Magyariska språket

Magyariska språket [madjar-], de i Ungern och Siebenbürgen bosatte magyarernas modersmål, ett af Europas mest välklingande, men också »svåraste» språk, är en geografiskt isolerad gren af de finsk-ugriska språken (se d. o.) och bildar med sina närmaste fränder, voguliskan och ostjakiskan i nordvestra Sibirien, den ugriska delen af denna språkgrupp. I afseende på magyariskans förhållande till dessa samt till de vestfinska språken i Lappland, Finland och Estland och de östfinska i norra Ryssland må följande anföras. Konsonantismen ansluter sig närmast till ostjakiskan, och i likhet med de östfinska språken saknar magyariskan den för de vestfinska karakteristiska, ursprungligen af accenten framkallade s. k. konsonantförstärkningen (riktigare: konsonantförlängning). Det ursprungliga vokaliska stam-utljudet, som ännu till stor del bevarats i finskan, har magyariskan liksom de flesta öfriga språk förlorat. Deremot utmärker sig magyariskan jämte finskan för ett strängare genomförande af den för hela den altaiska språkstammen karakteristiska vokalharmonien. Såsom gemensamma kännetecken för de tre ugriska språken kan anföras dels den s. k. objektiva konjugationen, der verbalformen innesluter ett pronominalt objekt, i magyariskan oftast 3:dje personen (honom, henne, det, dem), en formbildning, som eljest förekommer blott i mordvinska språket, dels ock saknaden af en inom denna språkstam allmän negativ konjugation. Särskildt karakteristisk för magyariskan är den för hela den öfriga språkstammen främmande användningen af prefix, och i de vanligaste suffixens form och användning närmar sig magyariskan mer än något annat finsk-ugriskt språk till den mera aflägset beslägtade turkiskan. -- Magyariskan nyttjar det latinska alfabetet och utmärker alla långa vokaler med akut accent, hvaremot ordets accent, som alltid ligger på första stafvelsen, icke behöfver någon särskild beteckning. Genom denna bestämning af ordens både qvantitet och accent samt genom sin strängt fonetiska grundval är den magyariska ortografien den bästa något språk eger. Dess alfabet har följande utseende, hvarvid ett från svenskan afvikande uttal angifvits inom parentes : a (nästan som kort å), á (långt a), b, c (ts, dock är den äldre skrifningen cz för detta ljud ännu den allmännare), cs (tsj), d, e (vanligast kort ä, någon gång som i eller ö, stundom betecknadt med resp. é och ë), f, g, gy (dj), h, i, í, j, k, l, ly (lj), m, n, ny (nj), o (kort å), ó (långt å), ö (kort ö), ö (långt ö), p, r, s (sj), sz (s), t, ty (tj), u, ú, ü (kort y), ü (långt y), v, z (lent s), zs (franskt j). Härvid märkes, att alla dubbla tecken, gy, ly, cz, cs, zs etc., i lexikografiskt hänseende betraktas som en enda särskild bokstaf. I en mängd nomina propria förekommer dock ännu en äldre stafning, hvarvid aa läses som á; ew, eo, eö, som ö; y som i; oo som ó; ch, cz, ts som cs, t. ex. Dessewfy [de'sjöfi], Zichy [zi'tsji] o. s. v. Språket undviker diftonger. De i äldre tider och ännu i palócer-dialekten förekommande hafva öfvergått till långa vokaler: ai, ei till é, au till ó l. á, eu till ö. Så äfven ofta i låneord, t. ex. ház af haus, sróf af schraube. Liksom i de flesta andra språk äro äfven inom magyariskan de dialektiska olikheterna hufvudsakligen fonetiska. Toldy räknar för magyariskan 13 dialekter, hvilka dock kunna fördelas i två stora hufvudgrupper: 1) låglandsmålen (T. nieder-ungarisch), förnämligast Debreczen- och Szegedin-dialekterna, hvilka ligga till grund för skriftspråket, och 2) höglandsmålen (T. ober-ungarisch), af hvilka den s. k. palócer-dialekten i de sammanliggande delarna af komitaten Gömör, Borsod, Nógrad och Heves är den ålderdomligaste och för vetenskapen vigtigaste. -- Inom formläran märkes, att magyariskan liksom alla altaiska språk saknar grammatiskt genus. Ingen obestämd artikel finnes, och den bestämda, a (framför vokal az), är fullkomligt oböjlig. Vid deklinationen upptagas ända till 20 kasus, bland dem dock ingen egentlig genitiv. Många af dessa kunna emellertid betraktas som nomen med postpositioner, motsvarande våra prepositioner, ehuru väl den stora skilnaden förefinnes att vid de egentliga, som särskilda ord skrifna och tvåstafviga postpositionerna inträder icke den vokalharmoni, som gör sig strängt gällande vid de enstafviga kasussuffixen, t. ex. ház, hus, szem, öga; adessiv: háznál, vid huset, szemnél, vid ögat; deremot ház alá, under huset, szem alá, under ögat. Genitiven uttryckes så, att det styrande ordet erhåller ett possessivt suffix och det styrda ställes förut i nomin. eller dativ, t. ex. az atya kép-e, fadern bild-hans, az atyanak ház-a (jfr T. dem vater sein haus), faderns hus. Pluralen bildas med ändelsen -k (med harmonisk bindevokal), i några vissa bestämda fall med ja (e, i), och kasus bildas med samma suffix som i sing., t. ex. házak, szemek, dat. házaknak, szemeknek. Adjektivet står som biord enligt regeln före sitt substantiv och är oböjligt, t. ex. a jó nap, den goda dagen, dat. plur. a jó napoknak; som predikat antager det pluraländelse, t. ex. a halak nagyok, fiskarna äro stora. Komparativen bildas med suffixet -bb och superlativen med prefixet leg- framför kompar., t. ex. kis, liten, kisebb, legkisebb. Pronomina possessiva bildas med suffix, t. ex. napom, min dag, szemem, mitt öga, plur. napjaim, mina dagar, szemeim, mina ögon, och till dessa läggas sedan kasussuffixen, t. ex. inessiv: halamban, i min fisk, szememben, i mitt öga. Pronomina personalia én, jag, te, du, ö, han, hon, det, böjas med samma kasustecken, men dessa träda här som prefix framför de nyssnämnda pronominalsuffixen, t. ex. dat. nek-em, åt mig, nek-ed, åt dig, iness. benn-em, i mig, benn-ed, i dig. Vid öfriga pronomina, såsom ez, denne, ki, hvilken, intaga kasustecknen sin vanliga plats som postpositioner. Allmänt tilltalsord är ön, han sjelf, ibland kegyed, din nåd eller något dyl., alltid med verbet i 3:dje pers. sing. och, när flere tilltalas (plur. önök, kegyetek), med 3:dje pers. plur. Egendomligt är att såväl förnamn som titel alltid stå efter tillnamnet, t. ex. Jókai Mór, Teleki László gróf (grefve Ladislaus T.). -- Verbet eger en enda konjugation i den mening att alla verb böjas på samma sätt, men tre genera, som vanligast kallas konjugationer, nämligen, utom den enkla, den objektiva (hvarom se ofvan) och den reflexiv-passiva konjugationen, hvar och en med olika serier af personaländelser, t. ex. kér-sz, du ber, kér-ëd, du ber honom, kézet-ël, du bedes. Dock kunna dessa olika ändelser återföras till en ursprunglig enhet. Dessutom kan verbet genom tillägg af vissa suffix till den enkla stammen utbilda en stor mängd afledda stammar, såsom kausativ (suff. -t), freqventativ (-gaf), potential (-hat), transitiva, intransitiva, reflexiv-passiva m. fl.; och genom kombination af flere suffix uppstår en utomordentlig rikedom af verbalnyanser, hvilka i våra (indo-europeiska) språk knappt kunna exakt återgifvas, t. ex. zár, stänga, zár-at, låta s., zár-at-hat, kunna låta s., zár-at-hat-ik, kunna stängas, o. s. v. Till den enkla eller på detta sätt afledda stammen lägges först modusexponenten (ingen för indik.), -j för konjunktiv-imperativ, -na (-ne) för konditional-optativ, derefter tempusexponenten och sist personaländelserna. Verbet har fyra enkla tempus, presens (utan tempusexpon.), imperf. (tempusexp. -a, -e), perfekt, (tempusexp. -t) och futurum, med tempusexp. -and (-end). Dessutom bildas flere sammansatta tempus i alla tre modus, af hvilka plusqvamp., bildadt af perf. indik. och det oböjda vala eller volt, han var (hade), och futurum, bildadt af infinitiven på -ni och presens af fog, börja, äro de brukligaste, t. ex. vár-tam, jag har väntat, vártam vala, jag hade väntat, vártál vala, du hade väntat, etc., fogok várni, jag skall vänta, fogsz várni, du skall vänta, o. s. v. Magyariskan visar en utomordentlig bildbarhet och rikedom i afledning af substantiv, adjektiv, verb och adverb från hvarandra med en stor mängd till betydelse bestämda suffix, och i syntaktiskt hänseende täflar magyariskan med de klassiska språken i fri ordställning och derpå beroende periodbyggnad. Som språkprof må tjena en rad af Petöfi: Bizd a jó Istenre árva élet-edet, d. ä. ordagrant: »anförtro den gode Guden föräldralösa lifvet-ditt». -- Om det första gramm. studiet af magyariskan se Magyariska literaturen. Den bästa grammatiken i vetenskapligt hänseende är ännu Riedl: »Magyarische grammatik» (1858); mera för praktiskt bruk afsedda äro Ballagi (Bloch): »Gramm. d. ungar. spr.» (8:de uppl. 1881, utgifven af Jónás), Ney: »Anleitung zur erlernung der ungarischen sprache» (20:de uppl., Budap. 1879; efter Ollendorffs metod), Czanyaga: »Taschenbuch der ungar. u. deutsch. conversationssprache» (Budap. 1868), och Ujfalvy: »Eléments de grammaire magyare» (1876). Af ordböcker må nämnas den af Czuczor och Fogarasi på uppdrag af ungerska akademien utgifna »A magyar nyelv szótára» (6 bd, Budap. 1862--74), Loos: »Wörterbuch der ungar. und deutseh. spr.» (2 bd, Budap. 1869--70) och »Wörterbuch der deutsch., ungar. und slóvak. spr.» (2 bd, 1870), samt Ballagi: »Wörterbuch der deutsch. u. ungar. sprachen», I,. II (1857). H. A.