Litorina-hafvet l. det postglaciala hafvet, geol., benämning på det haf, som under den postglaciala tiden sköljde Sveriges kuster. På grund af den postglaciala sänkningen, som genom Öresund och Bältena bragte det förut afspärrade Östersjöbäckenet i förbindelse med Kattegatt och Nordsjön, förvandlades Ancylussjön (se d. o. Suppl.) till ett inhaf. Dettas vatten var vid tiden för hafvets största utbredning saltare än den nutida Östersjöns, hvarför Litorina litorea, som nu ej träffas i Östersjön innanför Rügen, samt Litorina rudis var. tenebrosa, som nu upphör vid Bornholm, då kunde lefva ända upp i Bottenhafvet, den senare ända vid Haparandas breddgrad. Det är efter dessa snäckor som benämningen L.-hafvet uppkommit. Äfven Mytilus edulis, Tellina baltica, Cardium edule m. fl., hvilka äro utmärkande för denna tids aflagringar kring Östersjön, hade då större utbredning norrut. Eftersom landet låg lägre än nu, bredde Litorinahafvet ut sig öfver en del af det nutida fastlandet, och den marina gränsen för den dåtida Östersjökusten, när hafvet hade sin största utbredning, låg på sträckan Sundsvall–Umeå, der förändringen varit störst, mer än 100 m. öfver nuvarande hafsyta. Från detta område sänker sig gränsen såväl norr- som söderut, men ligger ännu vid Upsala mer än 60 och vid Stockholm mer än 50 m. öfver hafvet, så att Upland, Södermanland samt de lägre delarna af Nerike, Vestmanland, Östergötland o. s. v. till stor del voro betäckta af hafvet, hvilket äfven var fallet med Finlands kustområden. Mot s. blir skillnaden mellan då och nu allt mindre och är i sydligaste Sverige inskränkt till ett minimum, medan gränslinien för det forna postglaciala hafvet äfven på vestkusten stiger norrut, så att den vid gränsen mot Norge befinner sig på omkring 50 m:s höjd. Som Jylland låg lägre och Limfjorden bildade ett bredt sund, hade Nordsjöns salta vatten friare tillträde till vestkusten, hvars molluskfauna var betydligt rikare på arter än som den nutida Nordsjöfaunan, dock med några arter (särskildt Tapes decussatus), som synas tyda på en något högre temperatur.
Af det postglaciala hafvets aflagringar, snäckbankar, strandgrus, lera och sand är i synnerhet leran af betydelse. Denna lera, som i östra Sverige af geologerna benämnes åkerlera, litorinalera l. Östersjölera samt i vestra Sverige Nordsjölera, utgör Uplands, Södermanlands, Vestmanlands, Nerikes, Östergötlands o. s. v. egentliga åkerjord och har ofta till underlag ishafslera. Benämningen åkerlera, som länge användts för densamma, är numera mindre lämplig, sedan det visat sig, att under samma benämning äfven kommit att ingå en del ancyluslera. A. G. N.