Read Runeberg

Nordisk familjebok · första upplagan

Lerskiffer

Ämne: Geologiska formationer, lager och sedimentära bergarter · Mineral, bergarter och geologi

Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 9 (1885), sp. 1135 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗

Lerskiffer, geol., petrogr., en tydligt skiffrig, i mer eller mindre tunna skifvor lätt klyfbar, merendels gråaktig till svartgrå, för blotta ögat nästan tät bergart, bestående af lerpartiklar med stundom inblandade mikroskopiskt små glimmerfjäll, hornblendenålar och stoftfina qvartskorn. Vid påandning utvecklar lerskiffern en lukt likasom af lera. Genom glödgning förändras dess färg vanligen till röd. Ehuru tämligen fast och hård, repas lerskiffern lätt af en knifspets och ger dervid grått eller gråhvitt, icke glänsande streck. Lerskiffrar förekomma såsom mer eller mindre mäktiga lager, vexlande med dylika af sandsten, kalksten m. m., inom hufvudsakligen äldre sedimentära formationers bergbildningar, men träffas äfven inom urberget tillsammans med gneis, "eurit" eller glimmerskiffer och kallas då vanligen ur-lerskiffer. Det senare är inom Sverige händelsen på några ställen i Värmland och Nerike. Af silurisk eller dermed nära samtidig ålder är lerskiffern i Vestergötland, Skåne och Dalsland. Låter lerskiffern klyfva sig i jämna och tunna skifvor, användbara för taktäckning, kallas den takskiffer (Dalsland, Nerike, Värmland), är den förklyftad i smala stänglar (Sonneberg i Thüringen), benämnes den griffelskiffer. -- Stundom är lerskiffern uppblandad med kolsyrad kalk, hvilket ger sig tillkänna derigenom att "fräsning" uppstår vid skifferns begjutning med syra: den får då benämningen mergelskiffer (Gotland, Skåne). Jfr Kalklerskiffer. E. E.