Sida 572
Leptit ...
franska föräldrar tillhörande reformerta läran, blef 1855 advokat i Lyon och utnämndes efter September-revolutionen 1870 till generalprokurator derstädes. 1871 invaldes han i nationalförsamlingen, der han slöt sig till republikanska venstern. Sedan han såsom ledamot och vicepresident i trettiomannautskottet verksamt tagit del i författningslagarnas utarbetande, valdes han 1875 till lifstidssenator. Den 4 Febr. 1879 blef L. justitieminister i det första kabinettet under Grévys presidentstid. Men den moderata hållning han iakttog gent emot kammarmajoritetens förföljelselust och öfverdrifter nödgade honom att afgå redan d. 27 Dec. s. å. Sedan 1882 är L. senatens president.
Lerskiffer, geol., petrogr., en tydligt skiffrig, i mer eller mindre tunna skifvor lätt klyfbar, merendels gråaktig till svartgrå, för blotta ögat nästan tät bergart, bestående af lerpartiklar med stundom inblandade mikroskopiskt små glimmerfjäll, hornblendenålar och stoftfina qvartskorn. Vid påandning utvecklar lerskiffern en lukt likasom af lera. Genom glödgning förändras dess färg vanligen till röd. Ehuru tämligen fast och hård, repas lerskiffern lätt af en knifspets och ger dervid grått eller gråhvitt, icke glänsande streck. Lerskiffrar förekomma såsom mer eller mindre mäktiga lager, vexlande med dylika af sandsten, kalksten m. m., inom hufvudsakligen äldre sedimentära formationers bergbildningar, men träffas äfven inom urberget tillsammans med gneis, "eurit" eller glimmerskiffer och kallas då vanligen ur-lerskiffer. Det senare är inom Sverige händelsen på några ställen i Värmland och Nerike. Af silurisk eller dermed nära samtidig ålder är lerskiffern i Vestergötland, Skåne och Dalsland. Låter lerskiffern klyfva sig i jämna och tunna skifvor, användbara för taktäckning, kallas den takskiffer (Dalsland, Nerike, Värmland), är den förklyftad i smala stänglar (Sonneberg i Thüringen), benämnes den griffelskiffer. -- Stundom är lerskiffern uppblandad med kolsyrad kalk, hvilket ger sig tillkänna derigenom att "fräsning" uppstår vid skifferns begjutning med syra: den får då benämningen mergelskiffer (Gotland, Skåne). Jfr Kalklerskiffer. E. E.
Lerskädd-slägtet (Hippoglossoides Gottsche), zool., ett till flundrefamiljen hörande fiskslägte, af hvilket ett par arter förekommer i nordligare delen af Atlanten. Slägtet står på öfvergången mellan hälleflundrorna och hvarslägtet. Ögonsidan är vanligen den högra. Fjällen äro hårtaggade. Tänderna sitta i en enkel rad på käkarna. I Europa förekommer en art, lerskäddan, äfven kallad stormun, judepiga m. m. (H. limandoides Bloch). Den uppträder mer eller mindre allmänt långs skandinaviska halföns vestra kuster ända upp till Varangerfjorden och går äfven in i Sundet samt vestligaste delen af Östersjön, dock ej vid Sveriges kuster. Till färgen är hon på ögonsidan enfärgadt gråbrun, men bleknar, då hon upptages ur vattnet. Längden går till omkr. 35 cm. Lektiden inträffar tämligen tidigt på våren. Arten fiskas tillfälligtvis bland andra flundror, men är mager och anses till smaken vara den sämsta. Vid Förenta staternas atlantiska kust finnes en annan art (H. dentatus Mitch.). R. L.
Lersten (T. thonstein), benämning för porfyrtuff. Se Tuff.
Lertrana. Se Pipare-slägtet.
Lerum, socken i Elfsborgs län, Vätle härad. Areal 7,446 har. 1,931 innev. (1884). Annex till Stora Lundby, Göteborgs stift, Domprosteriets Norra kontrakt.
Lerwick [le'rrick], hufvudstad på Shetlandsöarna, belägen på östra sidan af Mainland vid Bressaysundet, som bildar en utmärkt hamn. Omkr. 3,500 innev. Fiske.
Le Sage [lö sasj], Alain René, fransk romanförfattare och dramaturg, f. i Bretagne 1668, d. i Boulogne 1747, gjorde juridiska studier och blef advokat, men sökte snart sin hufvudsakliga utkomst inom skönliteraturen, der han genom sina förnämsta arbeten intager en sjelfständig och oberoende plats bland sina samtida landsmän. Genom en af sina vänner fick han uppmärksamheten riktad på den spanska literaturens förtjenster, hvilket föranlät honom att dels öfversätta, dels bearbeta flere spanska författares arbeten. En sådan, ehuru mycket sjelfständig och fri bearbetning (efter Velez de Guevaras roman "El diabolo cojuelo") är Le diable boiteux (1707; "Halte fan", 1798; "Asmodeus, en ung students äfventyr" etc. 1842 ock 1878), som än i dag läses med intresse. Han skref äfven, ensam eller i samarbete med andra, en mängd komedier och farser, bland hvilka främsta rummet intages af den af honom ensam skrifna komedien Turcaret (1709; uppf. i Stockholm 1784), der han med stor talang och skärpa gisslar de kommersiella vinglarna. Hans förnämsta arbete är Gil Blas (4 bd, 1715--35; "Den namnkunnige Gil Blas' af Santillana lefnadshändelser", 1841). Ehuru det hör till den s. k. picareska romanens genre l. skälmromanen, som uppstått i Spanien, är det dock i utförandet fullt sjelfständigt och originelt. Med en älskvärd och godmodig realism skildrar han der äfventyraren Gil Blas' skiftande öden, hvarunder han ofta får tillfälle att visa prof på sin ovanligt skarpa blick för den menskliga karakterens egenheter. Han står sålunda i ett visst sammanhang med La Bruyère, men skiljer sig från denne derigenom att han ej är moralist, utan helt objektivt skildrar godt och ondt utan någon bitanke på dess moraliska halt; och grunddraget i hans diktarelynne är ej ren satir, utan en dermed uppblandad humor, som i förening med en ovanligt god formel behandling skänker detta hans hufvudverk ett ovanskligt behag. I literaturhistorien intager det en betydande plats: å ena sidan är det en föregångare till Beaumarchais' "Figaro", ty L. bryter redan här med den traditionen att folk af låg börd skola spela en låg rol i literaturen; å den andra var det ej utan inflytelse på den humoristiska romanen i England, sådan den representeras af Fielding och Smollett. -- L:s Oeuvres complètes utgåfvos 1828--40 i 12 bd. P. A. G.
Lesbos (Nygrek. Mitilini, Turk. Midylly), den största och en bland de skönaste af
Källa: Project Runeberg · ·
