Sida 89
Lucia ...
mundi» och »Gemma animae», alla författade af skolastikern Honorius Augustodunensis, en fransk preslbyter från Autun i början af 12:te årh. Af detta innehåll förekommo äfven rimmade omskrifningar. På svenska hafva funnits både öfversättningar och fria bearbetningar efter nämnda källor, men af dem qvarstå nu spår endast i kataloger samt 16 handskrifna sidor (troligen från 1430-talet) i kongl. biblioteket. En dansk lucidarius trycktes 1510 (den är utgifven 1849 af Det nordiske literatursamfund genom C. J. Brandt, som i inledningen ger en historik öfver ämnet). Den danska folkboken »Mester Lucidarius», som är af öfvervägande biblisk-historiskt innehåll och omtrycktes ända in på 1700-talet, var en senare bearbetning, ur hvilken de katolska elementen och de mest stötande vidskepelserna aflägsnats.
Lucidor. Se Johansson, Lars.
Lucien Bonaparte [lyssiä'ng], furste af Canino. Se Bonaparte 3.
Lucifer (af Lat. lux, genit. lucis, ljus, och ferre, bära, bringa). 1. »Ljusbringaren», morgonstjernan l. planeten Venus, som går upp före solen om morgnarna (jfr Fosforos och Hesperus). L. framställes i den antika konsten såsom en ridande eller vingad gosse med fackla i handen. -- 2. I den kristna medeltidens föreställning djefvulen l. mörkrets furste (till följd af att uttrycket hos Esaias 14: 12: »Huru är du af himmelen fallen, du sköna morgonstjerna», hvilket är riktadt mot konungen af Babylon, för kyrkofäderna gällde såsom en allegorisk hänsyftning på Satan). L. troddes herska öfver demonernas rike (eld- och svafvelsjön) innerst i den ihåliga jorden. -- Jfr Djefvul.
Lucifer, biskop i Caralis (Cagliari), hvaraf han fick tillnamnet Caralitanus, var en högst ifrig anhängare af Athanasius och nicenska bekännelsen. När kejsar Konstantins genomdrifvit, att denna utdömdes på synoden i Arles (353), for L., i sällskap med Pancratius och Hilarius, på uppdrag af påfven Liberius till kejsarehofvet för att utverka ett oveldigt kyrkomötes hållande. Den nya synoden i Milano (355) upprepade likväl domen öfver Athanasius, och L. måste gå i landsflykt. Denna upphäfdes 362 genom Julianus' edikt. Men då Athanasius på Alexandria-synoden s. å. utverkade ett försonligt tillvägagående mot de prester, som mot sin vilja nödgats antaga arianska läran, ogillade L. detta och höll sig sedan i schismatisk tillbakadragenhet från en »besmittad» kyrka, som ej nog strängt värnade om rättrogenheten. L:s under landsflykten författade stridsskrifter (De non parcendis in Deum delinquentibus, De regibus apostaticis, Moriendum esse pro Dei filio m. fl.) äro märkliga för sina högst våldsamma utfall mot kejsar Konstantius. De utgåfvos samlade 1586 (flere uppl.). L. dog i Cagliari 371. Af folket på Sardinien hålles han för helgon, men han har ej blifvit kanoniserad. -- L:s sekt, luciferianerna, egde icke bestånd länge efter stiftarens död och synes ej hafva formulerat sin lära. Sektens stamhåll var Sardinien, hvarjämte den hade försänkningar i Spanien, Trier, Rom och Österlandet.
Lucifera (af Lat. lux, ljus, och ferre, bära), ett af Dianas binamn. Se Daduchos.
Luciferianer, en sekt. Se Lucifer, biskop.
Lucilius, Cajus, romersk skald, samtidig med Scipio Africanus d. y. och Laelius, hvilkas vänkrets han tillhörde. Födelseåret uppgifves vanligen till 148 (möjligen dock 180) och dödsåret till 103 f. Kr. L. härstammade från en välmående riddarefamilj i Suessa Aurunca i Latium och förrättade krigstjenst i Scipios fältherrekohort vid Numantia (134). Hufvudsakligen sysselsatte han sig med studier och skaldeverksamhet. Begåfvad med skarp iakttagelseförmåga och qvickhet, förstod han att upptäcka tidens lyten och svagheter samt att öfver dem kasta löjets skimmer. Han framställde i dikter af blandadt innehåll (saturae) sina tankar öfver samtiden, hvilken han ställde i motsats till den äldre, under det han frimodigt och kraftigt gisslade dess urartande och öfverdrifter. Dock var han ingalunda en romare af forntidens skola, utan hade, liksom den scipionska kretsen öfver hufvud, öppen blick för de ändrade förhållandena i verldsstaden och verldsriket. L. kan anses såsom den egentlige skaparen af den romerska satiren, hvilken efter honom utbildades af Horatius. Han skref företrädesvis för den literära medelklassen, på hvilken hans folkliga skämtlynne godt kunde slå an. I språk och uttryckssätt är han något hård; versifikationen är knagglig. Många, men korta fragment finnas i behåll af hans 30 böcker, bland hvilka en del -- de till tiden föregående -- är författad på jambisk-trokeiskt, en annan del -- de yngre -- på hexametriskt versmått. Aterstoderna af hans dikter äro dock ingalunda tillräckliga att lemna en verklig inblick i arten af hans diktning, om hvilken man dock kan någorlunda göra sig föreställning genom studium af hans efterbildare Horatius, som meddelat flere för L. karakteristiska drag. R. Tdh.
Ludna, Rom. mytol., binamn för Juno (stundom äfven för Diana). Se Juno.
Lucioperca. Se Gös-slägtet.
Lucius, 3 påfvar. -- Lucius I innehade 252--253, sannolikt endast i 8 månader, den påfliga värdigheten. Att han dött martyrdöden är ett ogrundadt antagande. -- Lucius II, påfve 1144--45, hette förut Gherardo da Caccianemici och härstammade från Bologna. Han måste bekämpa ett demokratiskt parti, som svärmade för den gamla romerska republikens återställande. Redan innan ett afgörande vapenskifte inträffade, afled dock L., efter 9 månaders regering. En senare, oriktig sägen låter honom dödas genom stenkastning vid en stormning af Capitolium. -- Lucius III, påfve 1181--85, föddes i Lucca och hette ursprungligen Ubaldo Allucingoli. Han var år 1176 underhandlare mellan kejsar Fredrik I och påfven Alexander III efter slaget vid Legnano. Sjelf låg han under sitt pontifikat i tvist med kejsaren och afslog dennes anbud om förlikning. Han hade knappt hunnit taga påfvestolen i besittning, då han fördrefs af romarna. Han uppehöll sig sedermera för det mesta i Verona, der han afled 1185.
Lucius, Robert, preussisk statsman, f. 1835, deltog 1859 och 1860--61 såsom läkare i
Källa: Project Runeberg ·
