Leopold, romersk-tyska kejsare. 1. Leopold I, andre son af kejsar Ferdinand III och Maria Anna af Spanien, född d. 9 Juni 1640, kröntes 1655 till konung af Ungern och 1656 till konung af Böhmen samt valdes den 1 Aug. 1658, efter långa förhandlingar samt trots Frankrikes och Sveriges ifriga bearbetningar, till romersk-tysk kejsare. Ehuru L. var en fredsälskande man, blef hans långa regering en af de mest oroliga perioderna i Tysklands historia. Såsom Polens bundsförvandt kämpade han (1657--60) mot Sverige, understödde i Siebenbürgen det mot turkarna stridande partiet och invecklades derigenom i krig med dessa (1662--64) samt måste i freden i Rasvar, trots Montecuculis seger vid S:t Gotthard (1 Aug. 1664), låta turkarna behålla Grosswardein och Neuhäusel samt erkänna den af dem till furste af Siebenbürgen insatte Mikael Apaffy. För att bistå det af Ludvig XIV hotade Lothringen och Holland inlät L. sig, i förbindelse med Spanien och tyska stater, i krig med Frankrike (1672--79). Kriget slutade till Frankrikes förmån genom frederna i Nijmegen. Derefter nödgades L. åse huru Ludvig XIV midt under freden med sitt rike "reunierade" flere tyska städer (bl. a. Strassburg, 1681) och distrikt, och 1684 måste han t. o. m. erkänna Ludvigs rätt att besätta dem. Orsaken till att L. ej med vapen i hand beifrade dessa röfverier af tyskt land låg dels i de andre tyske furstarnas ohåga att uppträda gemensamt med honom, dels i de farliga förvecklingar, i hvilka Österrike råkat med Ungern och Turkiet. Regeringens godtycklighet och hårda behandling af protestanterna i Ungern hade under 1660- och 1670-talet framkallat flere i blod qväfda sammansvärjningar i detta land. Men 1682 kallade de upproriske under Emerik Tökölys ledning turkarna till hjelp. Kriget tycktes taga en för Österrike ytterst förderflig vändning, i det att sjelfva Wien belägrades (Juli--Sept. 1683) af turkarna. Men sedan dessa der blifvit slagna af Karl af Lothringen och polske konungen Johan Sobieski, begynte för de kejserliga vapnen en rad af framgångar (Karls af Lothringen segrar vid Parkany, 1683, Gran, 1685, och Mohacz, 1687, hans eröfring af Buda, 1686, samt framförallt Eugens af Savojen seger vid Zenta, 1697), som ledde till grundläggningen af Österrikes starka maktställning i östra Europa. I freden i Karlowicz 1699 tvungos turkarna afträda hvad de dittills innehaft af Ungern (utom Banatet) samt Slavonien och Siebenbürgen. Redan dessförinnan hade L. på riksdagen i Pressburg, 1687--88, tvungit ungrarna att afstå från sin rätt att välja konung och i stället erkänna den österrikiska arfföljdsordningen. Sedan den värsta faran från turkarna var förbi, och då Ludvig XIV utsträckte sina anspråk äfven öfver bästa delen af det 1685 utslocknade kur-pfalziska husets besittningar, slöt L. 1686 i Augsburg med de fleste tyske furstar ett förbund till försvar för tyska rikets integritet. Detta drog med sig en krigsförklaring från Frankrikes sida (1688). Då fransmännen intogo samt förhärjade Rhenlanden, ingick L. jämte Tyska riket, Spanien och Savojen i den koalition mot Frankrike, som Vilhelm III af England-Holland stiftade. Det stora kriget med Frankrike slutade genom freden i Rijswijk (1697) utan någon vinst för Österrike. För att skaffa sin yngre son, Karl, Spaniens tron inlät sig L. 1701 i en ny strid med Frankrike, det spanska tronföljdskriget, och understöddes i detta af Tyska riket, England, Holland, sedermera äfven af Savojen och Portugal. Han upplefde ej det stora krigets slut, men fick glädja sig åt krigslyckans vändning till hans fördel, då fransmännen efter nederlaget vid Höchstädt (1704) nödgades utrymma Tyskland och Bajern kom i Österrikes händer. L. dog d. 5 Maj 1705. -- Uppfostrad af jesuiter samt under hela sitt lif ledd af sådana, var L. i hög grad bigott och intolerant. I början af sin regering öfverlemnade han ärendenas skötande åt sina ministrar; men sedan furst Lobkowitz genom att inleda förbindelser med Frankrike svikit hans förtroende, öfvertog han sjelf styrelsen och leddes vid denna af absolutistiska grundsatser. Såsom politiker var han föga framstående och uppträdde alltid med en viss försigtig återhållsamhet. -- L. var förmäld med 1. Margareta Teresia af Spanien (1666--73), 2. Claudia Felicitas af Tyrolen (1673--76) och 3. Eleonora af Pfalz-Neuburg (1676). Med den sistnämnda hade han sönerna Josef och Karl, bägge sedermera kejsare.
2. Leopold II, född d. 5 Maj 1747, var den tredje i ordningen af kejsar Frans I:s och Maria Teresias söner. Vid sin faders död (1765) efterträdde han denne såsom storhertig af Toscana och blef en utmärkt styresman för sitt land (bl. a. afskaffade han 1787 inqvisitionen, införde en förträfflig kriminallagbok samt företog reformer i kyrkliga angelägenheter). Efter sin broder kejsar Josef II:s död (d. 20 Febr. 1790) kom han i besittning af de österrikiska arflanden och valdes d. 30 Sept. s. å. till romersk-tysk kejsare. Genom kloka eftergifter och fast hållning lyckades det honom snart stilla de oroligheter, som Josef II:s brådstörtade reformer framkallat inom österrikiska monarkien, och med turkarna slöt han fred i Szistowa, 1791. Såsom broder till drottning Marie-Antoinette i Frankrike bestormades L. af henne och emigranterna med böner om hjelp att återställa sakernas forna skick i det af revolutionen skakade landet, men han höll sig länge försigtigt tillbaka. När efter franska konungafamiljens misslyckade flyktförsök (Juni 1791) revolutionen emellertid tycktes blifva farlig för alla Europas monarker, öfverenskom L. (i Pillnitz, d. 27 Aug. 1791) med Fredrik Vilhelm II af Preussen om vidtagande af åtgärder för att upprätthålla det franska konungadömets sak och slöt med honom d. 7 Febr. 1792 ett anfalls- och försvarsförbund i samma riktning. Han upplefde ej utbrottet af kriget med Frankrike, utan afled d. 1 Mars 1792. För sina undersåtars bästa sörjde L. genom förbättring af rättskipningen, polisen och den offentliga uppfostran. Revolutionen i Frankrike förmådde honom dock att i sina stater inskränka den af Josef II beviljade tryckfriheten. L. förmälde sig 1765 med Maria Lovisa af Spanien (död d. 15 Maj 1792) och hade med henne 16 barn, bland dem sönerna Frans, som blef hans efterträdare på kejsaretronen, och Ferdinand, som efterträdde honom i Toscana.