Linne-industri

Linne-industri. Sedan med linets renhäckling de förberedande arbetena för linspånaden undangjorts (se Linberedning), vidtaga arbetsprocesser för bildande af likformiga band (tågorna i lindockan äro nämligen mycket ojämnt fördelade) samt dessa bands förvandling till fingarn. På linbands- l. påläggningsmaskinen bildas banden, på sträckmaskinen samt förspinnmaskinen sträckas de (och "dubieras" för utjämnande af olikheter i tjockleken), snos samt uppvindas jämnt på spolar. Det sålunda uppkomna "förgarnet" ("förspånaden") består af svagt snodda trådar, som äro lösa och grofva. Genom finspinningen sträckes detta förgarn, snos starkare och göres till färdigt garn af olika finlekar. Detta sker på water-maskiner. På dessa får ofta förspånaden, innan den inträder emellan de bakre sträckvalsarna, löpa genom ett tråg med varmt vatten. Lintågan består nämligen af (2--4 mm. långa) elementarceller, sammanhållna af växtlim, hvilket af det varma vattnet uppmjukas så pass, att cellerna kunna dragas i sär, utan att tråden brister. Det våtspunna garnet hasplas (till härfvor af bestämd längd) och torkas genast i dertill afsedda apparater. Torrspunnet garn är sträft, slappt och af sämre utseende. 100 skålp. häckladt lin gifva 90 skålp. garn. På garnspinningen (inom hvilken i vissa fall den enkla spinnrocken försvarar sin plats bredvid eller framför maskinerna) följer linneväfningen, som ej afviker från annan väfnad. Den färdiga linneväfven blekes (se Blekning). Linneväfnader af olika finhet äro batist, kammarduk, linon, lärft (se dessa ord). -- Glans, varaktighet och angenäm svalka äro linnets bästa egenskaper. Användt till klädesplagg, förmår det i endast obetydlig mån utestänga köld och kan t. o. m. vid svettning främja förkylningar, om det bäres närmast kroppen. Linnespånad är äldst af all spånadsindustri. Såsom lemningar i de schweiziska pålbyggnaderna intyga, fanns hon redan under stenåldern, då man tycks hafva af lingarn hufvudsakligen tillverkat rep samt jagt- och fisknät. I det gamla Egypten buros linnedrägter af alla folkklasser; det var den enda tillåtna skruden för presterna, och man insvepte mumierna i fina linnebindlar. I Babylonien var (enl. Strabon) Borsippa en hufvudort för linneindustri. Bruket af linne spred sig öfver Grekland till Italien och Gallien (i Ravenna och Vienna funnos linspinnerier under uppsigt af romerska "procuratores linificiorum") samt germanska, keltiska, slaviska och litaviska stammar. Det egentliga linspinningsredskapet var till en jämförelsevis sen tid den urgamla sländan; derefter nyttjades spinnrocken, som i Europa uppfanns 1530. Bruket af linne var så allmänt, att äfven den fattigaste spann sitt lin och väfde det sjelf. När i slutet af 1700-talet bomullen med tillhörande maskinindustri uppträdde såsom öfvermäktig medtäflare, sjönko linnets aktier fruktansvärdt. Det blef svårare att tillämpa maskinväfningen på linet än på den mera mjuka bomullen. Englands afspärrning genom kontinentalsystemet gaf emellertid en kraftig väckelse dertill inom öriket, och då freden kom, kunde Storbritannien och Irland utskeppa massor af lingarn och linneväf. Dessförinnan hade fransmannen Ph. de Girard (se d. o.) uppsatt maskiner för linspinning (sedan 1810). Öfver 3,090,000 mekaniska lin-spindlar äro f. n. (1885) i gång i Europa. Högst står linneindustrien i Belgien, dernäst på Irland (i synnerhet i Ulster). Der, liksom i de flesta öfriga land, synes hon dock aftaga. I Sverige är linspånaden husslöjd framförallt i de linodlande landskapen Helsingland och Ångermanland. I midten af 1700-talet började ångermanländskor tillverka äfven finare sorters linneväf, och samtidigt utfäste riksdag och regering premier till denna slöjds uppmuntran. Det ångermanländska premielärftet har ej till fullo qvar sitt forna anseende och är numera snarare en bytesän en handelsvara. De största mekaniska linspinnerier i Sverige äro Almedals och Jonsereds.