Lokman

Lokman, arabisk fabeldiktare. Egentligen känner den judiska och arabiska traditionen tvänne visa män med namnet L., hvilka dock ofta i deras literatur sammanblandats och förvexlats. Om den äldre L., som tillhörde den arabiska stammen 'ad, berättas, att han fått sig tilldelad 7 gamars lifstid (hvar och en beräknad till 80 år); och på dessa L:s gamar, som alla hade särskilda namn, finner man ofta anspelningar hos arabiska poeter. Den yngre, »L. den vise», som omtalas i den efter honom benämnda 31:sta suran af koran, lefde, enligt judiska traditioner, på Davids tid i nabatéernas land, emellan Döda och Röda hafvet. Derenbourg (»Fables de Loqmân le sage», 1850) har sökt bevisa, att denne L., hvilken arabiska kommentatorer göra till son af Jobs nevö Ba'ura, är på etymologiska grunder identisk med Be'ors son Bileam (se d. o.). Han blef berömd dels genom sin vishet, dels genom sitt predikande af den ende rätte Guden emot de hedniske nabatéernas mångguderi, och honom, liksom Diogenes och andra vise, tillskrifvas en mängd populära vishetsord, epigrammatiska anekdoter och tänkespråk, sedelärande fabler o. dyl. Men de under hans namn bekanta 41 fablerna, hvilka tydligen leda sitt ursprung från Syntipas' och Aisopos' grekiska fabler och ej omnämnas af någon arabisk författare, äro af långt senare, sannolikt kristen härkomst. Bekanta redan i 13:de årh., hafva de, ehuru skrifna på dålig arabiska, allmänt nyttjats som första öfningsbok i detta språk. De utgåfvos först af Erpenius (Leiden 1615); och af de följande, ytterst talrika editionerna äro de bästa Rödigers (2:dra uppl. 1839) och den ofvannämnda Derenbourgs (1850). L:s graf visas såväl i Jemen (den äldres) som vid Tiberias-sjön och annanstädes (den yngres). H. A.