näst yngste son af hertig Frans af Sachsen-Koburg, föddes i Koburg d. 16 Dec. 1790. Genom sin syster Julianas giftermål med storfurst Konstantin af Ryssland kom L. i nära slägtskapsförbindelse med ryska kejsarefamiljen, utnämndes till general i ryska armén och fick åtfölja kejsar Alexander I till kongressen i Erfurt 1808. Napoleons stränga hotelser tvungo emellertid L. att 1810 taga afsked ur ryska armén, men efter Napoleons misslyckade anfall på Ryssland (1812) uppsökte L. i Febr. 1813 kejsar Alexander i Polen och följde sedan den ryska hären ända till Paris' intagande 1814. Derefter åtföljde han kejsar Alexander och konungen af Preussen på deras besök i England 1814 och begaf sig i Febr. 1815 till kongressen i Wien. Under "hundra dagarna" slöt sig L. till Rhen-armén, vistades efter Napoleons andra fall (1815) någon tid i Paris och besökte derefter Berlin, hvarifrån han på inbjudning af engelska hofvet begaf sig till London, der han i Mars 1816 förlofvades med prinsessan Charlotte af England, prinsen-regentens (sedermera konung Georg IV:s) enda dotter och presumtiv arftagerska till Storbritanniens krona. L. blef genom en parlamentsakt af d. 27 Mars 1816 naturaliserad engelsman, fick ett årligt anslag af 50,000 pd st. samt utnämndes till britisk fältmarskalk. Bröllopet stod d. 2 Maj 1816, men prinsessans död, i Nov. 1817, beröfvade L. utsigten att blifva grundläggare af en ny engelsk dynasti. Han stannade emellertid qvar i England, hvars fria samhällsskick behagade honom. Äfven till främmande folk spred sig ryktet om hans frisinthet och intelligens. 1830 erbjöds honom att blifva konung öfver grekerna, som afskuddat sig turkarnas välde, men han vägrade mottaga anbudet. Kommo så revolutionen i Bruxelles (s. å.) och belgiernas frihetskamp mot det holländska väldet. Den 4 Juni 1831 valdes L. af den belgiska nationalkongressen till konung och mottog valet efter några veckors tvekan. Den 21 Juli s. å. höll han sitt högtidliga intåg i Bruxelles, svor under bar himmel och i närvaro af en oräknelig menniskoskara författningen trohet samt utropades till belgiernas konung. Den 9 Aug. 1832 gifte han sig med prinsessan Louise af Orléans (f. 1812, d. 1850), franske konungen Ludvig Filips dotter, genom hvilket äktenskap han tillförsäkrade sig och det nyskapade belgiska riket det mäktiga Frankrikes vänskap och understöd mot Holland. I Okt. 1832 afslöto Frankrike och England en konvention om gemensamma åtgärder för att tvinga konungen af Holland till fred med Belgien. En fransk här under marskalk Gérard intog d. 23 Dec. 1832 det af holländarna tappert försvarade Antwerpen, och en fransk-engelsk flotta blockerade Hollands kuster. Konung Vilhelm I af Holland måste gifva efter. I Maj 1833 afslöts med Frankrike och England en konvention, hvarigenom fientligheterna mellan Holland och Belgien togo slut. Det dröjde likväl ända till 1839, innan en definitiv fred kom till stånd. Genom denna fred erkände konung Vilhelm I af Holland Belgiens sjelfständighet samt delades Luxemburg och Limburg mellan Holland och Belgien. L. hade under dessa svåra förvecklingar, då Belgien hotades icke blott af holländarnas fiendskap, utan äfven af de östra stormakternas ovilja och intriger, utvecklat en öfverlägsen diplomatisk skicklighet. Det lyckades honom att vinna de främmande makternas aktning och att komma hofven att glömma, att han hade en revolution att tacka för sin tron. Likväl förblef han alltid sina liberala grundsatser trogen. Ingen regent har bättre än han förstått konsten att under ett samvetsgrant iakttagande af den författning han besvurit utöfva stort inflytande på styrelsen af sitt rike. Tack vare hans statsmannavishet blef det katolska och i tre århundraden osjelfständiga Belgien det tydligaste och vackraste bevis för det parlamentariska styrelsesättets förträfflighet och användbarhet äfven utom England. Sällan har också en regent varit mer älskad af sina undersåtar. Då 1848 års revolutionära stormvind drog fram öfver Europa, tillkännagaf L. offentligen, att han vore beredd att afsäga sig kronan, om belgiska folket i honom såge ett hinder för sin välfärd. Men folket hyste ingen sådan önskan, ty genom sin frisinthet och humanitet hade L., fastän utländing och protestant, förstått att göra sig oumbärlig för belgierna, så katoliker de än äro. På samma gång åtnjöt han den högsta aktning hos främmande regeringar och nationer. L. afled på slottet Lacken d. 10 Dec. 1865. I sitt senare äktenskap hade han tre barn, som öfverlefde honom: sönerna Leopold, hvilken blef hans efterträdare på Belgiens tron, och Filip, grefve af Flandern, född 1837, samt dottern Charlotta (se Charlotta, kejsarinna af Mejico). E. W.
2. L. II Ludvig Filip Maria Viktor, den föregåendes son, föddes i Bruxelles d. 9 April 1835. Före sin tronbestigning bar han titeln "hertig af Brabant" och var från 1853 medlem af belgiska senaten, der han vid flere tillfällen yttrade sig med stor sakkännedom och vältalighet, i synnerhet rörande frågor, som angingo Belgiens industri, handel och kommunikationsväsende. Som tronföljare företog han äfven vidsträckta resor i flere af Europas land samt i Egypten och Mindre Asien. Efter sin faders död, d. 10 Dec. 1865, blef han konung och har såsom sådan städse regerat Belgien i sant konstitutionel och strängt parlamentarisk anda. Genom fasthet och klokhet lyckades det honom att häfda sitt lands neutralitet under fransk-tyska kriget 1870--71. Med opartiskhet och rättvisa har han förstått att hålla jämnvigten mellan de två stora partier, det liberala och det katolsk-klerikala, som söndra det belgiska folket i två fientliga läger. Belgiens industri, handel och nationalrikedom hafva gjort stora framsteg under hans regering. Så har t. ex. Antwerpens sjöfart öfverflyglat nästan hvarje annan stads på den europeiska kontinenten. Vetenskap och konst hafva i L. funnit en upplyst gynnare. I synnerhet har han med lifligt intresse och storartad frikostighet understödt geografiska upptäcktsresor. Under hans beskydd bildades, vid en internationel konferens i Bruxelles 1876, "Internationella afrikanska associationen", i ändamål att utforska Afrika, att öppna denna försummade verldsdel för handel och civilisation och att undertrycka slafhandeln. Vid den väldiga Kongo-flodens fruktbara stränder har denna association grundlagt en stor stat, hvars gränser blifvit bestämda på en internationel konferens i Berlin (Nov. 1884--Jan. 1885). Konferensen har äfven bestämt, att Kongo-staten skall åtnjuta neutralitet samt att frihandel och fullständig religionsfrihet skola råda der. Nästan alla makter hafva redan erkänt den nya statens flagga. Konung L., hvars förtjenster om "Internationella afrikanska associationen" högtidligen erkändes af konferensen, är äfven bestämd att blifva Kongo-statens förste suverän. Den 21 April 1885 framlade belgiska regeringen för representantkammaren följande förslag, som äfven vunnit representationens bifall och samtycke: "Konungen bemyndigas att vara öfverhufvud för den i Afrika af den internationella Kongo-associationen grundlagda staten. Unionen mellan Belgien och den nya Kongostaten skall vara uteslutande en personalunion." Liksom sin fader åtnjuter äfven konung L. den största popularitet bland alla samhällsklasser och partier inom sitt rike. I sitt äktenskap med ärkehertiginnan Maria Henrietta af Österrike (född d. 23 Aug. 1836, förmäld d. 22 Aug. 1853), en dotter af ärkehertig Josef, har L. haft 1 son, Leopold (f. 1859, d. 1869), samt 3 döttrar, Louise (f. 1858, förmäld 1875 med Filip af Sachsen-Koburg och Gotha), Stephanie (f. 1864, förmäld 1881 med kronprins Rudolf af Österrike) och Clementine (L 1872). E. W.