Sida 327
Mahabaleshwar ...
Rother M., af hvilka den förre upprinner på Fichtelgebirge, 575 m. öfver hafvet, den senare på frankiska Jura. Båda floderna förena sig 5 km. nedanför Kulmbach till den egentliga Main-floden. Under sitt mot v. riktade, men mycket buktade lopp flyter denna förbi städerna Schweinfurt, Würzburg, Aschaffenburg, Offenbach och Frankfurt, hvarunder den upptager bifloderna Itz, Saale, Kinzig och Nidda från h. samt Regnitz och Tauber från v. Flodens längd utgör 590 km., ehuru kortaste afståndet från dess källor till mynningen är endast 260 km. Flodområdet omfattar 27,445 qvkm. Efter föreningen med Regnitz blifver M. segelbar; genom Ludvigskanalen står den i förbindelse med Donau. M:s ringa djup gör dock segelfarten ganska osäker, under torra somrar icke sällan omöjlig ofvanför Offenbach.
Maina (af Ital. La Magna), rättare Mani, kallas den kala och bergiga halfön emellan Koron- och Marathonisi-vikarna i södra Morea (Grekland). Namnet framträder redan i senare hälften af 9:de årh., då de ännu oblandade ättlingarna af de gamle hellenske elevthero-lakonerna i sydligaste delen af denna halfö hade sin medelpunkt i den fasta platsen Mani, vid det nuv. Porto Quaglio. Senare århundradens maniater l. mainoter äro med all sannolikhet af blandadt hellenskt och slaviskt blod. De omtalas i historien första gången 1480, då de gjorde osmanerna ett kraftigt motstånd. De underkufvades aldrig fullständigt af dessa och hafva städse innehaft en bättre ställning än de öfrige grekerna. Sedan gammalt funnos bland dem stora familjer, ur hvilka ärftliga höfdingar framgingo, som utöfvade den högre civila och militära myndigheten och upptogo skatterna. Småningom hade 8 eparkier uppstått, hvar och en under en dylik höfding. Den förnämste bland desse kallades sedan 1776 bej. M. afsöndrades då från paschalikatet Morea och ställdes under kapudan-pascha, som bekräftade valet af bej. Vid utbrottet af grekiska revolutionen (1821) var Petros Mauromichalis mainoternas bej. Mainoterna voro bekanta för sina patriarkaiiska seder och sin frihetskärlek, men äfven för sin rofgirighet och blodiga vildhet. Ända intill senaste tid var M. en tummelplats för förbittrade clan- och familjefejder, hvartill i synnerhet den bland dem strängt iakttagna lagen om blodshämd gaf anledning. 1834 gjorde mainoterna uppror mot den grekiska regeringen, men besegrades och återfingo ej sina gamla friheter. M. bildar 2 till nomarkien Lakonien hörande eparkier: Gytheion och Oitylos, med omkr. 40,000 innev.
Mainader. Se Menader.
Mainardi, Bastiano (Sebastiano di Bartolo), italiensk målare under ungrenaissancen, f. i S. Gimignano, derför af Vasari kallad Bastiano di S. Gimignano, svåger och lärjunge till Domenico Ghirlandajo, var enligt tidsuppgift å arbeten, som ännu finnas i behåll, verksam från 1482; han dog 1513, sannolikt i Florens. Han målade fresker och staiflibilder (i temperafärg) dels i sin födelsestad, dels i Florens, Pisa och Siena. Af hans arbeten finnas några norr om Alperna, t. ex. i Louvre en rundbild af madonnan med barnet och den lille Johannes, i Berlin en stående madonna samt ett vackert porträtt af en ung man, bröstbild i naturlig storlek. C. R. N.
Mainau, ö i Bodensjön, tillhörig storhertigen af Baden och räknad till badensiska kretsen Konstanz. Den är genom en jernbro förenad med fastlandet och har ett storhertigligt lustslott.
Maindron [mängdrå'ng], Étienne Hippolyte, fransk bildhuggare, f. 1801, d. 1884, kom 1825 till Paris, der han först studerade kopparstickarekonsten, men sedan inträdde i David d'Angers' atelier. Han utställde första gången 1834 en stod, framställande En herde biten af en orm. Af hans senare arbeten märkas Velleda (1839, nu i Luxembourg), ett försök att framställa den galliska typen i st. f. den grekiska, Den hel. Genoveva, som afväpnar Attila, kolossalgrupp i kyrkan S. Geneviève, Det förälskade lejonet (1860), Frankrikes resignation (1874) och flere större religiösa bildverk för katedralerna i Sens och Reims, jämte porträttstoder och byster.
Maine [men], den nordöstligaste af Nord-Amerikas Förenta stater, gränsar i ö. och n. till New Brunswick, i n. v. till Quebec, i v. till New Hampshire och i s. ö. till Atlantiska hafvet samt har en areal af 85,570 qvkm. (deraf 8,145 qvkm. upptagas af vatten). Med undantag af det låga, ofruktbara, delvis sumpiga kustlandet är M. lågbergigt. Appalacherna sträcka sig i nordöstlig riktning genom M. i spridda bergmassor, med utseende af koniska toppar, hvilka äro tätt skogbevuxna på sidorna. Högst är Mount Katahdin (1,641 m.). Antalet sjöar och andra vattendrag är mycket stort. Af strömmarna, hvilka i allmänhet göra stort fall, äro Kennebec och Penobscot de största. S:t Croix skiljer M. från New Brunswick i ö. Största delen af kusten är brant och erbjuder en mängd goda hamnar, som skyddas af framför liggande öar. Vigtigast äro Cascoviken, vid hvilken Portland ligger, samt Penobscotviken. Klimatet ar kallare, än man af landets läge (omkr. 45° n. br.) kunde vänta, och många af hamnarna äro stängda af is hela vintern. Somrarna äro korta, men värmen uppgår stundom till 38° C.; i medeltal är den 17°. Jordbruket bildar hufvudnäring. Den odlade jorden upptager 754,360 har l. 8 proc. af hela arealen. Resten är hufvudsakligen bevuxen med skog, som lemnar timmer till utförsel; ensamt från en enda hamn, Bangor vid Penobscot, utskeppas årligen 200 mill. fot. Fisket sysselsätter omkr. 12,500 personer, och hafsfisket lemnar årligen omkr. 93 mill. kg., hufvudsakligen torsk, kummel, sill, makrill och hälleflundror. Äfven hummerfångsten är mycket gifvande. Laxodlingsanstalter finnas i Penobscotfloden. Statens jernmalmslager äro obetydliga, men den har stor tillgång på byggnadssten (i synnerhet granit) och skiffer, som utskeppas. Öfriga industrigrenar äro skeppsbyggeri, ylle- och bomullsväfveri, skofabrikation, qvarnindustri m. m. Jernvägarna hade 1883 en längd af 1,644 km. Undervisningsväsendet
Källa: Project Runeberg ·
