Sida 90
Lucia ...
vetenskapliga expeditioner till Marokko och östra Asien, blef 1870 ledamot af preussiska deputeradekammaren och riksdagen samt är sedan 1879 preussisk jordbruksminister.
Lucka. 1. Skeppsb., en i ett fartygs däck befintlig fyrkantig öppning, hvars ändamål är att medgifva kommunikation emellan rummen öfver och under det ifrågavarande däcket; äfven betäckningen öfver en sådan öppning kallas vanligen lucka. -- Med luck-karm förstås den öfver däcket uppskjutande karm af trä eller jern, som omgifver lucköppningen, och hvars ändamål är att förhindra på däcket rinnande vatten att komma ned igenom lucköppningen. Luck-karmen till en lastrumslucka är försedd med åtskilliga jernbeslag dels för att dermed fastlåsa luckbetäckningen, dels för att »skalka» luckan, hvarmed förstås att så täta den, att vatten, som sköljer öfver densamma, ej må kunna tränga sig ned igenom springan emellan luck-karmen och luckbetäckningen. -- Om en lucköppning endast eller hufvudsakligast är afsedd för persontrafik, förses den oftast med en på luck-karmen uppbyggd »kapp» (se d. o.). -- 2. Krigsv., det mellanrum, som lemnas emellan tvänne bredvid hvarandra stående truppafdelningar. 1. J. G. B.
Luckau, stad i preussiska regeringsområdet Frankfurt (prov. Brandenburg), vid Sprees biflod Berste och vid jernvägen emellan Berlin och Dresden. 4,684 innev. (1880). L. var d. 4 Juni 1813 skådeplats för en fäktning, genom hvilken general Bülow med en del preussiska trupper hindrade den från Bautzen kommande franska kåren Oudinots försök att tränga fram till Berlin.
Luckenwalde, stad i preussiska regeringsområdet Potsdam (prov. Brandenburg), vid jernvägen Berlin-Halle. 14,706 innev. (1880). L:s många klädes- och andra yllefabriker äro bland de största i Preussen. Staden har äfven flere hattfabriker, bomulls- och linneväfverier, maskinfabriker, pappersbruk m. m.
Luckner [franskt utt. lyknär], Nikolaus (Nicolas), grefve, fransk marskalk, f. 1722 i Öfre Pfalz, erhöll sin uppfostran i jesuitkollegiet i Passau, trädde först i holländsk, derefter i hannoversk och preussisk krigstjenst, utmärkte sig i den sistnämnda såsom husaröfverste i sjuåriga kriget, i synnerhet vid Rossbach, och trädde 1763 såsom generallöjtnant i fransk tjenst. År 1778 blef han naturaliserad i Danmark (han egde ansenliga gods i Holstein) och upphöjdes 1784 i danskt grefligt stånd, slöt sig 1790 till det revolutionära partiet och befordrades d. 28 Dec. 1791 till marskalk af Frankrike. 1792 erhöll L. öfverbefälet öfver nordarmén, intog Menin och Courtray, men förlorade åter dessa städer och måste dela Rhens försvar med Lafayette, som invecklade honom i sina kontrarevolutionära planer. I början af Aug. 1792 blef L. kallad inför nationalförsamlingen och blottställde der sin medbefälhafvare på det svåraste. Efter d. 10 Aug. och Lafayettes flykt erhöll L. med titel af generalissimus uppdrag att i trakten af Châlons sur Marne bilda en ny reservhär, men lade så ringa energi i dagen, att Konventet satte öfverste Laclos vid hans sida. Sårad deraf, begaf han sig till Paris för att försvara sig, men blef kastad i fängelse, dömd till döden och d. 4 Jan. 1794 guillotinerad.
Lucknow [la'knau], engelsk form för Lakhnau (se d. o.).
Lucon [lyså'ng], stad i franska depart. Vendée, vid jernvägen emellan Nantes och La Rochelle samt norra kanten af de på holländskt sätt kanaliserade Marais (se Vendée), genom en segelbar kanal förenad med hafvet (Aiguillon-viken). Omkr. 6,500 innev. Biskopssäte.
Lucon l. Luzon, den största ön bland Filippinerna (se d. o.).
Lucretia [-tsia], dotter af romaren Spurius Lucretius Tricipitinus och gift med L. Tarquinius från Collatia, var frejdad för sin ovanliga skönhet och sitt kyska väsende. Dessa egenskaper upptände hos den unge Sextus Tarquinius, son till konung Tarquinius (med tillnamnet Superbus), en häftig lidelse, som han slutligen i mannens frånvaro med list och våld tillfredsställde. Lucretia lät derefter hemkalla sin man och sina närmaste samt dödade sig inför deras ögon efter att hafva omtalat Sextus' våldsgerning. Då utbrast det länge närda missnöjet i öppet uppror, som hade till följd konung Tarquinius' afsättning och konungamaktens afskaffande i Rom (509 f. Kr.). R. Tdh.
Lucretius [-tsius], Titus L. Carus, romersk filosof och skald. Hans födelseår uppgifves vanligen till 98, dödsåret till 55 (eller 51) f. Kr. L. egnade sig åt filosofiska studier och fann under de oroliga tiderna tröst i Epikuros' läror, hvilka han förstod att sätta i system. Hänförd af en varm och fast öfvertygelse om sanningen af de åsigter, till hvilka han kommit, kände han sig kallad att utbreda dem bland sina landsmän och skingra de gängse föreställningarna om menniskornas förhållande till gudarna samt dödsfruktan m. m. Sålunda blef han författare till lärodikten De rerum natura (Om tingens väsende; 6 böcker), ställd till skalden Memmius. Den innehåller läran om verldens uppkomst genom en otalig mängd atomer, vidare en framställning af själen såsom äfvenledes materiel och af våra föreställningar och känslor såsom beroende af sinliga förnimmelser, slutligen förklaring af meteorologiska och andra företeelser. L:s' rika begåfning och hans hänförelse för sin uppgift satte honom i stånd att gifva en verkligt intresseväckande framställning af det i sig sjelf något torra och opoetiska ämnet. Kraftig i sin bevisning, lefvande i sin öfvertygelse och ofta högstämd i tonen, förstår han att rycka läsaren med sig. Enstaka skildringar, såsom af pesten i Athen, äro förträffliga. Sjelf klagar han öfver språkets armod, hvilket han gör sig all möda att afhjelpa. Till följd af ämnets beskaffenhet blir dock uttryckssättet, i trots af det obestridligen upphöjda i framställningen, ofta hårdt och i det hela något ojämnt, hvarjämte versen stundom är knagglig. Åtskilligt, som kan vara att anmärka, bör dock måhända tillskrifvas den omständigheten att han ej fick lägga sista handen vid sitt verk. Enligt en icke fullt bestyrkt uppgift undergick
Källa: Project Runeberg ·
