Liebig [lib-], Justus von, friherre, tysk kemist, föddes d. 8 Maj 1803 i Darmstadt, der fadern idkade handel med färgstofter och kemikalier. Redan tidigt väcktes hos L. hågen för experimentering genom åsynen af faderns försök att bereda färger, och snart uppstod hos honom ett så lifligt intresse för kemiens studium, att han vid 14 års ålder hade, med försummandet af öfriga studier, genomläst hela den kemiska literatur, som fanns i Darmstadts hofbibliotek, och repeterat alla försök, som med till buds stående hjelpmedel kunde utföras af honom. Den tiden voro apoteken de förnämsta anstalterna för inhemtande af kemi, och L. erhöll 15 år gammal anställning hos en apotekare i Heppenheim, nära Darmstadt; men föga tillfredsställd lemnade han redan efter 10 månader sin anställning för att idka universitetsstudier, först i Bonn, sedan i Erlangen. Paris var den tiden härden för experimentella forskningar, och dit begaf sig L. 1822. På rekommendation af Humboldt, hvars skarpa blick upptäckte hvad en dag kunde blifva af L., erhöll han tillträde till Gay Lussacs enskilda laboratorium, der han med denne fullbordade en redan i Erlangen påbörjad undersökning öfver den explosiva knallsyran, ett arbete, som först gjorde L. känd i den lärda verlden. Efter två års studier i Paris återvände han till Giessen och utnämndes 1824, endast 21 år gammal, till e. o. professor och kort derpå till ord. professor derstädes. I Giessen utförde L. sina bästa arbeten och bildade den skola af utmärkta kemister, hvilka sedermera bragt kemien till en så hög blomstring inom Tyskland. För sina vetenskapliga förtjenster upphöjdes L. (1845) af storhertigen af Hessen i ärftligt friherrligt stånd. 1852 öfvertalades L. att öfvertaga en professur vid universitetet i München. Han afled der d. 18 April 1873. Minnesvårdar hafva rests öfver honom i Darmstadt (1877; bronsbyst) och München (1883; marmorstaty). Han var bl. a. ledamot af svenska Vetenskapsakademien (1837) och Landtbruksakademien (1863). -- L. har utöfvat en oerhörd och i många hänseenden vägbrytande verksamhet i flere riktningar inom kemien. Redan tidigt sökte han finna en praktisk metod att lära känna de organiska föreningarnas sammansättning och lyckades slutligen (1830) att utarbeta den ännu allmänt använda metod, som kallas organisk elementaranalys och i hans hand blef ett medel att noga bestämma ett betydande antal organiska föreningars procentiska sammansättning och formler. Från samma tid (1830) daterar sig L:s i kemiens häfder så bekanta vänskapsförbund och samarbete med Wöhler, hvaraf vetenskapen skördat så utomordentligt vigtiga resultat. Redan 1822 hade Wöhler undersökt cyansyran och bestämt dess sammansättning. Ett par år derefter analyserade L. och Gay-Lussac knallsyran och funno för denna syra enahanda sammansättning, som Wöhler funnit för cyansyran, hvarför L., då man den tiden icke kände isomerien, ansåg sig berättigad att uttala tvifvel om riktigheten af Wöhlers arbete. Den vetenskapliga skärmytsling, som nu utspann sig, slutade med en vänskap för lifvet. Wöhler, då bosatt i Berlin, föreslog L., att de skulle gemensamt utarbeta sina undersökningar. Första resultatet blef ett vigtigt arbete öfver honingstensyran, hvilket följdes af en rad af epokgörande undersökningar. Så ledde deras arbete öfver bittermandeloljan och dess derivat (1832) till en ny teori för de organiska föreningarna, radikalteorien. Vid undersökningen öfver bittermandeloljans bildningssätt upptäckte de den klass af fenomen, som kallas fermentverkningar och som spela en så vigtig rol i växt- och djurkropparna. Sedermera följde det omfattande och klassiska arbetet öfver urinsyrans derivat. Samtidigt med dessa arbeten, som L. utförde i förening med Wöhler, offentliggjorde han en mängd andra undersökningar, såsom öfver alkaloidernas sammansättning och formler (1830--38), produkterna af oxidationsmedels samt klors inverkan på alkohol, hvarunder han upptäckte kloral (1832) och närmare undersökte den af Döbereiner upptäckta syrsättningsprodukt af alkohol, som L. gaf namnet aldehyd (1835). -- Teorien för de flerbasiska syrorna, som redan förut till sina grunddrag var gifven, utarbetades af L. och utöfvade ett stort inflytande på vetenskapens utveckling.
1839 vidtog ett nytt skede i L:s vetenskapliga verksamhet. Sedan genom honom och hans skola så vigtiga upptäckter blifvit gjorda på den organiska kemiens område, sökte han att använda kemiens läror för lösandet af de vigtiga problem, som den organiska verlden erbjuder, eller för utredandet af växt- och djurlifvets lifsvilkor och fysiologiska förhållanden. Resultaten af sina spekulationer och försök på detta område nedlade han i Die organische chemie in ihrer anwendung auf agricultur und physiologie (1840; 9:de uppl. 1875; "Naturlagarna för åkerbruket", 1864, i "Bibl. i ration. landth."; "Naturlagarna för växtnäringen eller kemien tillämpad på landthushållning och fysiologi", 1868) och Die organische chemie in ihrer anwendung auf physiologie und pathologie (1842; 3:dje uppl. 1847), tvänne arbeten, hvilka, trots det att mycket i dem är oriktigt och ej säkert grundadt, voro vägbrytande för alla kommande arbeten i åkerbrukskemien och den fysiologiska kemien samt beteckna en ny epok för dessa vigtiga grenar af kemien. -- Utom ofvannämnda vidlyftiga arbeten författade L. flere större verk, såsom ett i organisk kemi (1839). Tillsammans med Poggendorf och Wöhler utgaf han den stora Handwörterbuch der reinen und angewandten chemie (9 bd, 1837--64). Från 1831 var han medredaktör i och från 1838 redigerade han, dels ensam, dels i förening med Wöhler, den ansedda tidskrift, "Annalen der chemie und pharmacie", som nu kallas "Liebigs annalen". För vetenskapens popularisering har han verksamt bidragit med sina på ett lifligt och snillrikt språk affattade Chemische briefe (1844, 4:de uppl. 1859; folkuppl. 1865; "Kemiska bref", 1853) och Naturwissenschaftliche briefe über die moderne landwirtschaft (1859; "Naturvetenskapliga bref öfver vår tids landtbruk", 1861). -- Om det s. k. L:s köttextrakt se Köttextrakt. P. T. C.