Logos

Logos, Grek., ord, förnuft, betyder i den stoiska filosofien det verldsalltet genomträngande förnuftet. I den judisk-alexandrinska religionsfilosofien, som sammansmälte grekiska filosofem med Gamla testamentets religiösa åskådningssätt, blef ordet, till följd af sin dubbla betydelse af »förnuft» och »ord», beteckning för den eviga gudomliga tanken, som i sig innefattar den urbildliga eller osynliga verlden. Men såvidt som denna tanke i sig innefattade äfven totaliteten af de i den synliga verlden verksamma gudomliga krafterna, betecknade logos derjämte det gudomliga skapareordet, hvilket såsom den ur Guds passivitet framgångna gudomliga tanken är den personifierade principen för verldsskapelsen samt för all gudomlig skapareverksamhet och uppenbarelse i sinneverlden. I midten af 2:dra årh. började filosofiskt bildade kyrkolärare att begagna denna uppfattning till försvar för kristendomen gent emot den grekiska filosofien och att betrakta den kristna religionen såsom den fullkomliga uppenbarelsen af det gudomliga logos, hvilket varit verksamt redan i hedendomen, men i Jesus Kristus fått kött. Genom Johannes' evangelium infördes logos-idén alltmera i den kyrkliga föreställningskretsen. För en tid, som i Kristus såg icke en blott menniska, men likväl drog i betänkande att låta den evige Guden sjelf uppträda i menniskogestalt, måste en lära vara välkommen, hvilken gick medelvägen emellan dessa båda åskådningssätt och i Kristus såg ett gudomligt, men Gud underordnadt väsende. Dock vann logosläran endast småningom erkännande, och ännu i slutet af 2:dra årh. förkastades densamma i Rom såsom tvåguderi.