Litaven (Lithauen, egtl. Lietuwa; om namnet se Letter) omfattade i början af 16:de årh., såsom ett till det forna konungariket Polen hörande storfurstendöme, den norra och större hälften af det nuv. vestra Ryssland och bestod af det egentliga L. (vojevodskapen Vilna och Troki), vidare Svarta Ryssland l. Novogorodek och Podlesien s. samt Samogitien och Hvita Ryssland n. och ö. derom. Sammanlagd areal omkr. 270,000 qvkm. Hufvudstad var Vilna. För närv. ingår detta L. till sin största del i de ryska guvernementen Kovno, Vilna, Vitebsk, Mohilev, Minsk och Grodno samt till en mindre del i det polska guvern. Suvalki och det preussiska "regierungsbezirk" Gumbinnen (jfr Litaver). L. är till största delen slättland, rikt vattnadt af Dnjepr, Dnjester, Düna, Njemen, Bug och flere andra mindre floder; och ehuru stora sträckor upptagas af moras och småskog, är landet i allmänhet ganska fruktbart, med betydande åkerbruk (säd och lin) och boskapsskötsel.
Historia. Först i 13:de årh. framträder L. såsom ett historiskt helt dermed att Ryngold samlar de af Tyska orden i v. och tatarerna i ö. hotade litaviska stammarna till gemensamt försvar, eröfrar Polotsk och besegrar Svärdsbröderna vid Kamin (1236). Hans söner Erdziwill och Mindowe förde oafbrutna strider med de nyssnämnde fienderna. Den förre föll (1241) i strid mot tatarerna, den senare lät döpa sig, erhöll konungatitel af påfven Innocentius IV och kröntes till konung i Novgrodek (1252). Hans efterkommande lefde i inbördes strid, och L. tillföll med Witenes (1282--1315) en ny ätt, som herskade såväl i L. som i det sedermera dermed förenade Polen till midten af 16:de årh. Witenes' son Gedimin (till 1328) eröfrade Samogitien samt en del af Ryssland med Kiev och grundlade städerna Vilna och Troki. Af dennes söner gjorde sig Olgerd (sedan 1330) till ensam herskare, fördref tatarerna ur Podolien och slog Dimitri, storfurste af Moskva, vid Mosaisk (1333). I förbund med sin svåger Kasimir den store af Polen eröfrade han det s. k. Röda Ryssland (1340), besegrade Tyska orden (1343) och afslöt med landmästaren af Livland den s. k. röfvarefreden (1367). Efter hans död (1377) lät hans son Jagello, som genom sitt giftermål med Hedvig af Polen blifvit konung äfven öfver detta rike, döpa sig i Krakov och antog namnet Vladislav (1386), hvarefter hela L. öfvergick till kristendomen. Då Vladislav öfverlät storfurstevärdigheten af L. först åt en broder, Skirgailo, och sedan åt en kusin, Witowd, förband sig den förre med Tyska orden till en strid, hvari Vladislav förlorade Samogitien (1404), men slutligen blef segrare genom slaget vid Tannenberg (1410). År 1413 fastställdes, att konungen af Polen och storfursten af L. finge väljas blott med bägge folkens samtycke, hvarigenom dessa lands förening förbereddes. Efter Witowds död (1430) blef först Vladislavs yngste broder, Swidrygailo (Boleslav), och sedan Witowds broder Sigismund storfurste af L., medan Vladislavs son Vladislav III efter faderns död (1434) behöll Polen. Sigismund, som lyckades med Tyska orden bringa till stånd den för L. fördelaktiga freden i Bozesk (1435), mördades (1439) och efterträddes af Vladislav III:s broder Kasimir. Denne blef efter broderns död (1444) vald till konung af Polen (1446) under namn af Kasimir IV, men efter hans död (1492) valde polackerna hans andre son, Johan I Albert, till konung, L. deremot den tredje sonen, Alexander, till storfurste. Först sedan den senare efterträdt sin broder såsom konung af Polen (1501), förblef L. för alltid förenadt med Polen, en förening, som högtidligen stadfästes på riksdagen i Lublin 1569 och bekräftades genom flere rikslagar af 1673, 1677 och 1685. Från denna tid uppgår således L:s historia i Polens. Vid Polens delning tillföll den vida större delen af L. Ryssland och blott en mindre del Preussen. H. A.