Litania

Litania, Lat. (Grek. litaneia, bön), i allmänhet bön, åkallan; sedan 5:te årh. namn på en särskild i många korta punkter uppdelad bön, som alltid är afsedd att vare sig i tal eller sång utföras af liturg och menighet gemensamt. För detta ändamål äro till hvarje bönepunkt eller grupp af bönepunkter fogade s. k. responsorier, d. v. s. svar från menigheten. Litanian har af gammalt inledts med det från grekiskan lånade anropet kyrie eleison (Lat. Domine miserere, Sv. Herre förbarma dig!). Hon användes i början inom den romerska kyrkan vid botgörareprocessioner -- sjelfva stundom kallade litanior -- som ett medel mot hvarjehanda landsplågor, men fick sedermera plats äfven vid vissa gudstjenster. Litanior affattades af bl. a. Mamertus (biskop af Vienne omkr. 450) och Gregorius den store (d. 604). Den förra skulle, enligt föreskrift, utföras på de tre dagarna mellan bönesöndagen och Kristi himmelsfärdsdag (se Gångdagar), den senare d. 25 April. För närvarande brukas inom nämnda kyrka två litanior: en fullständigare (Lat. litaniae majores) och en mindre fullständig (Lat. litaniae breves). Luther utgaf två reproduktioner af litanian, en latinsk och en tysk, i hvilka denna lämpats för protestanternas behof. Af dessa är den svenska, redan i 1541 års kyrkohandbok intagna litanian en efterbildning. Några mindre förändringar hafva sedan dess vidtagits i densamma. Enligt 1811 års kyrkohandbok nyttjas den endast på de fyra årliga botoch bönedagarna. Det är från liturgisk synpunkt en osed att -- såsom numera sker -- denna alltigenom antifoniskt anlagda bön uppläses af presten utan församlingens medverkan. P. F.