M

M är den trettonde bokstafven i det vanliga europeisk-latinska alfabetet. Bokstafvens äldsta kända, fornsemitiska (moabitiska) form är [tecken], vändt åt venster. Till denna form sluter sig det äldsta grekiska alfabetet (Melos, Kreta), utan annan olikhet än den, som följer af skriftens riktning än åt venster, än åt höger. I yngre grekiska (såväl doriska som joniska) inskrift-alfabet har tecknet gått miste om slutstrecket och uppträder som [tecken] eller M. I handskrifter träffas redan omkr. år 500 e. Kr. M. Ur den första af de båda yngre inskriftformerna (uncialer) låter sig den grekiska minuskeln [my] utan svårighet härleda. Från grekiskan har uncialen M oförändrad öfvergått i det slavisk-cyrilliska alfabetet. En något yngre form, som står nära minuskeln, har lånats af koptiskan. Det chalcidisk-doriska alfabetet uti Italien hade både det urspr. [tecken] och M , och ur dessa former förklaras de fornitaliska alfabetens former: [tecken] [tecken] [tecken] M M, de båda sista specielt latinska, I uncialskrift (4:de och 5:te årh. e. Kr.) visar sig ett rundadt M , något senare half-uncialt m (redan 509). Från dessa typer härstammar dels vårt vanliga »lilla» m, dels frakturstilens M m. I den äldre (urnordiska) runraden har det 20:de tecknet (före l) med betydelse af m vanligast formen [runa], under det M tjenstgör som e. Ur [runa] utvecklade sig i vikingatiden först [runa] och [runa] , som ofta förekomma i synnerhet på jylländska stenar (bl. a. på de bekanta Jellingestenarna), derigenom att de båda stafvarna sammanslogos till en. Senare förenklas detta tecken till [tecken] som är det yngre (kortare) alfabetets vanliga tecken för m och i runraden innehar 4:de platsen i den 3:dje ätten (Týs ätt), efter l. -- M (m) är nästan aldrig tecken för annat än m-ljud. I Fr. utmärker dock vokal + m nasalerad vokal. Tecknets namn är i Hebr. mem, i Grek. my, i nyare språk ämm; runan heter madher (man).

Det vanliga m-ljudet, som vi hafva i t. ex. Sv. man, kom, är en tonande-svag bilabial nasal resonant. Det bildas sålunda, att talströmmen först i struphufvudet vid gången emellan de till hvarandra närmade och i regelbundna vibrationer försatta röstbanden blir tonande samt derefter passerar genom svalget och näsan, under det vägen genom munnen är spärrad på det sätt att läpparna tätt sluta sig till hvarandra. Den i struphufvudet frambragta grundtonen förändras alltså genom resonans af näs- och munhålornas egentoner. Är vid luftens gång genom struphufvudet ljudspringan vidöppen, så att röstbanden icke sättas i rörelse, uppstår ett tonlöst m, som för örat endast obetydligt skiljer sig från tonlöst n- eller äng-ljud. Svenskan har tonlöst m i det vanliga uttalet af sarkasm, rytm. Uttalar man i dessa ord ett tonande m, får det förra tre, det andra två stafvelser. Tonlöst m finnes i jämtländskan före tonlösa explosivor, t. ex. i jamt (»jämte» = innevånare i Jämtland). Ett tredje m höres ofta före f, t. ex. i ordet kamfer. Om underläppen lägger sig mot öfre framtänderna i st. f. mot öfverläppen, liksom fallet är vid bildningen af det följande f (lokal regressiv assimilation), uppstår nämligen ett denti-labialt m. Slutligen kan m äfven mouilleras derigenom att tungans främre del, samtidigt med att de öfriga språkverktygen intaga den för m:s bildning nödiga ställningen, höjes i i-läge, hvarigenom man samtidigt får m- och i-ljud, som t. ex. i R. mjetj, Polsk. miecz, svärd. M-ljudet tecknas i alla språk med europeisk-latinsk skrift oföränderligen med m. Mouilleradt m tecknas i polska mi, i ryska m med följande mouilleringstecken eller också m med följande särskildt vokaltecken, som i sig anses innesluta mouilleringstecken + vokal.

Om det indo-europeiska m-ljudets historia är föga att säga, enär det i de allra flesta fall bibehållit sig oförändradt. Dock har det i alla germanska språk öfvergått till n före d, såsom synes t. ex. af Sv. sand = Gr. amathos (för samadhos) och af T. schande jämfördt med Sv. skam, vidare bortfallit i obetonadt slutljud, t. ex. Sv. nio = Lat. novem (för nevem). I de nordiska språken har m mycket ofta (i Isl. alltid) assimilerats med följande p, t. ex. i i kapp = i kamp (lån från tyskan), kläpp = klimp, dialekternas sopp = svamp. Nytt m-ljud har svenskan skaffat sig af gammalt v före n, t. ex. hamn = D. havn, domna = dufna, och stundom af n före b, t. ex. hambo-polka för Hanebo-polska, umbära för und-bära (jfr und-vika). Märkligt är, att nysvenskan regelbundet förlängt m-ljudet efter betonad vokal, t. ex. hemma (Fornsv. hema) timme (Fornsv. time), rymma (Fornsv. ryma) o. s. v., sällan dock efter a, t. ex. lam, gam, ram, tam. Lll. Ad. N-n. På franska mynt betecknar M myntningsorten Toulouse, på spanska Madrid, på italienska Milano. -- Mass. l. Ms. är den officiella förkortningen för nord-amerikanska staten Massachusetts, Md. för Maryland, Me. för Maine, Mich. l. Mn. för Michigan, Minn. l. Ma. för Minnesota, Miss. l. Mi för Mississippi och Mo. för Missouri. -- Inom artilleriväsendet betyder m modell (t. ex. m/81 på en kanon = »af 1881 års modell»). -- Dessutom förekommer M (m), ensamt eller som begynnelsebokstaf, i åtskilliga andra förkortningar:

1. Romerska och latinska taltecken, namn, titlar och inskrifter.

M = 1,000; MM = 2,000.

[M + streck] = 1,000,000.

M. = Manlius, Marcus, Marius, Mucius.

M. = magister, magnus, martyr, mater, memoria, mensis, monumentum, mortuus, municipium m. m.

M. A. = magister artium (se Artium lib. mag. och Magister).

Mag. = magister.

M. D. = Magno Deo, manibus diis (se Manes), medicine doktor.

M. F. = monumentum fecit, (N. N.) gjorde vården.

M. J. = Maximo Jovi.

M. L. (M. C.) = medicinae licentiatus (candidatus).

m. m. = mutatis mutandis (se d. o.)

Mon. = moneta, mynt.

M. P. = mounumentum posuit, (N. N.) reste vården.

m. p. (mp.) = manu propria, egenhändigt.

M. S. = memoriae sacrum, helgadt åt minnet; manu scriptum.

Ms l. Mscrpt (plur. Mss) = manuscriptum (plur. m. scripta), handskrift.

2. Engelska och franska förkortningar.

M = monsieur.

M. A. = master of arts, magister.

M. C. = member of congress, medlem af (den amerikanska) kongressen.

Mdes = mesdames (se Madame).

Mess., Messrs = messieurs (se Monsieur).

Mgr = monseigneur.

M. M. = messieurs (se Monsieur).

Mme = madame.

M. P. = member of parliament, parlamentsledamot.

Mr = master [mi'ster], Herr (framför namn).

Mrs = mistress [mi'ssis], Fru (framför namn); messieurs (se Monsieur).

Ms = miss, fröken.

Mssrs = messieurs (se Monsieur).

3. Kemiska och farmacevtiska tecken.

Mg = Magnesium.

mol. = molekyl.

mol. v. = molekylarvigt.

m. = misce (misceatur) = blanda! (bör blandas).

m. d. s. = misce, da, signa = blanda, utlemna, påteckna!

m. f. p. = misce, fiat pulvis = blanda, så att det blir (ett likartadt) pulver.

m:r, d:r, s:r = misceatur, detur, signetur = blandas, utlemnas och påtecknas.

4. Mynt, mått, vigt, tidsbestämmelser m. m.

M. = mark.

m. = meter.

m. = middag (kl. 12 på dagen).

mer. = meridian.

mg. = milligram.

mill. = million.

min. = minut.

mm. = millimeter.

mom. = moment.

5. Grammatiska och musikaliska tecken.

m. = maskulinum.

med. = medium.

Med. Lat. = medeltidslatin.

mod. = modus.

M. = manual; metronom.

m. = mano l. main, hand.

manc. = mancando, aftagande.

m. d. = mano destra, main droite, högra handen.

mf. = mezzo forte, halfstarkt.

m. g. = main gauche, venstra handen.

M. M. = Mälzels metronom.

mp. = meno piano, mindre sakta; mezzo piano, halfsvagt.

m. s. = mano sinistra, venstra handen.

m. v. = mezza voce, med half röst.

Mag. = magister.

m. a. o. = med andra ord.

M. D. = medicine doktor.

m. fl. = med flere.

M. H. = min herre; mina herrar; mitt herrskap.

M. K. = medicine kandidat.

M. L. = medicine licentiat.

m. m. = med mera.

Ms (plur. Mss) = manuskript, handskrift.

M:t (Maj:t) = majestät.