Lod (betyder ursprungl. bly, blyvigt). 1. Sjöv. En vid en lång lina fäst metallkropp, hvarmed man uppmäter vattnets djup och undersöker bottnens beskaffenhet. Vattendjupet mätes dels med handlod, då djupet är ringa, dels med djuplod, då djupet är stort. Handlodet är af bly och väger omkr. 4 kg. Lodlinan är uppmätt (uppstucken) i hela och halfva famnar, hvilket är utmärkt genom olika antal knutar å små, vid linan fästa garnändar. Vid hvarje halffamn sättes en garnända utan knutar. Från och med tio famnar uppstickes handlodlinan i likhet med djuplodlinan. Att mäta djupet (att »loda») med handlodet, under det fartyget går framåt, kallas att hyfva lodet. Det tillgår sålunda: en man ställer sig i röst eller låringsbåt med ett bälte om lifvet, så afpassadt, att han kan luta sig något ut öfver vattnet. Med venstra handen håller han linan uppkransad i bukter, och med den högra, nästan rakt utsträckta armen svänger han lodet ett par hvarf i en vertikal ring och släpper det så, att det far så långt för öfver som möjligt. Då fartyget framskridit så, att linan visar rätt upp och ned, utropar mannen (lodhyfvaren) djupet, vare sig han nått botten eller ej, ungefär sålunda, »famnar tjugu, ingen botten!» eller »famnar nio». Ju mera djupet uppgrundar, med dess hastigare tempo utropas djupet. -- Djuplodet består af ett blylod om 8 till 12 kg. vigt. Linan är märkt med en garnända på hvar 5:te famn. Vid 10 famnar slås en knut på garnändan, vid 20 famnar 2 o. s. v.; 50 famnar utmärkas med en liten remsa af läder. Såväl hand- som djuplod är i nedre änden något utskölpadt. I håligheten fastsmetas s. k. lodtalg, en blandning af talg och rifven krita, på det att sand, små snäckor o. d. (»bottensatsen») må kunna fastna deri, och man sålunda må kunna bedöma bottnens beskaffenhet, hvilket stundom kan vara af mycken vigt. Talgen afskäres för hvarje gång djuplodet kommer upp, och ny talg insmetas. Hvarje sådant bottenprof jämte anteckning om djupet dervid kallas ett lodskott. Då man skall loda med djuplod, eller, som det heter på sjömansspråk, »mana linan», ledes linan akterifrån och förut, utombords, fri från alla hinder. Lodet fastsättes (påstickes) förut. Längs fartygets sidor äro på korta afstånd utställda män, af hvilka hvar och en håller några bukter af den uppkransade linan i handen. Då lodet blifvit kastadt, släpper hvarje man efter hand sina bukter under utrop »linan klar», så att lodet utan hinder löper till bottnen. För att underlätta djuplodningen finnas många olika lodapparater inventerade. Under fartygets framfart skulle, om djupet är stort, linan, då lodet nått bottnen, komma att visa betydligt snedt i vattnet och djupet till följd deraf blifva betydligt större än lodräta afståndet från vattenytan till bottnen. För att undvika denna olägenhet begagnar man i allmänhet en af Burt uppfunnen apparat, bestående af en träkloss med en trissa, öfver hvilken linan löper, samt en vid klossen fäst och med luft fylld segeldukspåse, som uppbär träklossen. Så länge linan löper ut, hålles träklossen upp och ned i vattnet; men då lodet nått bottnen och dragningen nedåt minskats, flyter klossen upp och qvarblifver på samma ställe vid linans inhalning, sålunda angifvande djupet. Figurerna angifva tydligare såväl klossens
och påsens inrättning som sjelfva sättet att mäta djupet. En egendomlig lodapparat är uppfunnen af kapten J. Ericsson (1835), grundande sig på vattnets tilltagande tryck mot djupet. I ett litet graderadt glasrör intränger vattnet, till följd af luftens hoppressning, mer eller mindre på större eller mindre djup. Det i röret qvarstannande vattnet, som väl kan komma in i röret, men ej ut derifrån, angifver på en skala
djupet. Med denna apparat kan dock icke mindre än 10 famnars djup uppmätas. Masseys lodapparat grundar sig på propellern. Vid nedlöpandet snurrar nämligen lodet omkring till följd af å detsamma anbragta vingar. Antalet hvarf, som motsvarar djupet, angifves af en å apparaten anbragt visare. Apparaten är dock icke fullt tillförlitlig. Emellertid hafva förbättringar på senare tider verkstälts, som gjort apparaten fullt tillfredsställande. En sådan är den af W. Thomson inventerade eller, rättare, förbättrade. I stället för hamplina begagnas numera oftast smal jerntross, s. k. pianosträng. Djuploden äro äfven tyngre; man har sådana af ända till 45 kg. vigt. Man eger nu apparater, med hvilka man på samma gång mäter vattnets djup och temperatur vid bottnen, undersöker bottnens beskaffenhet samt upphemtar vattenprof från betydligt djup. Då djupet är mycket stort, blir linans upphalning naturligtvis mycket besvärlig och långvarig. Man brukar derför vid vetenskapliga djuplodningar upprulla linan på valsar eller trummor med tillhjelp af ångmaskinen. Stundom brukar man låta linan uppe på däck löpa genom ett s. k. räkneblock. å hvilket en visare angifver till hur stor längd linan är ute. Vid sådana större lodningsapparater förekommer icke någon »maning» af linan, utan der utlöper den direkt från valsen, på hvilken den är upplindad. -- 2. Enligt det äldre (före 1855) svenska vigtsystemet = 1/32 skålpund viktualievigt = 4 qvintin = 13,3 gram. Såsom medicinalvigt var lod = 1/2 uns = 4 drakmer = 14,9 gram. Såsom guld- och silfvervigt var lod = 1/16 af 1 lödig mark = 4 qvintin = 13,9 gram (guld) l. 13,2 gram (silfver). Lod är äfven probervigt för arbetadt, legeradt silfver och betecknar såsom sådan 1/16 så att t. ex. en tolflödig silfverlegering innehåller 12/16 = 3/4 af sin vigt silfver och 4/16 = 1/4 af sin vigt annan metall (koppar). Detta lod delas i 18 grän. Den i lod och grän uttryckta finheten af en silfverlegering kallar man dess lödighet. I myntväsendet uttryckes numera silfrets finhet i tusendelar. - 3. Tekn. Se Lödning. 1. L. H.