Blekning, kem. teknol., kallas det förlopp, hvarigenom färgande föroreningar borttagas från väfnader, oljor, vax, stearin m. m. Ända till slutet af förra århundradet använde man till blekning af väfnader ur växtriket uteslutande det ännu i dag brukliga förfaringssättet att byka väfnaderna i lut eller alkaliska vätskor samt utbreda dem i fuktigt tillstånd på någon ängsmatta, för att solljuset måtte kunna inverka på dem. Berthollets förslag att använda klorvatten vid blekningen fick ej insteg i praktiken till följd af de många olägenheter, som kloren medförde för arbetarna. Först sedan Teunant 1799 funnit, att släckt kalk uppsuper klorgas och att denne åter kan frigöras derur genom inverkan af syror, blef klorblekningen allmänt införd. Blekning med klorkalk tillgår så, att man bereder en klar, utspädd lösning af klorkalken, indränker deruti det bykta, från fett m. m. befriade tyget och derpå låter det komma i en mycket utspädd syra, svafvelsyra eller (bättre) saltsyra. Genom syrans inverkan på klorkalken frigöres klor; denne förstör färgämnena, hvilket utan tvifvel tillgår på det sätt, att kloren sönderdelar vatten och förenar sig med dess väte, under det vattnets syre, i samma ögonblick det frigöres, syrsätter de färgande ämnena. Blekningen är således en syrsättning. Öfverskott af klor, som ofta hårdnackadt qvarhålles i väfnåden, måste skyndsamt och fullständigt bortskaffas, emedan det eljest fräter på sjelfva fibern. Denna bortskaffning sker genom s. k. antiklor. Derefter uttvättas väfnaden. I nyare tider har man föreslagit, att väfnader skulle blekas med kaliumpermanganat (öfvermangansyradt kali), som afgifver syre till de färgande ämnena och sjelf reduceras till mangansuperoxid, hvilket utfälles på tyget, men lätt kan aflägsnas med tillhjelp af svafvelsyrlighet. Äfven vid detta förfaringssätt är det syre,
som i frigöringsögonblicket förstör färgämnena. Vanligt syre, sådant det förekommer i luften, har ej egenskapen att bleka; syrets allotropiska modifikation, ozon, har deremot i hög grad denne egenskap. Ozon uppstår vid syrsättning af många ämnen i luften under solljusets inflytande och är derför utan allt tvifvel den verksamma orsaken vid ängsblekningen.
Väfnader ur djurriket, ylle och siden, kunna ej blekas med klor. Genom bykning med svaga alkaliska lösningar (rutten urin, tvållösning) befrias de först från de tvål- och fettartade ämnen, som hos den råa ullen öfverdraget fibern (ullsvett), eller det limartade ämne, som omgifver råsilkets trådar (denna operation kallas degummering), och behandlas derpå med svafvelsyrlighet. Svafvelsyrligheten inverkar på de färgande ämnena på det sätt, att af dem bildas nya, ej färgade och i alkaliska vätskor lösliga ämnen, hvilka lätt kunna bortskaffas genom tvättning. Äfven till blekning af nöthår, halm m. m. använder man svafvelsyrlighet. Fett, oljor, stearinsyra (i ljus) och vax blekas genom inverkan af solljus och fuktig luft. P. T. C.