Magyarerna

Magyarerna [madjarerna], Ung. magyarok [må'djarok], sing. magyar [må'djar], hufvudmassan af Ungerns befolkning, tillhöra den ugriska grenen af den finsk-ugriska folk- och språkstammen (se Finsk-ugriska språk). Namnets härledning och betydelse äro ovissa. Enligt Castrén och Hunfalvy är ordet »magyarer» ursprungligen samma ord (med betydelsen »förenade») som voguler och ugrer, hvaraf venger, ungrare och andra motsvarande europeiska namnformer härstamma. I likhet med sina stamfränder ostjaker och voguler bodde magyarerna ursprungligen på Uralbergens sluttningar, men råkade senast under 5:te eller 6:te årh. under sina sydvestra grannar bulgarernas och derefter under kazarernas välde. Sedan dessa i förening med uzerna (riktigare: oguserna, se Kumaner) i 9:de årh. underkufvat petsjenjegerna, trängdes magyarerna af dessa senare söderut och delade sig i tvänne horder, af hvilka den ena vid Kaspiska hafvet försvann, och den andra slog sig ned i sydvestra Ryssland, som då bar namnet Atelkuza. motsvarande Besarabien och Moldau. Efter denna tid blir deras historia mera känd. Under sin furste Arpád bistodo de (890-talet) den tyske konungen Arnulf mot Mährens storfurste Svátopluk, men derunder förhärjades deras eget land af petsjenjeger och bulgarer. Magyarerna drogo då vidare vesterut och fördrefvo avarerna från landen kring Maros, Teiss och mellersta Donau, hvilka derefter blefvo deras stadigvarande boplatser och erhöllo namnet magyar ország (magyarland, d. v. s. Ungern). Om deras ströftåg i Tyskland under 10:de årh. och vidare öden se Ungern. -- Den af Vámbéry (»Der ursprung der magyaren», 1882) framställda åsigten att magyarerna skulle vara ett turko-tatariskt folk har ännu icke vunnit någon anhängare. Af de nuvarande magyarerna, hvilkas antal uppskattas till omkr. 6 1/2 mill., bebo omkr. 5 3/4 mill. de stora ungerska slätterna, mest oblandade med andra folkstammar i Teiss-dalen från Tokaj till Szegedin, och bilda absolut majoritet i 29 af det egentliga Ungerns 51 komitat. De öfrige magyarerna bo nästan alla i Siebenbürgen, der der med inbegripande af de likaledes magyariska szeklerna, uppgå till mer än 1/2 mill. Magyarerna äro brakycefaler liksom de flesta andra finsk-ugriska folk, och de förete i kroppsbildning tvänne ganska olika typer. Den ena, mer förädlad och bland de högre klasserna ganska allmän, utmärker sig för en kraftig och smidig medelstor kroppsbyggnad samt anses med rätta i afseende på ansigtsdragens regelbundenhet och, uttrycksfullhet -- stora, mörka, eldiga ögon, bländande hy, fin näsa och mörkt lockigt hår -- öfverträffa alla andra europeiska folktyper. Den andra deremot, som ofta förekommer hos den lägre landtbefolkningen, i synnerhet i mera afskilda trakter, karakteriseras af nästan rundt hufvud, låg panna, mörka, litet snedt ställda ögon, tjocka läppar, svag skäggväxt och undermålig kroppslängd samt påminner ögonskenligen om den i vårt tycke så fula mongoliska typen. Till karakteren skildras magyarerna såsom öppnar ädelmodiga, djerfva och gästfria, men framförallt såsom passionerade, stolta och fosterlandsälskande. Sedan frihetsstriden 1848 och omgestaltningen af Ungerns politiska ställning (1867) har denna fosterlandskärlek företrädesvis tagit formen af hat mot allt utländskt, särskildt tyskt och slaviskt. Om detta också i hög grad bidragit att utveckla deras eget språk och literatur, under det att förut latin, tyska och franska användes inom de bildade klasserna mycket allmännare än magyariskan, så har dock denna afslutenhet utgjort ett stort hinder för en gedignare bildning. Den representativa delen af magyarerna, deras ytterst talrika landtadel, lefver derför också ett egendomligt, borneradt lif, hvars ljus- och skuggsidor ingen bättre skildrat än deras egen berömde romanförfattare M. Jókai. -- Nationaldrägten, som äfven inom de högre klasserna ofta nyttjas vid officiella tillfällen, är särdeles pittoresk och rikt utstyrd. De åtsittande, med snören broderade benkläderna af mörkt kläde räcka blott till knät, der de mötas af de höga, stundom med tofsar i silke och guld prydda stöfvelskaften. Om sommaren bär dock landtbefolkningen korta, vida byxor af hvitt linne- eller bomullstyg. Västen är vanligen af blått kläde, med gula eller hvita knappar. Deröfver bäres den bekanta »dolmány», en åtsittande med snören och knappar utsirad jacka, eller ock en »attila», en kortare broderad rock, och derjämte en större, tjockare med pelsverk besatt tröja (bekes), som i vackert väder fästes med snören öfver venstra axeln. Till öfverrock tjenar en stor, hvit mantel eller, i sträng vinter, en tjock fårskinnspels. Qvinnorna bära vida, veckiga, halflånga kjolar af ljusblått eller grönt kläde, ett oftast rödt eller svart, rikt broderadt lif, som tillslutes om halsen med ett silfverspänne, och deröfver en liten, likaledes, rikt sirad pelströja. Brokiga hufvuddukar och ofta röda stöfletter fullborda toaletten. -- Boningshusen på landet uppföras ännu allmänt nog af soltorkad lera eller af mellan bräder nedstampad jord och förses med halmtak. Icke häller i städerna äro sådana lerhus sällsynta; der vändes ena gafveln åt gatan, och på den åt gården liggande hufvudfasaden gör taket ett utsprång, som uppbäres af träpelare. -- Magyarernas seder och bruk förete ännu mycken råhet, dock hafva de stor lust för musik, i synnerhet zigenarnas, samt för dans i nationaldrägt och sporrar. Utomordentligt karakteristiska äro deras äkta folkmelodier, vanligen vemodiga och gripande, under en egendomligt rytmisk form, och dessa hafva derför ofta tillgodogjorts af den moderna musiken (Liszt, Brahms). Deras nationaldans, csárdás [tsjardasj], har inga bestämda turer, utan vexlar efter de dansandes eget godtycke och de mimiska moment de vilja framställa. -- Jfr Patterson, »The magyars» (1869), Löher, »Die magyaren und andere ungarn» (1874), samt i synnerhet Hunfálvy, »Magyarország ethnographiája» (1876) och »Die magyaren» (1881). H. A.