Lucifer

Lucifer, biskop i Caralis (Cagliari), hvaraf han fick tillnamnet Caralitanus, var en högst ifrig anhängare af Athanasius och nicenska bekännelsen. När kejsar Konstantins genomdrifvit, att denna utdömdes på synoden i Arles (353), for L., i sällskap med Pancratius och Hilarius, på uppdrag af påfven Liberius till kejsarehofvet för att utverka ett oveldigt kyrkomötes hållande. Den nya synoden i Milano (355) upprepade likväl domen öfver Athanasius, och L. måste gå i landsflykt. Denna upphäfdes 362 genom Julianus' edikt. Men då Athanasius på Alexandria-synoden s. å. utverkade ett försonligt tillvägagående mot de prester, som mot sin vilja nödgats antaga arianska läran, ogillade L. detta och höll sig sedan i schismatisk tillbakadragenhet från en »besmittad» kyrka, som ej nog strängt värnade om rättrogenheten. L:s under landsflykten författade stridsskrifter (De non parcendis in Deum delinquentibus, De regibus apostaticis, Moriendum esse pro Dei filio m. fl.) äro märkliga för sina högst våldsamma utfall mot kejsar Konstantius. De utgåfvos samlade 1586 (flere uppl.). L. dog i Cagliari 371. Af folket på Sardinien hålles han för helgon, men han har ej blifvit kanoniserad. -- L:s sekt, luciferianerna, egde icke bestånd länge efter stiftarens död och synes ej hafva formulerat sin lära. Sektens stamhåll var Sardinien, hvarjämte den hade försänkningar i Spanien, Trier, Rom och Österlandet.