Maina

Maina (af Ital. La Magna), rättare Mani, kallas den kala och bergiga halfön emellan Koron- och Marathonisi-vikarna i södra Morea (Grekland). Namnet framträder redan i senare hälften af 9:de årh., då de ännu oblandade ättlingarna af de gamle hellenske elevthero-lakonerna i sydligaste delen af denna halfö hade sin medelpunkt i den fasta platsen Mani, vid det nuv. Porto Quaglio. Senare århundradens maniater l. mainoter äro med all sannolikhet af blandadt hellenskt och slaviskt blod. De omtalas i historien första gången 1480, då de gjorde osmanerna ett kraftigt motstånd. De underkufvades aldrig fullständigt af dessa och hafva städse innehaft en bättre ställning än de öfrige grekerna. Sedan gammalt funnos bland dem stora familjer, ur hvilka ärftliga höfdingar framgingo, som utöfvade den högre civila och militära myndigheten och upptogo skatterna. Småningom hade 8 eparkier uppstått, hvar och en under en dylik höfding. Den förnämste bland desse kallades sedan 1776 bej. M. afsöndrades då från paschalikatet Morea och ställdes under kapudan-pascha, som bekräftade valet af bej. Vid utbrottet af grekiska revolutionen (1821) var Petros Mauromichalis mainoternas bej. Mainoterna voro bekanta för sina patriarkaiiska seder och sin frihetskärlek, men äfven för sin rofgirighet och blodiga vildhet. Ända intill senaste tid var M. en tummelplats för förbittrade clan- och familjefejder, hvartill i synnerhet den bland dem strängt iakttagna lagen om blodshämd gaf anledning. 1834 gjorde mainoterna uppror mot den grekiska regeringen, men besegrades och återfingo ej sina gamla friheter. M. bildar 2 till nomarkien Lakonien hörande eparkier: Gytheion och Oitylos, med omkr. 40,000 innev.