Sida 571
Leptit ...
15/27 Juli 1841. -- Liksom sin skaldebroder Pusjkin tog L. starka intryck af Byron, i hvars "verldssmärta" han fann en stämning, befryndad med hans egen lifsleda och allmänt skeptiska verldsåskådning. L. har fått hedersnamnet "Kaukasus' skald". Han har nämligen så som ingen annan besjungit detta berglands stora, vilda natur, dess krigiska innevånares seder och arfsägner. Ypperst är han i poetiska berättelser, sådana som "Tjerkessgossen", "Demonen", "Ismail bej" och framförallt den äkta storryska sången om tsar Ivan Vasiljevitj, på fornrysk episk vers. Han skref äfven en berömd roman, "Vår tids hjelte", som säges gifvit anledning till den dödsbringande duellen. L:s skrifter hafva utkommit i flere uppl., fullständigast 1873, med biografi af A. Pypin. De finnas i en god tysk öfversättning af Fr. Bodenstedt ("Michael L:s poetischer nachlass", 2 bd, 1852).
Lerneiska hydran. Se Herakles.
Leroux [lörou], Pierre, fransk filosof och publicist, f. 1797, grundade 1824, i föraning med P. Dubois, den liberala veckoskriften "Le globe". 1831 gjorde L. denna till organ för saint-simonismen, en lära, som han dock s. å. öfvergaf af ovilja öfver Enfantins idéer om "den fria kärleken". Efter att en tid (sedan 1832) jämte H. Carnot hafva redigerat "Revue encyclopédique" utgaf han 1838--41 i förening med J. Reynaud den efter en stor plan anlagda "Encyclopédie nouvelle" (8 bd; ofullbordad) samt började 1841 utgifva "Revue indépendante" (jämte George Sand och L. Viardot). 1843 inrättade L. efter egna teorier ett associationstryckeri i Boussac (depart. Creuse) och utsände derifrån "Revue sociaie" (sedan 1845). Han invaldes 1848 i konstituerande och 1849 i lagstiftande församlingen, hvarest han hörde till yttersta venstern. Landsförvist efter statskuppen d. 2 Dec. 1851, bodde han en längre tid på Jersey såsom jordbrukare. 1869 återvände han till Frankrike. Död 1871. -- L. var snarare en svärmande idealist än en revolutionär. Hans tankebyggnad är en oredig sammangyttring af filosofisk panteism och äldre religiösa traditioner (från buddhaismen, kristendomen o. s. v.). Inom nationalekonomien voro hans åsigter sväfvande. Han ville visserligen ej familjens och eganderättens upphäfvande, men ifrade för en ny, socialistisk samhällsorganisation, som kunde tillstädja individens ohämmade utveckling. L. ansågs såsom chef för den "humanitära" skolan och räknade en tid många lärjungar (bl. a. Lamennais och George Sand). Bland hans arbeten må nämnas Réfutation de l'éclectisme (1839), De l'humanité, de son principe et de son avenir (2 bd 1840; 2:dra uppl. 1845) och det socialfilosofiska poemet La grève de Samarez (1864).
Leroux [lörou]. Bland franska konstnärer med detta namn märkas följande: 1) Charles Marie Guillaume L., landskapsmålare, f. 1814 i Nantes, studerade i Paris juridik, men besökte samtidigt Corots atelier och framträdde första gången sjelfständigt 1834. Han slog sig sedan ned i sin fädernestad 1842, slöt sig 1851 vid Napoleons statskupp till det segrande partiet, beklädde flere ämbeten och återgick först efter September-revolutionen 1870 till det enskilda lifvet och konsten. Han har mest målat hedar och öde sträckor vid hafvet, ängar och träsk, framställda med kraftig, men något rå natursanning. --- Hans son, Célestin L., har äfven på flere utställningar gjort sig känd som landskapsmålare. -- 2) Hector L., målare, f. 1829 i Verdun, lärjunge af Picot, erhöll 1857 romerska priset och reste i Italien, Grekland och Egypten för att utbilda sig. Under dessa resor förskaffade han sig i synnerhet grundlig insigt i de gamles lif och samfärdsel, och efter sin återkomst hem egnade han sig åt den riktning af det moderna franska måleriet, hvars anhängare, med Gérôme i spetsen, af den franska kritiken blifvit kallade "neogreker". Han har i en bild, framställande Likbegängelse i ett columbarium, tillhörande Caesars hus (1864; i Luxembourg), ådagalagt mycken förmåga i skildringen af den högtidliga scenen. Men äfven scener med komisk fläkt har han lyckats få fram ur antikens lif, såsom i Horatius' slaf (1865) och Improvisatör hos Sallustius (1866). Af hans senare arbeten må nämnas Vestalen Tuccia (1874; nu i Washington) och Themistokles' begrafning (1876). -- 3) Eugène L., genremålare, f. i Paris, lärjunge af Picot, har skildrat bondfolkets lif i Bretagne, enkelt och natursant uppfattadt samt med varm känsla återgifvet från sin behagligare sida. Hans förnämsta arbete torde vara Den nyfödde (1868;, i Luxembourg). Vidare må nämnas Ambulans under fransk-tyska kriget (1875) och Rekommendationsbrefvet (1876). -- 4) Frédéric Etienne L., bildhuggare, lärjunge af Jouffroy, utförde 1866 en mycket prisad bronsfigur, Blomsterhandlerska (nu i Luxembourg). Sedan har han modellerat en Demosthenes vid hafvet, en Moder med sitt barn och en berömd staty af Jeanne d'Arc (1880; rest i Compiègne).
Leroy-Beaulieu [löråa båljö], Pierre Paul, fransk national-ekonomisk skriftställare, född i Saumur d. 9 Dec. 1843, vann anseende såsom nationalekonom genom uppsatser i tidningar och tidskrifter (t. ex. "Revue des deux mondes") samt genom åtskilliga afhandlingar, som 1867 och 1870 prisbelöntes af Académie des sciences morales et politiques. Särskild uppmärksamhet ådrogo sig hans artiklar i "Journal des débats", i hvilka han bekämpade Thiers' protektionistiska tullpolitik. 1872 anställdes L.-B. såsom professor vid "l'École libre des sciences politiques" och grundlade samtidigt den högt ansedda tidningen "l'Économiste français". 1878 blef L.-B. medlem af Franska institutet och 1880 af svenska Vetenskapsakademien. Sedan sistnämnda år innehar han lärostolen i nationalekonomi, efter M. Chevalier, vid Collége de France. Bland L.-B:s arbeten må särskildt nämnas Traité de la science des finances (2 bd, 1877; ny uppl. 1879).
Leroy de Saint Arnaud [löråä dö sängt arnå]. Se Arnaud.
Le Royer [lo råaje], Philippe Elie, fransk statsman, född i Genève d. 27 Juni 1816 af
Källa: Project Runeberg · ·
