Magyariska literaturen [madjar-]. Sedan magyarerna i sitt nyeröfrade land, Pannonien, genom monarkiens införande (år 1000) ordnat sitt politiska lif, blef, hufvudsakligen genom Stefan I:s antagande af kristendomen, icke deras eget språk, utan latinet landets officiella, i gudstjensten och folkförsamlingarna använda språk. Först i 15:de årh. och särskildt under Mattias Corvinus' regering (1458--90) kan magyariskan anses hafva börjat utveckla ett verkligt literärt lif. Redan i 11:te årh. funnos i Ungern många klosterskolor, och under den följande tiden grundades flere högskolor under namn af »studium generale», såsom i Veszprém (i 13:de årh.), i Fünfkirchen (1367) och Buda (1388), samt en akademi i Pressburg (1467). Den första tryckta bok i Ungern, »Chronica hungarorum», utkom 1473 i Buda och det första magyariska tryckalster, Pauli bref, i Krakov 1533. Sedan äldsta tider har Ungern i betydligt antal och i alla lärofack egt författare på latinska språket, sådana som Anonymus Belae regis notarius, den okände förf. af »Gesta hungarorum» från 12:te årh., Simon Kézai (»Liber chronicorum» från 13:de årh.) m. fl. Men hela denna literatur är numera af så litet värde, att den här kan saklöst förbigås. Äfven inom den äldsta rent magyariska literaturen (12:te--16:de årh.) står värdet icke i något rimligt förhållande till antalet af författare och arbeten. Med få undantag, såsom Béla György och Bálint Balassa, voro skalderna torra rimsnidare af krönikor, krigssånger o. dyl., och bland de prosaiska arbetena finnes knappt ett enda af vetenskaplig betydenhet för sin tid. En enda, men stor betydelse har dock denna literatur, nämligen den rent språkliga, i det att den dels utvecklade den då ännu obildade magyariskan, dels nu är af stor vigt för oss för kännedomen om språkets tidigare beskaffenhet och historia. De äldsta och vigtigaste språkliga minnesmärkena äro det i en latinsk handskrift i Prag funna »liktalet» Halotti beszéd och en »bön», Könyörgés (från 12:te årh.), publicerade i 1:sta bandet af ungerska akademiens »Régi magyar nyelvemlékek» (Gamla magyariska språkmonument; 1838), vidare, från 13:de årh., det i Königsberg 1863 funna fragmentet af en afhandling om Jungfru Maria, meddeladt i Toldys »Irodalomtörténeti olvasókönyv» (Literaturhistorisk läsebok; B. I, 1868), och ett »fader-vår», intaget i den äldsta ungerska ordboken (»Nomenclatura sex linguarum», 1538), samt från 14:de årh. Szent-Margit-legenda. Något yngre, men vigtigare genom sitt större omfång äro »Wien-kodex» l. »Révai-kodex» (stycken ur Gamla testamentet på magyariska) och »München-kodex» l. »Jászay-kodex» (de fyra evangelierna), bägge från 15:de årh. och, liksom Margareta-legenden, offentliggjorda i I och III d. af »Nyelvemlékek». Från 15:de och 16:de årh. finnes dessutom i behåll en stor mängd skrifter: öfversättningar af bibeldelar, helgonlegender, minnesånger, köpekontrakt m. m. Ungerns förnämste literaturhistoriker, Ferencz Toldy, uppräknar mer än 40 arbeten från denna tid och har sjelf utgifvit det vigtigaste deraf, såsom passionstexter (1856), »Nádorkodex» (1857), prosaförfattare i 16:de årh. (1858), större legendsamlingar (1858--63) m. m. -- Under 17:de årh. grundade jesuiterna flere högre läroanstalter i Tyrnau, Pressburg, Klausenburg m. fl. städer. 1777 flyttades läroverket i Tyrnau till Buda och 1787 till Pest samt upphöjdes till landets universitet. Rikare på gedigna arbeten, särskildt i poesi, är också denna tid (se nedan de särskilda literaturafdelningarna). Men sedan den magyariska literaturen på detta sätt i mer än 2 årh. utvecklats till allt större lifaktighet, inträdde under större delen af 18:de årh., eller från freden i Szatmár (1711) till Josef II:s tronbestigning (1780), en tid af stillastående och dvala, hvarunder i st. f. det magyariska skriftställeriet i Ungern det latinska uppnådde sin högsta blomstring. På latin utgafs sedan 1705 den första tidningen, »Mercurius veridicus», och från 1726 ett slags statskalender (»Schematismus»). I det offentliga lifvet och i skolorna blef latinet åter allenaherskande, men derjämte började tyskan vinna en allt större utbredning bland de bildade klasserna, och en tysk veckoskrift började utkomma redan 1731. Såsom latinska författare utmärkte sig för språkets klassiska elegans Hidi, Hevenesi, Kazy, Novák, Horanyi o. a. Bland de få, som skrefvo på magyariska, förtjena nämnas historieskrifvaren Mihály Cserényi, skalderna Ferencz Faludi och László Amadé samt literatursamlaren Spangár (»Magyar könyvtár», Magyariskt bibliotek, från 1738). -- Den nya period, i hvilken den magyariska literaturen inträdde med Josef II:s regering eller kanske redan under Maria Teresias från 1772, med György Bessenyi och hans literära krets, är till sina grunddrag och sin tendens öfvervägande politisk. Den första magyariska tidningen, »Magyar hirmondó» (Magyarisk budbärare), utgafs 1780 i Pozsony (Pressburg) af Ráth, och från denna tid börjar den i Ungerns hela nyare historia så djupt ingripande språkstriden, magyariskans kamp mot latinet och tyskan. Josef II hade velat i latinets ställe införa tyskan som ämbets- och skolspråk, och under oppositionen deremot stadfästes visserligen på riksdagen 1790--91 latinets privilegier, men blott tillsvidare och provisoriskt. Under Frans I:s regering vann magyariskan allt större insteg inom ämbetsverk och skolor samt blef slutligen genom lag 1832, bekräftad och utvidgad 1840 och 1843, i latinets ställe erkänd som landets enda officiella språk. -- Från och med denna periods, den rent magyariska renaissancens, början hade inom literaturen och företrädesvis inom poesien trenne olika riktningar eller skolor: den franska, den klassiska och den nationella, gjort sig gällande. Den franska skolan hade sitt centrum inom det af Maria Teresia bildade ungerska lifgardet samt odlade i synnerhet dramat och didaktisk poesi i den alexandrinska versens form. Dess förnämsta representanter voro György Bessenyi (1740--1811), Lörincz Orczy (1718--1789), Abrahám Barcsay och den i förtid bortgångne Pál Ányos. Såsom öfversättare af de franska klassiska mönstren utmärkte sig József Péczeli och Sándor Báróczy. -- Den klassiska skolan, som grundades af Dávid Baróti Szabó (1739--1819) och Miklós Révai (1779--1807), sökte på magyariskan tillämpa den klassiska metriken och dess versformer. Hennes förnämste representanter voro Benedek Virág och, senare, Dániel Berzsényi, hvars oden anses täfla med Horatius'. -- Den nationella skolan, representerad af András Dugonics, grefve József Gvadányi (1725--1801) och Adám Horváth, sökte höja nationalkänslan genom att behandla inhemska ämnen och anslöt sig i formen till de äldre magyariske diktarnas fria rytmiska versmått. -- En fjerde riktning sökte förena de föregåendes förtjenster och undvika deras ensidighet. Hit hörde i synnerhet Mihály Csokonay och Gábor Dayka. Alldeles sjelfständig stod den utmärkte diktaren Sándor Kisfaludy (d. 1844), och jämte honom verkade skalderna Ferencz Kölcsey (d. 1838), Károly Kisfaludy (d. 1830) och Mihály Vörösmarty (se nedan) oaflåtligt på att utveckla och rikta det magyariska språket i formelt afseende. Men mer än alla andra betydde i det hänseende Ferencz Kazinczy (se denne), som dels i sina många öfversättningar, dels i sina originalarbeten icke hade något annat mål än modersmålets ans och rykt. En mängd literära tidskrifter grundades, och sedan stiftades literära sällskap, bland hvilka i synnerhet må nämnas A magyar tudományos akademia (1830), som sedermera ombildades till en fullständig vetenskapsakademi (1860) och på hela sitt lands literära lif utöfvat ett större inflytande än kanske någon dylik anstalt i Europa, samt Kisfaludysällskapet (se d. o.) år 1836.
Hvad nu de särskilda literaturgrenarna beträffar, så utgör den lyriska poesien den i alla hänseenden förnämsta produkten af den magyariska folkanden, och enskilda nyare alster måste räknas till det yppersta, som det moderna Europa i denna väg frambragt. Redan i äldsta tider stodo sångarna, kallade hegedüsök (violinspelare) eller lantosok (lutspelare), i stort anseende vid både de högre och de lägre klassernas festligheter. Den förste lyriske diktare af betydenhet var grefve Bálint Balassa (d. 1594), af hvilken dock blott ett fåtal dikter bevarats. I 17:de årh. trängdes lyriken i bakgrunden af en mer didaktisk riktning, eller ock sjöng man i klagande elegier öfver denna verldens fåfänglighet. Hit höra János Rimay (1595--1631), grefve István Koháry (1649--1731), Béla Szenczy Molnár, psalmernas öfversättare, och den som epiker berömde Miklós Zrinyi (1616--1664), hvars få elegier och idyller höra till denna tids bästa alster. I 18:de årh. skref Ferencz Faludi både skämtsamma och allvarliga sånger och László Amadé (1703--1764) naiva kärleksqväden, hvilka dock först 1836 utgåfvos på trycket. Till de berömdare lyriske diktarna under den magyariska renaissancens tid efter 1780 höra de ofvan nämnde Virág (1752--1830), Berzsényi (1776--1836) och Dayka (1768--1796), hvars dikter andas en djupt vemodsfull känsla, den geniale Csokonay (d. 1805), Sándor Kisfaludy samt Kazinczy, Ferencz Kölcsey, Ferencz Verseghy, Döbrentey, András Féry och i synnerhet Károly Kisfaludy. Efter 1830 stod Mihály Vörösmarty (1800--1855) äfven som lyriker öfver alla sina samtida; närmast honom komma Erdélyi, Garay, Bajza, Gergely Czuczor (1800--1866) m. fl. Men alla fördunklades de sedan af Sándor Petöfi, Ungerns störste lyriker. Jämte och efter honom kommo Mihály Tompa och den äfven som lyriker lysande János Arany. I nyare tid hyllade sångare inom denna diktart äro János Vajda, Pál Gyulai, Kálmán Tóth (f. 1830), Emil Ábrányi, Sándor Endrödy m. fl. och af skaldinnor Judit Duka-Takács, Flora Majthényi o. a. Äfven på landsmålen diktades lyriska sånger af Kálmán Lisznyay och Kálmán Thaly m. fl. -- Den egentligen episka poesien framträdde först i 17:de årh. med den ofvannämnde Zrinyi, baron László Liszti och framför alla den populäre, ännu i förra årh. allmänt läste Gyöngyösi (1620--1704). Efter 1780 omhuldades denna riktning företrädesvis af den nationella skolans män: János Konyi, Márton Etédy o. a. I vårt årh. hafva flere utmärkta episka diktare uppträdt, såsom András Horváth, Garay, Gergely Czuczor, Vörösmarty m. fl. I våra dagar har jämte Károly Szász (f. 1829) Arany (d. 1882) varit nästan den ende, men också Ungerns störste episke skald. Komiska epos hafva skrifvits af Csokonay, Petöfi och Arany. Till den episka diktarten kan man räkna äfven den poetiska novellen, en modern ombildning af det 16:de seklets rimmade historiska berättelser, i hvilken diktart de ofvannämnde Sándor Kisfaludy, Tompa, Petöfi och Arany samt af nyare János Bulla och János Vajda gjort sig kända. Den egentliga sagoliteraturen, redan i 16:de årh. representerad af István Boli, har i nyare tider odlats af Vajda, Petöfi, Tompa och den talangfulla diktarinnan Stephanie Wohl. Folksägner samlades af Kazinczy, Erdélyi o. a. Såsom fabeldiktare nämnas redan i 16:de årh. Gábor Pesti och i nyare tid i synnerhet Fáy. Romansen infördes egentligen af Kölcsey och utbildades sedan af Vörösmarty, Petöfi, Sándor Vachot o. a. Efter längre vacklande mellan lyrisk och episk hållning erhöll balladen först af Arany en på en gång tragisk och starkt nationel färg. Bland den stora mängden ballader i nyare tid äro Lajos Tolnai's och de af Kriza undertiteln Vadrózsák (Vilda rosor, 1863) utgifna székler-balladerna de bästa. Folkvisor o. dyl. samlades af Pál Gyulai under titeln Magyar népköltesi gyüjtemény (2 bd. 1872) samt ordstäf af Erdélyi och Ballagi (2 bd, 1850). -- Dramatiska arbeten förekomma redan i 16:de årh., såsom det märkliga folkskådespelet Balassi Menyhárt, men försvinna sedan till slutet af 18:de årh., då den första magyariska teatern öppnades (1790). Skådespel skrefvos då i otrolig mängd (250 på 5 år), men voro antingen obetydliga eller ock öfversättningar från Shakspeare, Kotzebue, Göthe m. fl. Den äkta inhemska dramatiken börjar först med Károly Kisfaludy, hvars skådespel ännu i dag ses med nöje. Det mest populära sorgspelet är Bánk Bán (Banen Benedikt) af József Katona (1792--1830). Bland dramatiska författare märkas vidare Vörösmarty, Zsigmond Czakó, Károly Obernyik m. fl. samt af nyare Gergely Csiky (Ellenállhatatlan, Oemotståndlig, 1878) och Antal Varady (Tamora, 1879). Af lustspelsdiktare må nämnas K. Kisfaludy, Jozsef Gaal, Ignác Nagy och i synnerhet Ede Szigligeti, hvars första namn var József Szathmáry (1814--1878), den populäraste och produktivaste af Ungerns dramaturger. Som betydande läsdrama förtjenar nämnas Imre Madách's Az ember tragediája (Menniskans tragedi, 1861). -- Romanen i vidsträcktare mening anses hafva blifvit införd af Dugonics, som skref sentimentalt chevalereska berättelser. Men han och hans samtida Konyi öfverträffades vida af Jósika och än mer af Eötvös. Särdeles omtyckta bland moderna författare äro Béla, Pálffy, Károly Szatmáry och framför andra den utomordentligt produktive Mór Jókai. Äfven inom novellen finnas flere utmärkta arbeten. Redan de första försöken af K. Kisfaludy, Kölcsey o. a. anslå en naturlig och äkta folklig ton, och fina tecknare af det ungerska lifvet äro Pái Kovács, Lajos Kuthy, baron Zsigmond Kemény samt, bland författarinnor, skådespelerskan Lilla Bulyovszky och, särskildt inom den moderna byhistorien, psevdon. Vas Gereben (József Radakovics). -- En framstående plats inom den moderna magyariska literaturen intages af »kalendrar», »album» o. dyl. Början härmed gjordes af K. Kisfaludy med Aurora (1822). Senare kommo Ellenör (Kontrollör), Emlény (Förgät-mig-ej), Örangyal (Skyddsängeln) o. a. -- Som den nationella rörelsens främste bärare har den magyariska tidningspressen haft ett inflytande, som icke blott i politiskt, utan äfven i literärt hänseende varit mer kraftigt och djupgående än i något annat land. Ehuru tidningar funnits sedan lång tid tillbaka, var det först frihetshjelten och vältalaren Kossuth, som, understödd af Eötvös, gaf pressen denna betydelse genom sin tidning Pesti Hirlap (Pest-nyhetsbladet), hvilken i ett klart och fängslande språk behandlade alla nationens lifsfrågor och i hög grad bidrog till den allvarliga prosastilens tukt och elegans. I dess fotspår följde sedan en mängd andra tidningar, såsom Budapesti hiradó (B. annonstidning), Pesti napló (P.-journal1) m. fl., och äfven dess politiska motståndare verkade literärt i samma riktning. Om pressens utveckling vittna följande siffror: år 1830 funnos 10 magyariska tidningar, 1849: 80, 1850: 9, och 1880: 368 jämte 197 tidningar och tidskrifter på icke-magyariska språk.
Den teologiska literaturen har alltid varit jämförelsevis obetydande, och den filosofiska har hufvudsakligen gått i ledband af den tyska spekulationen, hvarvid i synnerhet Wolf (hos Samuel Köteles), Kant (hos János Imre) och Hegel (hos Erdélyi, Péti o. a.) gjort sig gällande. Ett mer sjelfständigt s. k. »harmonistiskt» system sökte Hetényi och Szontágh grundlägga med Propylaeumok a gyakorlati philosophiához (Prolegomena till den praktiska filos., 1839), men bägge bortrycktes i unga år. -- Ett af den magyariska literaturens bäst odlade fält är det historiska. Af allmänna historiska arbeten förtjena nämnas János Hunfalvys verldshistoria (3 bd 1850) och Szelágyis öfver nyare tiden (1851), men vigtigast äro arbetena öfver landets egen historia. Som de främste författarna anses Mihály Horváth, László Szalay (Magyarország története, Ungerns historia, 2:dra uppl., 5 bd, 1861--1866), och grefve József Teleki (Hunyadiák kora, Hunyadernas tid, 12 bd, 1852--63). Andra speciella bidrag till Ungerns historia lemnade Pál Jászay (1809--1852), Imre Palugyay (1818--1866), György Fejér m. fl. Ett »historiskt bibliotek», Történeti könyvtár, utgafs af Bajza i 6 bd (1843--1845). Deremot är kyrkohistorien ett jämförelsevis föga odladt fält. -- Den inhemska fornforskningen bedrifves med stor framgång och eger sina organ dels i Akademiens tidskrifter, dels ock i Ráths och Rómers Györi történelmi és régészeti füzetek. -- Inom geografien består det mest betydande i reseskildringar af Reguly från Ural och Sibirien, László Podmaniczky från Ryssland och Skandinavien, P. Hunfalvys från Östersjöprovinserna, Vámbéry från Central-Asien och grefve Béla Széchenyi från Kina och Tibet. -- Ungerns statistik har behandlats af Fényes, Imre Palugyay, Csaplovics o. a., på tyska och franska af József Körösi (se d. o.). -- Inom juridik och klassisk filologi finnas ännu ej några betydande sjelfständiga arbeten, men för den senare vetenskapsgrenen synes den af Török Ponori sedan 1877 utgifna Egyetemes philologiai közlöny (Allmänt filologiskt organ) öppna utsigt till en lefvande framtid. Äfven det vetenskapliga studiet af de moderna europeiska språken höjer sig icke öfver en anständig medelmåtta, ehuruväl antalet böcker i tyska, engelska, franska och italienska vittnar om en mer än vanligt spridd kännedom om dessa språk. Öfversättningsliteraturen intager också, som hos alla bildade mindre nationer, ett betydande rum, jämförelsevis minst från tyskan, som ännu nästan hvarje bildad magyar läser som sitt modersmål. Utmärkta öfversättare från klassiska språk eger Ungern i Károly Szabó (Homeros och Evripides), Pál Hunfalvy (Platon), Virág (Isokrates) o. a., och äfven som Shakspeare-tolkare hafva de store skalderna Vörösmarty, Petöfi och Arany gjort sig berömda. Mycket talrika äro äfven öfversättningarna från de mindre literaturerna; »Frithjofs saga», Fr. Bremers och M. S. Schwartz' romaner äro allmänt lästa och omtyckta. -- Ett betydande vetenskapligt värde eger den magyariska literaturen för den orientaliska språkforskningen, med hvilken studiet af magyariskan sjelf nära sammanhänger. Sådana lärde som Coma Körösi (tibetiska), Goldziher (arabiska), Bacher (persiska), Vámbéry (turkiska), Bálint (tatariska), Budenz och Hunfalvy (finsk-ugriska) ega europeiskt rykte och höra till vetenskapens yppersta målsmän. Om studiet af sitt eget språk hafva magyarerna inlagt stora förtjenster. Den första magyariska språkläran, af skalden Cesinge (d. 1472), nu förlorad, utkom flere tiotal af år, innan något annat lefvande europeiskt språk erhöll en grammatik. (Den dernäst äldsta, den tyska, är af år 1499). Den äldsta befintliga är Erdösi's Gramm. hungaro-latina (1536.) Under de följande seklen utkommo flere magyariska språkläror, men sin första vetenskapliga form fick magyariskan genom den ofvan nämnde Miklós Révais epokgörande Elaboratior gramm. hungarica (2:dra fullst. uppl. 1806), hvilken redan långt före Bopp uttalade och bevisade den uppfattning om flexionens uppkomst genom sammansättning af ursprungligen sjelfständiga ord, som utgör grundtanken i Bopps komparativa system. Af tidskrifter för magyarisk språkforskning må nämnas Régi magyar nyelvemlékek, Magyar nyelvésret, Nyelvtudományi közlemények, Toldys Nemzeti könyvtár (1843--47), fortsatt från 1852 under titeln Ujabb nemzeti könyvtár, och Gábor Szarvas' Magyar nyelvör (1872). -- Hvad slutligen den naturvetenskapliga afdelningen af den magyariska literaturen beträffar, hvilken hvarken qvantitativt eller ännu mindre qvalitativt kan mäta sig med den humanistiska, må här blott nämnas, att dess mer betydande arbeten vanligen publiceras i den magyariska akademiens handlingar, och hänvisas för öfrigt till Szinnyeis utmärkta Bibliotheca hungarica historiae naturalis et matheseos 1472--1815 (Budapest, 1878). -- Den bästa magyariska literaturhistoria är Ferencz Toldys A magyar nemzeti irodalom története a legrégibb idöktöl a jelenkorig (3:dje uppl. 1872). God är också Imres A magyar irodalom és nyelv rövid története (4:de uppl. 1878); mindre betydande likartade arbeten finnas af Jámbor, Danielik och Környei. En rikhaltig och för alla tillgänglig öfversigt af magyarernas hela literära verksamhet såväl på alla de olika vetenskapsgrenarnas som på skönliteraturens område har man i den på uppdrag af ungerska akademien utgifna och af Pál Hunfalvy förträffligt redigerade »Literarische berichte aus Ungarn» (4 bd, Budap. 1877--1880), fortsatt af »Ungarische Revue» (4 bd. Budap. 1881--1884), som ännu fortgår under redaktion af Hunfalvy och G. Heinrich. H. A.